Louisa

Vaknade och såg att mitt nattduksbord inte stod där det brukar. Det hade rört sig någon decimeter ut från väggen. Och då mindes jag vad jag gjorde i natt. Mina vakna drömmar, var ett tag sen nu faktiskt. Jag hade sänglampan tänd, för att vi skulle få tillräckligt med ljus förstås, att operera. Och jag drog i mitt nattduksbord, justerade läget, som jag brukar göra, dagtid med de andra borden som går att höja och sänka. Och har hjul. Invanda rörelser. Mina pennor på rad var instrument. Fint uppdukade. Jag satt upp i sängen, redo. Duktig. Väntade, men sen insåg jag väl att det var natt, inte jobb, så jag tror att jag la mig ned och somnade. Vaknade till senare och undrade varför lampan var tänd. Släckte tillslut. 

Drömde även om en återresa till Indien. En modern tågstation, dammiga gator och jag simmade i smutsbrunt vatten. Men jag var glad över att vara tillbaka. Senare kom de obligatoriska cancermardrömmarna. Vaknade frusen flera gånger, kröp ihop, ignorerade svettigt nattlinne. Alltid på helgen blir sömnen så fragmenterad, mycket värre än vanligt. När jag gör uppehåll. Min läkare säger att jag har utvecklat ett beroende. När jag sover tio gånger värre och vaknar varje timme beror det på en sorts abstinens i min kropp. Jag vet inte, jag har vant mig. Vet vad som väntar varje helg. Men jag är glad för det jag har nu. Att jag kan gå till jobbet varje morgon. Att min kropp är alldeles lugn just nu. Att tankarna är snälla. Det har tagit så långt tid, så många år.