Louisa

En av arbetskamraterna har varit en vecka i New York. Hon kom hem för två dagar sen. I morse hade vi möte och alla satt samlade, lite tysta till en början. Ihärdigt smattrande regn utanför som vi alla tvingats passera. Terroriserande väckarklockor för de icke morgonpigga. Tungt vintermörker börjar bli en vana nu. Men ändå inte. Befinner du dig i fel tidszon?, frågade någon tvärs genom rummet. Vadå ser jag trött ut?, svarade hon med en glimt av förolämpning i sin röst. Jag granskade hennes ansikte, hon såg faktiskt trött ut. Ögonlocken liksom hängde, som påsar, mer än vanligt. Hon hade beklagat sig igår om att hon inte kunnat sova på hela natten för att kroppen var ur rytm. Nej jag är inte trött, sa hon igen och därmed slutade diskussionen. Jag är i fel tidszon, viskade jag till min stolsgranne som log åt mitt skämt. Men det var då tanken slog mig, som en riktig aha-upplevelse. Jag lever i fel tidszon. I princip hela tiden. Min grad av vakenhet och kreativitet stämmer dåligt överens med nio-till-fem samhället. Även de dagar då jag går upp tidigt, tidigt måste jag kämpa för att lägga mig i utsatt tid på kvällen. Mitt inre dygn är betydligt längre än tjugofyra timmar. En klocka som aldrig går att ställa tillbaka, rätta till. Jag har läst att vissa människor har svårare att anpassa sig, tidsmässigt, till att gå upp tidigt, skiftarbete och långa flygresor. Kanske borde jag sluta bli arg på mig själv varje gång terrorväckarklockan ringer och jag sover som bäst. Kanske är det dags att inse att jag är en obotlig kvällsmänniska och stilla acceptera faktum.

Med viss farmakologisk hjälp sov jag jättegott hela natten och vaknade bara svettig på slutet. Hade dock bitit mig i kinden så det var tre fläckar med blod på kudden. Känner mig så pigg, positiv och full av energi nu. Glad och upprymd över de beslut jag fattade i natt angående resan. Har redan hunnit tvätta, dammsuga och sandpappra en dörr. Nu har jag precis tagit ut äppelsmulpajen ur ugnen, det luktar förförande gott i hela lägenheten. Av kanel. Jag ska äta den med vaniljglass till. Solen skiner och det känns allmänt som en bra dag. Nu ska jag se om Brokeback Mountain, försöka njuta av den och inte tänka på allt det som gått förlorat.

Jag har som vanligt fastnat framför datorn. Håller på att kolla om det finns billiga flygbiljetter och lediga hotellnätter inför juliresan. Blir enormt sugen på att resa nu med en gång. Det liksom vattnas i munnen och kartan över stadens smala gator väcker minnen. Sommarresan 2007 var en av de absolut bästa hittills. Jag vill resa. Nu.

Ett par timmar med vänner ikväll fick mig på mycket bättre humör. Hoppas nu att de envisa negativa tankarna håller sig borta över helgen. Önskar sova bättre i natt utan fem detaljerade svettiga efterhängsna drömmar. Vaknade darrande frusen varannan timme, bytte nattröja tre gånger och då är det ganska illa.

En stjärna slocknade igår.

I hate the way you talk to me
And the way you cut your hair
I hate the way you drive my car
I hate it when you stare...

Kungsportsavenyn
en sen lördagsnatt
är ett myller av vilsna själar
på jakt efter något som fattas.

I ett fönsterlöst källarrum
pulserar musiken
genom alla kroppens celler
och discokulan
bländar likt en fyr.

Smala dimmiga ögon
två kroppar tätt omfamnade
men blickarna flackar
spanar genom rummet
ständigt på jakt efter något bättre.

Grannar och kollegor
ser jag på avstånd
tvärs över ett
öppet hav av spritflaskor
och utsträckta händer.

Svala vindar straxt efter tre
och kön till korvgubben ringlar lång.
En aldrig sinande ström av
hungriga jägare
väntar fortfarande på det perfekta tillfället.

Mätt av intrycken denna natt
lämnar jag staden bakom.
Väntar på att ringandet i öronen ska avta
på väg hem till en kall
men efterlängtad säng.

Tempot har varit något lugnare på jobbet under de senaste veckorna. Vi har haft neddragen verksamhet och många har varit lediga. Jag är dock en av dem som har jobbat alla mellandagar men det har varit riktigt trevligt. Vi har haft tid att sitta ned och prata med varandra i mellanåt, vilket vi sällan hinner annars. Jag har känt mig ovanligt lugn och harmonisk, utvilad trots tidiga morgnar och brist på solljus. Men denna vecka har allt återgått till det normala. Fulla korridorer, för mycket att göra på för kort tid, uteblivna raster. Jag arbetar mer än heltid denna vecka för att kunna vara ledig en extra dag i nästa vecka. Mitt eget val alltså men den extra timmen varje dag har tagit mer kraft än vad jag trodde. Dessutom har jag nu börjat lära upp mig inom ett nytt område. Är inte tillbaka på ruta ett som det kändes tidigare, men det är konstigt att åter vara vilsen och okunnig. Efter alla framsteg som jag gjort under hösten. Tyvärr är självförtroende en färskvara för mig.

Sover helt okej men sex sju timmar är för lite för mig under det mörka vinterhalvåret. Skulle vilja gå i ide just nu och vakna i ljusare tider. Mörkt på morgonen och likaså när jag åker hem. Varje kväll är jag i zombiestadiet, för trött för att göra något vettigt, men kämpar emot för att inte somna på soffan och förstöra dygnsrytmen. Längtar tillbaka nu till de förhållandevis lugna julveckorna då jag upplevde att det fanns mer tid. Tid för att reflektera, för att vara människa, inte maskin. Jag är så trött att jag inte förstår hur alla de andra orkar med sina familjeliv efter arbetsdagens slut. Först på senare tid har jag börjat förstå varför min pappa så ofta somnade framför nyheterna efter middag och många timmars pendlande. Då när jag var yngre och han fortfarande var min idol.
Varje morgon när den elaka klockan ringer gör jag upp stora planer. Lovar mig själv om och om igen ikväll ska jag lägga mig en timme tidigare. Planer som aldrig infrias.

Jag vill skapa, skriva, fotografera. Men jag har inte tid, har inte ro. Men det är så härligt att känna den där lusten i kroppen. En längtan efter något mer än att ligga ihopkrupen i soffan. Jag är inte längre rädd för att leva, vill möta folks leenden på bussen. Vill uppleva, känna smaka lyssna. Som om det vore för första gången.
Något vaknar inom mig, har växt länge och blir bara starkare. Just nu, ikväll, är det fullt tillräckligt för mig att veta att känslan finns där. Kreativitet, det kan vänta, får vänta till någon annan dag. Mitt liv kommer inte ta slut imorgon. Jag vill samla alla jag känner och krama dem hårt.

Jag har aldrig haft katt men däremot hund och jag känner liksom igen mig.

Som bekant tycker jag om att sova länge på helgen. Idag efter frukost började jag dammsuga och göra det fint här hemma. Tände alla lampor, stora som små, i alla rum men det hjälpte verkligen inte. Det var rena månskenet som min pappa brukar säga. Jag hade faktiskt behövt en riktigt bra pannlampa då för att se vad jag gjorde. En sån som vi har på jobbet. Säkert hade det inte hjälpt om jag gått upp tidigare idag för solen har inte varit framme en endaste minut de senaste dagarna.

Jag har vant mig vid att det är mörkt på morgonen när jag går till bussen, tänker inte mycket på det. Men sen står jag inne på salen vid åtta och gör i ordning och ibland kan jag kasta en blick ut genom de vinklade persiennerna och konstatera att det fortfarande är nattmörkt där ute. Helt normalt påminner jag mig men sen blir klockan tio eller elva och det är fortfarande inte dagsljus. Då sjunker hoppet och det tysta hatet gror mot detta västsvenska gråväder. Sen går hela dagen, plötsligt är det eftermiddag och mörkret blir allt tätare och när jag åker hem vid fyra är det precis lika mörkt som på morgonen. Ännu en genommulen dag har passerat.
Ofta önskar jag att jag befann mig i någon annan del av världen eller att det åtminstone var fullt med snö som kunde lysa upp. Jag minns vintrarna från min barndom, det var kallt och dagarna mörka men det var ändå snö på alla gångvägar och träd. Det var annorlunda då. Sen borde jag kanske inte klaga i och med att vi har gratis ljusterapi på jobbet när vi står under de stora starka lamporna i många timmar. Och det går att reglera temperaturen inne på varje sal. Fast vi brukar låta den vara runt tjugotre grader oftast.

På nyårsafton ska jag hem till en arbetskamrat, tror att vi skulle bli en femton stycken. Jag har aldrig varit hemma hos henne och inte heller träffat hennes sambo tidigare så det blir lite spännande. Hoppas det inte regnar vid tolvslaget, så trist för alla som vill gå ut och titta på den färgsprakande himlen.

Igår efter jobbet var jag och klippte mig. Känns alltid lite motigt att gå dit men efteråt är det så skönt att ha blivit av med de utvuxna, slitna topparna. Det märks väldigt väl hur snabbt håret växer när man har en kort frisyr. Var inte lika noga med att gå och klippa mig med jämna mellanrum när jag hade jättelångt hår ner mot midjan. Blev väldigt nöjd med hur klippningen blev, frisören förstod mig och gjorde precis som jag sa. Så är det inte alltid. Nu har jag likadan frisyr som på fotot igen. Men luggen är taggig, inte rak.

Dumma tankar, smyger sig på som en ilning under vinterjackan, när jag möter omvärlden i ett knökfullt köpcentrum i reatider. Det är inte det att alla har vassa armbågar, kön är lång eller att provrummets ljus är obarmhärtigt och kallt. Utan att alla andra går tillsammans. Hör ihop två och två. Bästa vänner ler mot varandra med tunga kassar och det unga paret hand i hand, nyförälskade på väg till bion. Påminner så mycket om det jag en gång hade och nu saknar. Ett sorts utanförskap, varför duger inte jag?

Tack och lov att jag ska jobba imorgon, komma bort från dessa fyra vita väggar. Trött på julmat, chokladaskar, gråväder och mardrömmar. Längtar efter nya intryck, välkända ansikten, blod och bandage. Jobbet som trygghet kanske, för där har vi alla våra bestämda platser, roller. Och identitet.

Jag sover riktigt tungt, kanske en lättnad i kroppen när de sista dagarna är över. Vaknar inte varje timme men fryser ibland och kurar ihop mig, drar i täcket, masserar huden över benen. Fryser tillslut för mycket för att kunna låtsas sova vidare. En välkänd situation med sängen full av nattsvett efter drömmarna. Halvvaken blundandes bestämmer jag mig för att jag måste duscha av mig det klibbiga som omger mig. Men klockan visar bara noll sex noll noll. Den tid då jag brukar vara vaken, äta frukost, klä på mig, gå till jobbet. Kroppen känner på sig tror jag.
Kliver ur sängen och hänger upp genomblött nattlinne över en stol. Granskar lakanen, stora fläckar. Nattsvetten. Inte sån svett som kommer från armhålan och luktar illa utan en sorts vattenånga som alstras ur alla porer under täcket. En klibbig hinna över hela kroppen. Motvilligt byter jag lakan i sängen, kan omöjligen vrida och vända täcket med så stora fläckar. Fryser naken men vill inte duscha vid denna tid, trodde det var förmiddag. Lördag nu och området alldeles tyst ute och inne. Magen kurrar, missnöjd efter en kväll med hostmedicin, värktabletter, varm choklad och glass. Halvvaken och lite manisk går jag genom rummen och känner på ytterdörren. Har inte gått i sömnen i natt. Klär på mig torra nattkläder, långärmat, tjocka strumpor, har alltid flera ombyten i reserv.
Somnar åter ganska snabbt och drömmer om konserter, svartvita fotografier av en motorväg och hjärtmedicin som jag inte vet varför jag äter. Jag organiserar i en låda, skriver i min dagbok, gör listor men pennan (min favorit) fungerar inte och bokstäverna blir bara kladd. Vaknar på eftermiddagen, i svettiga lakan och tröja men nu ska jag gå upp och duscha så jag behöver inte vara arg på mig själv. Det är fortfarande mörkt ute men är det nu det vänder mot ljuset?

Ikväll har jag stått öga mot öga med Janne Josefsson i mataffären. Dock inte på ICA utan Coop Forum. Han stod och klämde på en djupfryst kyckling och jag stod med frysta hallon då jag hörde en välkänd röst. Tittade upp på mannen och kände genast igen hans glasögon, ansikte, klädstil. Jag stirrade inte men han tittade upp och våra blickar möttes. Innan jag såg att han stod där med sin fru och lille son var min första tanke att han höll på att göra research till något nytt reportage. En sån som honom vilar väl aldrig, letar ständigt nytt material. Sover med ett öga öppet? Han stod lite lutad över frysdisken och lät något upprörd på rösten. Men han kanske alltid är temperamentsfull, även när han inte är arg.
Undrar om personalen blir lite nervösa varje gång de ser honom gå in i en mataffär, oavsett vem han har sällskap med. Undrar om han har vant sig vid att bli igenkänd av alla, om han besväras av det. Hans fru såg van ut vid uppmärksamheten, hon tittade bort hela tiden på varor, mötte inga blickar. Lille sonen var nog lyckligt ovetande, hoppade runt full av energi i sin vinteroverall. Jag såg inte var de tog vägen i det gigantiska varuhuset och tänkte inte mer på det. Men sen hamnade jag precis bakom dem i kassan. Dem hade köpt grillchips och en julbock i halm bland annat. Och det var då när jag stod där och väntade på att frun skulle betala som jag såg att dem hade köpt ett stort paket köttfärs. Coops egen stod det, inte ICAs alltså.

Ännu en dag hemma. Började känna mig uttråkad redan igår och det är väl ett friskhetstecken. I natt sov jag så himla dåligt, sämre än på flera månader faktiskt. Inga mardrömmar direkt men jag bara vände och vred hela tiden och kunde inte hitta en bekväm position. De tunna sömmarna i min vanliga nattröja irriterade mig och knäna kändes beniga mot varandra. Var tyvärr inte så där tungt trött som när man har gjort något ansträngande eller är riktigt sjuk. Somnade men vaknade varje timme och vände och vred igen. Så höll det på hela natten. Drömde att det var visning på min lägenhet men ingen hade talat om det för mig så jag fick snabbt plocka bort klädhögar på golvet och annat, medan mäklaren och den intresserade familjen stod ute i hallen. Jobbigt.

Känner fortfarande inget direkt dåligt samvete för att jag är hemma sjuk men jag saknar jobbet. Mår bättre idag så jag har ringt och sagt att jag kommer imorgon. Hoppas att det inte är ett förhastat beslut men jag känner mig så rastlös i huvudet och uttråkad att jag inte klarar en dag till hemma. Är inte helt återställd men så pass mycket att jag (tror att jag) skulle klara en tretimmarsgrej om jag skulle vara satt på en sån sal imorgon. Två dagar kvar på veckan och sen är jag ledig fem dagar i rad över jul. Lyx jämfört med tidigare år.

Så det enda som tar emot lite är att behöva gå upp före klockan sex imorgon. Har vänt lite på dygnet nu när jag varit hemma. Somnat vi ett och vaknat vid tolv. Ska tvinga mig i säng tidigt nu och hoppas att jag får sova mycket bättre i natt.

Jag är sjuk så sällan att jag hinner glömma bort mellan gångerna hur det känns. Ungefär två dagar om året brukar jag vara borta från skolan eller jobbet. Ibland inte ens det. Kände mig lite diffust konstig igår kväll vid läggdags men kunde inte sätta fingret på vad som var fel. I morse ringde den brutala väckarklockan före sex och jag hastade upp och började mina vanliga rutiner utan att hinna känna efter speciellt mycket. Påväg till bussen kände jag att något var på gång. Väl på jobbet kände jag mig halvsjuk och sen blev det bara värre under förmiddagen. Kraftig huvudvärk, ont i hela kroppen, stel i nacken, magont som inte liknade magkatarr. Febern kom smygandes och jag märkte hur huden över min bröstkorg blev varm. Men samtidigt ilningar av frossa genom kroppen och jag fick ta på mig extra tröjor. Men det hjälpte inte. Tittade med avund på de halvsovande patienterna under randiga uppvärmda täcken. Lyckligtvis var jag i salen där vi gör mindre ingrepp. Hade jag fått stå på en tretimmars operation hade jag verkligen inte orkat. Det är oerhört svårt att koncentrera sig med bultande huvudvärk och när alla rörelser gör ont.
Sju arbetskamrater var redan sjuka idag men tack vare att vi börjat ha neddragen verksamhet inför julen, klarade dem sig utan mig. Jag gick hem vid lunch. Kraftig smärta bakom ögonen, det gör ont när jag för blicken åt sidorna. Skönt att komma hem och byta till myskläder och ta värktablett och sen sov jag i soffan ett par timmar. När jag vaknade kändes det mycket bättre och jag kände mig nästan bra. En kort stund. Men märkte sen att det är långt ifrån över och nu under kvällen har febern återkommit men mina fötter och händer är iskalla. Huvudvärk och ont i ögonhålorna igen. Hjärtat slår så snabbt, av ansträngning, trots att jag är stilla. Har ändå varit så pass pigg att jag orkar sitta uppe och till och med långsamt röra mig genom rummen. Har ätit lite rostat bröd och druckit vatten, försiktigt.

Imorgon kommer jag stanna hemma. Alltid brukar jag få så dåligt samvete för det, trots att jag är sjuk, men inte denna gång. Framsteg. Jag vet att dem klarar sig utan mig. Dem får klara sig utan mig. Jag är hemma så sällan, jag är alltid där.
Så nu minns jag alltså hur det känns att vara sjuk. Men jag är så glad för att jag inte har ont i halsen. Hellre feber än smärta varje gång man sväljer eller täppt näsa så man inte kan sova bra och får sår efter allt snytande. Hellre feber än kraftigt illamående och yrsel i liggande läge. Känner mig inte speciellt ynklig. För att vara sjuk har jag det bra. Jag tänker på alla dem som har cancer. Som kämpar i månader, ibland år, mot smärtor och illamående, ångest och förlorad tid. Två tre dagar med feber och ont i hela kroppen är ingenting. Jag är ju hemma nu och ligger inte ensam på ett sunkigt hotellrum i Indien med insekter springandes i sängen. Det kommer gå över snart. Jag vet och är tacksam för det. Lilla.