Louisa

Tempot har varit något lugnare på jobbet under de senaste veckorna. Vi har haft neddragen verksamhet och många har varit lediga. Jag är dock en av dem som har jobbat alla mellandagar men det har varit riktigt trevligt. Vi har haft tid att sitta ned och prata med varandra i mellanåt, vilket vi sällan hinner annars. Jag har känt mig ovanligt lugn och harmonisk, utvilad trots tidiga morgnar och brist på solljus. Men denna vecka har allt återgått till det normala. Fulla korridorer, för mycket att göra på för kort tid, uteblivna raster. Jag arbetar mer än heltid denna vecka för att kunna vara ledig en extra dag i nästa vecka. Mitt eget val alltså men den extra timmen varje dag har tagit mer kraft än vad jag trodde. Dessutom har jag nu börjat lära upp mig inom ett nytt område. Är inte tillbaka på ruta ett som det kändes tidigare, men det är konstigt att åter vara vilsen och okunnig. Efter alla framsteg som jag gjort under hösten. Tyvärr är självförtroende en färskvara för mig.

Sover helt okej men sex sju timmar är för lite för mig under det mörka vinterhalvåret. Skulle vilja gå i ide just nu och vakna i ljusare tider. Mörkt på morgonen och likaså när jag åker hem. Varje kväll är jag i zombiestadiet, för trött för att göra något vettigt, men kämpar emot för att inte somna på soffan och förstöra dygnsrytmen. Längtar tillbaka nu till de förhållandevis lugna julveckorna då jag upplevde att det fanns mer tid. Tid för att reflektera, för att vara människa, inte maskin. Jag är så trött att jag inte förstår hur alla de andra orkar med sina familjeliv efter arbetsdagens slut. Först på senare tid har jag börjat förstå varför min pappa så ofta somnade framför nyheterna efter middag och många timmars pendlande. Då när jag var yngre och han fortfarande var min idol.
Varje morgon när den elaka klockan ringer gör jag upp stora planer. Lovar mig själv om och om igen ikväll ska jag lägga mig en timme tidigare. Planer som aldrig infrias.