Louisa

Borde jag inte sluta be om ursäkt för den jag är? Varför är det så svårt för mig att acceptera? Det är en grå, grå dag och regnet smattrar mot rutan. Jag vill inte gå ut, vill inte gör någonting. Mer än att sitta här eller möjligtvis ligga under filten i soffan. Men jag känner så himla dåligt samvete över det. Känner mig slö, tråkig, ego. Hela helgen, båda nätterna har varit fyllda med så många drömmar att jag inte kan hålla räkningen på dem. Inte de värsta av mardrömmar men ändå en ständig påminnelse om sånt jag vill koppla bort. Jobbet och alla måsten. Rädslan för att misslyckas. Vrider och vänder på svettiga lakan och vaknar varje timme. Hittar aldrig en bekväm position men det är tankarnas fel, inte sängens. Kalla fötter, torr i munnen och halvdrömmar om svårt sjuka. Jag drömmer att det är jag.
Somnade tre i natt och vaknade åtta och kunde inte somna om. Funderade på att gå upp och diska men efter någon timme och lite rogivande musik på kära iPoden sov jag vidare, om än oroligt. Vaknade två på eftermiddagen, den gamla tiden. Det är så mycket som vill ut. Men. Måste behärska mig. Måste upprätthålla fasaden. Inför mig själv och andra. Längtar hela tiden till imorgon måndag och jobbet. Tror det beror på att där har jag en klar och tydlig roll, som jag utvecklas i. Där händer det något och jag känner mig duktig. Behövd. Betydelsefull. Omtyckt. Men här hemma, jag är söndagsslö och seg och det regnar och idag kommer det aldrig ens bli ljust ute. Känner blodet hela tiden pulsera snabbt genom de stora kärlen i halsen och djupt nere i magen. Drömde så mycket i natt om anatomi och trasiga organ. Men kanske var det inte bara fantasi utan kanske satt jag uppe igår och läste för mycket, om cancer igen. För länge. Kanske är det inte bra att stanna hemma, inaktiv och tänka, mala, älta. Känna efter. Ibland känner jag mig så odelat positiv och vill så mycket. Men idag vill jag ingenting. Det skrämmer mig, att vara tillbaka. Är rädd att det ska bli en ny ond cirkel.