Juni
Allt går bra med oss. Vi lever i nuet men gör även små planer inför framtiden. En liten weekendresa i september. Den där riktigt euforiska nyförälskelsen är helt klart över för min del. Jag sörjer det lite grann. Det gav mig så mycket energi och hopp. Men samtidigt vet jag ju att vårt förhållande bara har rört sig in i en annan fas, som har sina fördelar.
I fredags var vi ute i den göteborgska nöjesnatten med hans arbetskamrater. Jag är medveten om att det är ett steg framåt på seriöshetsskalan att bli introducerad för hans vänner. Hans kompis, som visserligen var ganska full, sa till mig när vi var ensamma att han pratat en hel del om mig på jobbet. På ett sätt som han tydligen aldrig gjort tidigare, om någon annan. Klart jag blir glad av att höra sånt för det ligger säkert viss sanning i det. Men samtidigt känner jag mig fånig, som om jag fortfarande gick i högstadiet och fick höra viskningar om att nån kille gillade mig. Fånig för att innebörden betyder så mycket. För egot.
Tidigt fredag morgon reser jag med flyg till en ny storstad. Det har varit så mycket annat nu denna vår att jag inte riktigt hunnit inse att det är dags nu. Har inte planerat och läst på riktigt lika mycket som jag brukar. Blir nog mer spontanitet denna gång. Längtade mig nästan sjuk de första dagarna i januari när jag bokade. Nu är det redan juni och den här sommaren känns väldigt positiv för att jag har honom.
Märkligt
Jag håller på att få en ny tand! Längst in på vänster sida av underkäken. Någonting tränger långsamt genom tandköttet. Minnen från skolåldern. En visdomstand, måste det vara. Har inte haft ont ännu.
Jag går runt på stan en halv kväll med ett sexpack paket ägg i min lilla handväska. När de flesta unga jag möter bär på ett sexpack öl. Det är fredag kväll på Avenyn, många ben är redan vingliga. Men jag ska hem och baka.
Igår kände jag mig törstig för första gången på flera veckor. Har saknat det mycket. Blev aningen bekymrad när jag insåg att den känslan var borta. Normala kroppsliga signaler som man tar för givet. Och jag har inte gjort något speciellt.
Jag är inte helt säker på vad jag kommer att göra i höst. Det känns oerhört läskigt. Men stora beslut väcker väl nästan alltid någon sorts ångest.
Tröjan
Den där natten blev min tröja tillslut för våt och jag bad honom om en t-shirt att sova i. Utan protester reste han sig och gick till klädkammaren men jag märkte att han var väldigt trött. Jag minns fortfarande första gången jag sov i en killes tröja. Hur stort det kändes då och nu också. Betydelsefullt. Romantiskt. Symboliskt. De där små detaljerna som betyder massor.
På morgonen när vi vaknade till på riktigt såg jag att jag hade fått låna en vit mjuk t-shirt med tryck från Göteborgsvarvet 1999. Han var med och sprang tävlingen då, 21 kilometer på asfalt. 20 år gammal och aningen mer vältränad och taggad än nu.
Idag stod jag på stan, några kilometer från målgången och betraktade alla svettiga, duktiga människor. Och jag tänkte på honom då och den där tröjan. Han sa skämtsamt: Varför var du inte med och tittade på mig då, 1999? Jag svarade med mjuk röst att vi ju inte kände varandra då. Men det känns så konstigt ibland när jag tänker på det, att för två månader sen visste jag inte ens om att han existerade. Och nu är han en så självklar del av mitt liv. Ännu en kliché om att man aldrig vet när och hur den stora kärleken kommer att dyka upp men så är det ju. Han är beviset på det.
Älgarna
Vi var i Slottsskogen i lördags. Fint väder och tusentals människor på de stora gräsmattorna. Överallt, som om alla vaknat till liv samtidigt och letat sig ut. Vi promenerade uppför berget och tittade på djuren. Det var flera år sen jag var där, just för djurens skull, och för honom också. Barndomsminnen.
En sen natt vid datorn läste jag att två älgar hade fötts i parken och det var delvis dem jag ville se nu. På riktigt. Men det var så varmt att alla djuren höll sig i skuggan, under träden. Så fascinerande att se den stora älgmamman och ungarna ligga bara två meter från staketet. Granskade av alla nyfikna och inte helt lugna barn. Orädda. Kalvarna som var exakt en vecka gamla i lördags, slumrade, med de långa benen vikta under sig som styltor. Pälsen så mycket finare, mjukare, ljusare än mammans, sträv med gråa strån. Oanvänd päls.
Vi satt på en parkbänk sen, i skuggan, några meter från gångvägen. Högt uppe på toppen med utsikt över den lummiga dalen och träden har verkligen grönskat de senaste veckorna. Det var så vackert där och nästan perfekt. Med honom bredvid mig förstås. Ångrar nu att jag inte tog ett kort, om inte på oss så åtminstone på utsikten. För att lättare minnas den känslan. Av harmoni. Jag tror att jag älskade hela världen just där och då. Önskade inget annat än att bara sitta där i skuggan en stund.
Jag funderar fortfarande mycket på vår relation men jag analyserar inte sönder den som jag var rädd för att jag skulle göra. Ibland kan jag inte låta bli att jämföra med det som varit. Liknande situationer, för länge sen, med någon annan. Ibland känner jag en sorts konstig skuld över att jag haft ett liv innan jag träffade honom. Som om han skulle kräva av mig att han var den första, den enda.
Tycker om att saker känns så enkelt med honom. Jag känner inte samma krav på perfektion som jag gjort med andra. Prestationsångest. Kanske beror det på att jag har ändrats. Fått ett annat perspektiv. Hunnit fundera på vad som verkligen är det viktiga för mig i en relation.
Kanske känns allt så enkelt nu för att jag är nykär och lätt i kroppen. Det där med att sväva på små rosa moln är faktiskt sant. Han får mig att le för mig själv många gånger om dagen i korridorerna på jobbet. Tanken på honom får mig att skutta upp ur sängen även när klockan ringer halv sex. Vi hinner med allt och inget varje gång vi ses och har redan fått så många gemensamma minnen och interna skämt.
Vi sover middag omslingrade på min soffa och struntar i omvärlden just då. Vi sitter vid ett bord för två på restaurangen med vit linneduk, levande ljus och en röd ros i ett vattenglas. En kuliss för sådana som oss; de förälskade. Om natten tar vi spontana bilturer till snabbmatsrestaurangen när han blir hungrig (och jag känner mig som arton år igen då). Vi går hand i hand på stranden i skymningen. Min strand. Och jag vill bara ha mer.
Två
och eftermiddagssolen värmer på ryggen.
Allting blir så enkelt där och då.
Världen reduceras till bara vi två.
Augusti 2007.
Okomplicerat
Helgen har varit bra. Lång på ett positivt sätt. Vi har hunnit med mycket. Våra träffar blir så intensiva, varje gång, men innehåller ändå en hel del luft. Vi somnade på soffan tillsammans efter frukosten när det regnade utanför. Igår körde jag hem i natten, många mil i en silvergrå bil. Avståndet kan inte hindra oss och genom telefonen smeker hans röst mitt öra. Helt nära.
Så mycket att berätta, vara stolt över, men vill också hålla privat. Jag har lyckats väl med att inte finna felen denna gång. Vi är olika men jag låter det vara okomplicerat. Vi tycker om varandra, låter det alltså stanna så. Men drömmer så klart om nya äventyr, små kvällspromenader vid stranden, konserter i sommar och grillkvällar. Men jag ska inte kväva glädjen med höga förväntningar. Det är så nytt ännu och allting kan hända.
Jag tycker fortfarande det är helt fantastiskt, det här med kärlek. Känslor. När han håller om mig, jag känner mig som sexton igen. När jag drömmer mina mardrömmar och vaknar med honom bredvid mig. Att han är kvällsmänniska precis som jag och vi blir trötta vid samma tid på eftermiddagen. Jag märker skillnad också i mitt självförtroende. Det har växt nu. Kärlek är näring. För själen. Jag mår bättre än på länge.
Definition
Saknar honom så det nästan gör ont. Är själv förvånad över alla starka känslor. Nykär, tonårskär, förälskad. Jag går stigen genom skogen ned mot havet och inser då att jag är en sån som behöver definiera. Förhållanden. Vad är vi? Är vi tillsammans nu? Vi håller fortfarande på att lära känna varandra men samtidigt vill jag nästan otåligt gå vidare och tänker redan på allt det som vi kan göra till sommaren om vi fortfarande är tillsammans då. Drömmar. Om framtiden. Men är noga med att inte delge honom dem ännu. Vill inte skrämma bort. Men kanske har han egna?
Jag går ensam i skymningen och fiskmåsarna kraxar ovanför, ett säkert vårtecken. Jag sträcker reflexmässigt ut armen för att fatta hans hand men han går inte bredvid mig. Bara i mina tankar. Jag önskar det så mycket, att han var här och såg den rosa himlen med mig ikväll.
Nej jag hade nog glömt att en saknad kan växa sig så stark. Att jag vill sluta äta, sova, jobba för hans skull. Jag vill bara ligga i hans famn och känna andedräkten vid mitt öra. Värmen, närheten och med den ett stort lugn inom mig. Han har lämnat sin tandborste kvar, den står lutad i muggen bredvid min. Varje gång jag ser den blir jag glad. Barnsligt, barnsligt glad.
Ljust
Alldeles nyss fylldes min kropp av en stor glädje. Det är vardagslyx att få vara ledig en helt vanlig dag. Att få sova till tolv om jag vill och sen ta en lång varm dusch och tvätta håret. Jag sitter i soffan, insvept i badlakanet och klipper tånaglarna och solen skiner in mellan persiennerna. Äter choklad till frukost och njuter verkligen av att inte behöva stressa iväg, som så ofta annars. Och jag hör en gammal låt på radion som förflyttar mig i tiden, till då jag var fjorton femton år och bodde i en annan stad, levde i en annan situation. Och då kommer insikten och med den glädjen, att jag har överlevt en dödlig sjukdom. Jag har tagit mig igenom så mycket och byggt upp ett liv på andra sidan. Det är en stor prestation som jag ofta glömmer bort. Jag kunde ha varit död.
Han ska komma hit ikväll så jag städar och pysslar både för min egen skull och hans. Har blivit lovad massage på ömmande axlar och jag ska njuta av varje minut. Av beröring och värme och närhet. Jag ska ta till vara tiden och strunta i att jag sover dåligt när det är trångt. I natt frös jag så förskräckligt många gånger för allt var fuktigt av svett från drömmarna och då saknade jag honom och hans varma kropp. Trygghet. Jag vaknade säkert tio gånger i natt och drömde fem sex långa mardrömmar om misslyckanden på jobbet och överfall i skumma parker i en okänd stad. Men samtidigt känns det okej för allt är ju relativt och jag är van och det viktigaste är att jag var duktig och gjorde uppehåll från medicinen.
Beskeden kom för någon vecka sen nu så jag har hunnit lugna ned mig och smälta det som varit. Varken mamma eller pappa har cancer. I pappas fall ska man gå vidare med fler undersökningar för att kontrollera närliggande organ men jag är inte speciellt oroad. Det viktigaste är att vi fick reda på svaren innan de reste iväg. De ska vara borta i flera veckor nu och jag ska gå till deras hem ibland och kolla posten och vattna blommorna. Som alla andra gånger. Jag är glad för deras skull, speciellt pappa har drömt om denna resa halva sitt liv. Av olika anledningar har den bara inte blivit av. Jag kommer tänka på dem varje dag och följa med på kartan. De kommer resa till platser där jag aldrig har varit men som också finns på min önskelista.
Jag är ledig, nyduschad och glad. Mitt samvete är rent. Jag kan se glädjen i de små detaljerna i vardagen. Imorgon kväll är vi ett stort gäng som ska gå ut och ha roligt, något som jag har sett fram emot i några veckor. I höstas när vintermörkret kom blev jag så trött och vissa dagar räckte jag bara inte till. Då tänkte jag ofta jag orkar inte mer, söv ned mig nu och väck mig när våren kommer. Och nu är våren här.
Fin
Ibland får jag höra att jag är för fin. I lördags hände det igen och jag blir så fundersam då. Är det fortfarande menat som en komplimang? Är jag för fin för honom? Så fin att jag istället blir fel? När man är för olika varandra på det sättet då man nästan vet att det inte kommer fungera efteråt. Bara det att alla känslor förblindar en. Tryggheten, närheten, värmen. Hela natten i någons armar. Han kallade mig vacker. Jag saknar honom fortfarande men kanske lite mindre för varje dag.
Påverkad
Saknaden kommer och går i vågor. Tankarna är inte längre så intensiva att dem stör min koncentration när jag arbetar. Jag är tacksam för det. Mycket tacksam. De första dygnen efter var bara plågsamma. Det var som att vara fjorton år igen och gå med krossat hjärta i skolans korridorer. Och hoppas på att möta honom. Bakom varje krök. Bakom varje öppen dörr.
Nu klarar jag mig bra, jag fyller inte längre tio sidor i dagboken med längtan. Ord som bara måste ut. Men när jag tänker på honom, ordentligt, och framför allt hur jag låg i hans famn. Hans varma starka armar kring min tunna kropp. Då skälver kroppen till, elektriska impulser genom huvudet. Och i maggropen. Nästan som illamående.
Jag trodde att jag såg honom på stan i förra veckan. Passerade förbi någon på shoppinggatan och uppfattade bara delar, i ögonvrån. En jacka, en skugga. Hjärtat började bulta, av nervositet och obehag. Tonårsnykärhet. Ville både springa för livet och vända om. Jag fortsatte gå några steg, saktade in. Bestämde mig sen för att se efter. Måste få veta, kan inte få ro annars, så jag vände mig om. Det var inte han förstås, bara någon med samma bruna hår, samma stil, samma längd. Tonårsnykärt dum. Hjärnan fyller i det den vill se. Naiv.
Jag klarar mig bra, det är bara det att mitt hjärta värker. På bussen hem när jag lyssnar på musiken som jag har bestämt symboliserar vårat möte. Om ni hörde den låten skulle ni förstå och jag lyssnade på den hela kvällen innan vi träffades. Jag ältar inte, håller faktiskt på att gå vidare. Vet om att det aldrig blir vi två igen. Det var bara ett tillfälligt möte. Som satte djupa spår.
Släcker lampan och kryper ihop i fosterställning under täcket. I långärmat och myssockor försöker jag få upp värmen och lugna vardagstankarna inför ännu en natt. Försöker tänka på något trevligt istället. Och det är då den stora saknaden kommer. Det rent fysiska; att ligga där under täcket och känna tomheten bredvid sig. Det helt overkliga i att han faktiskt har legat bredvid mig, att han har rört vid min hud, min frusna kropp. Hans varma andedräkt i nacken. Den enda jag har att krama nu är mig själv. Och det räcker inte till.
Har resignerat. Accepterat. Tonårsnykär möjligen men jag har inte gråtit en endaste tår, till skillnad från den tiden då kudden alltid var blöt. Kan se det fantastiska i situationen. Att ett möte, en enda lång sömnlös natt, kan påverka mig så djupt. Det är fantastiskt, när kroppen bevisar att den lever. Inte bara låtsas.
Förändring
Jag kan le för mig själv åt hur mycket jag har förändrats. Den gråa individ som jag var i många år. Hon som ständigt var trött och isolerade sig för att det var enklast. Hon som var rädd för allt, för relationer, för att göra fel. För att inte vara perfekt. Jag är ljusår från det nu. Ingen kan nog riktigt förstå hur det känns att sakta men säkert lyckas förändra sig. Bryta sig ur. Därför är jag så jäkla lycklig just nu.
Klart att det handlar om uppmärksamhet och bekräftelse till viss del. Alla vill vi väl bli omtyckta. Vem säger nej till varsamma viskningar i örat att man är vacker, från rätt person vid rätt tillfälle. Och en försiktig arm runt midjan medan ljusen bländar och luften är uppvärd av hundra människokroppar. Hans randiga skjorta, jag var rädd att kladda ned den med ögonskugga när jag lutade huvudet emot. Tung av upplevelser och för lite sömn. Men hög av glädje och pirr i magen.
Vi lämnar de andra och går hand i hand längs Vasagatan och jag ser inga andra, för allt är så nytt och han berättar korta episoder från sitt liv. Jag ser inte husen, jag ser bara vägen fram, över kullersten. Vi går genom Haga och gatorna är helt öde i natten. Så olikt den sommarstadsdel fylld av flanerande besökare. De många kafeerna är stängda nu. Det är fullmåne, pekar jag ut, för den lyser starkt över oss. Han stannar till och kramar om mig och jag känner mig odödlig. Den finaste finaste killen, han har nycklarna i jackfickan. Och min hand.
Senare ligger vi i rummet med ljusa väggar och tre och tjugo upp till tak. Han är en sån som somnar på en minut, konstaterar jag, för uppe i varv av alla intryck för att känna trötthet. Gästsängen är nästan för smal för oss båda. Jag slumrar tillslut medan morgonljuset letar sig in längs väggarna. Vaknar av att han flyttar sig närmare, hans varma armar omkring mig, våra händer sammanflätade. Han somnar igen och jag lyssnar på de tunga andetagen, känner varm andedräkt i nacken. Om man får frysa tiden, om man får ta med sig något på den långa resan. Då skulle jag välja den natten. Hans varma armar, precis lagom hårt. Man kan väl inte älska någon som man nyss träffat men det kändes så, som om jag älskade honom just där och då. För allt han gav mig. Jag kände mig komplett.
Det snöade den natten och det snöar nu med. Tunga täta flingor. Jag står med vemod vid min balkongdörr och ser det vackra. Jag tänker mycket på att det kanske är sista gången jag ser snön här utanför. Att det här blir sista våren i detta hem. Det handlar om förändringen som jag har börjat för länge sen. Långsamt, långsamt. Att flytta har blivit en naturlig del av den. Jag önskar inte komma bort från denna lägenhet men jag önskar något nytt. Jag säger till mig själv att det inte är samma sak som när jag bytte stad. För det var ju en flykt från något. För länge sen. Jag går och väntar på det nya nu. Att våren ska komma. Veckorna går så fort. Snart är det sommar.
När jag var hemma med min halsfluss kom jag till vissa insikter och bestämde mig för att försöka bättra mig. Behöver bli mer hälsosam och ta hand om mig bättre. Ibland har jag bra avsikter men av olika anledningar fallerar alla planer. Så jag har beslutat mig för att gå upp lite i vikt. Som så mycket annat är det ett projekt som inte kommer bli klart över en natt. Men jag har känt mig så himla lättad sen jag kom till den insikten. En hel drös negativa tankar försvann och har hållit sig ganska borta sen dess. Det känns bara skönt att ha kommit fram till ett beslut. Något som jag själv vill, inte påtvingat från andra. Det är lätt att bli hemmablind. Lätt att töja på gränserna. Men bmi nära femton nu och kläder som inte passar och sjuk oftare än förut. Jag vill inte ha det så. Men förändring är sällan lätt.
Provar kläder i december. Älskade Converseskor.
04:00
Tygskor i decimeterhög nysnö. Nattbussen genom en vintervit sovande stad. Viadukter och en oplogad motorväg. Jag går av och möter tystnaden. Inga bilar på den annars ständigt pulserande leden. Inga människor eller djur. Mina fotspår i snön, sneddar över gräsmattan vid bensinmacken. Noll fyra noll noll.
Det går inte att beskriva. Det berodde inte på berusning för den hade gått ur kroppen då. Men att gå där mitt i natten. Så olikt allt det vardagliga. Som en annan planet. Vintervitt. Stilla. Ensam. Lyssnandes på en perfekt lugn låt på halvlåg volym. På väg hem efter en härlig kväll, inte det minsta trött i kroppen. Jag kan inte förklara, men det är det närmaste ett religiöst ögonblick jag kommit. Ett par minuter som jag velat frysa i tiden och bevara för alltid. Känslan. Att de små enkla sakerna kan vara de mest fantastiska.
Tomrum
Han skulle på skidresa till Alperna nu i veckan och jag undrar hur han har haft det och hur det gick med andra saker som vi pratade om. Det känns som om vi hann med så mycket under den korta tid vi kände varandra. Jag blev en del av hans värld och han blev en del av min. Och jag tror att saknaden blev extra stark för att han var den första som berörde mig på så länge. Jag föll handlöst. Förälskad. Förvånad. Lättad att min kropp vågade känna, sånt som jag trodde gått förlorat under många år i dvala.
Så jag tänker på honom, ofta, fortfarande. Situationer, vanor, saker jag vill berätta. Jag knögglade ihop lappen med hans telefonnummer men jag slängde den inte. Det är frestande att slå siffrorna bara för att höra hans röst. Bara för att känna pirret i magen. Vi ville så mycket men på olika sätt. Han pratade om sommaren, ville ta mig med ut med hans båt. Jag ville visa honom allt det vackra vid havet. Jag drömde om att vi skulle sitta bredvid varandra ute på klipporna i solnedgången och känna den ljumma brisen. Att vi skulle gå på mina stigar, hand i hand. Allt det som blivit invant och normalt skulle blivit nytt, i hans ögon. Det gör ont i magen nu när jag hör mina favoritlåtar och tänker på all den tid som vi inte fick. Lukten av hans hår, hans varma hud i nacken. Skäggstubben och leendet. Jag hade nog glömt, inte bara det underbara, utan också hur det kan kännas efteråt. En besk smak. Ett tomrum.
Längtar så efter honom, varje dag. Han saknas i min soffa, vid mitt köksbord, i min säng. Dras till skåpet på rasten för att titta efter nya sms men telefonen är liksom död. Tyst. Jag skulle kunna ringa men jag vet att det bara skulle såra honom, och kanske mig själv. Vill ha kakan och äta den. Vi träffades så plötsligt och jag drömde så mycket om framtiden. Så det är väl okej att sörja nu. Sin förlorade dröm.
Jag hittade ett trasigt löv på marken.
Fokus
- Antibiotikan har gjort underverk och jag känner mig i princip helt frisk. Gick tillbaka till jobbet idag, har verkligen längtat.
- Fick höra av flera arbetskamrater att jag varit saknad under den vecka jag varit borta. Det betyder mycket att få höra sånt. Uppmuntran. Att räknas på riktigt.
- Nu ikväll är jag härligt slutkörd i kroppen, har ju vant mig av vid att gå upp så tidigt och vara aktiv hela dagen. Men det är en skön känsla, som om jag har sprungit en tävling eller gjort något riktigt ansträngande. Det känns som om jag kommer sova väldigt gott i natt. Brukar annars få tvinga mig i säng en viss tid trots att min inre klocka inte vill. Det samma när jag ska gå upp på morgonen tyvärr.
- Ljuset ute gör mig glad. På morgonen när jag går till bussen kvart i sju är det ljust ute. Ovant. Himlen är vackert rosa och blå bakom villorna och skogen. Jag minns hur det var i höstas innan vintermörkret kom. Jag känner hopp. Det blir en vår i år också.
- När jag ska sova och på morgonen tänker jag mycket på resorna jag ska göra i sommar. Jag har verkligen något att se fram emot och jag lever mycket på det hoppet. Känslorna. Minnena från i somras. Jag längtar. Ibland tänker jag att det inte är bra att dagdrömma för mycket. Att det blir en sorts flykt. Från här och nu. Men jag har bestämt mig för att det är okej. Alla sätt är tillåtna för att må bra.
Det negativa:
- Idag hade jag tidvis väldigt svårt med koncentrationen. Andras samtal i rummet, oljud, ringande telefoner och faktumet att vi blev videofilmade fick mig att tappa tråden. Jag brukar aldrig ha problem med fokus men de senaste veckorna tycker jag att det har blivit värre. Tror och hoppas på att det beror på att jag varit sjuk och ur form (och innan dess nykär). Vill verkligen att det ska vara något övergående. Koncentration är ju så oerhört viktigt i mitt jobb. Jag får verkligen inte slarva. Jag är rädd för det.
- Har dåligt samvete för att jag inte orkat genomföra vissa småsysslor här hemma. Sånt som legat ett tag eller finns uppskrivna på listor. Att göra. Jag har svårt att ta tag i det. Det kommer hela tiden saker som jag anser är viktigare. Känner mig lat.
- Ärligt talat. Alla personer på jobbet är inte helt snälla. Å ena sidan kan man inte vara kompis med alla. Man är olika. Jag vet. Men, när någon medvetet motarbetar en. När man står inne på en sal med denna person i en hel dag och är helt utlämnad till denne. Vi ska vara ett team, allting bygger på vårt samarbete. Jag blir så trött när jag tänker på det och om jag går hemma och grubblar och mår dåligt, då har ju den elake personen vunnit. Är väl naiv som trodde att efter ett halvår på jobbet skulle "prövoperioden" vara över. Då när alla de tuffa testar en och ser vad man går för. Idag var det ganska tungt.
- Jag har svårt att bryta gamla mönster. Invant beteende. Ibland tror jag att jag är "botad" för att jag klarat mig i ett par månader, kanske något år. Men så kommer återfallet och det blir till ett stort misslyckande. Känslomässigt.
- Oroar mig en del för mammas och pappas hälsa. Vill att svaren ska komma. Mamma var på sjukhuset idag för undersökning. Jag måste alltid censurera mina tankar när jag är med dem. Det är kanske det som tar så mycket kraft.
Diagnos
Nu har jag tillslut fått min oerhört efterlängtade antibiotika för att göra mig frisk. Har redan klättrat på väggarna i ett par dar och nu vill jag verkligen bli helt bra så jag kan gå till jobbet på måndag. Längtar, saknar. De här dagarna när jag varit hemma har jag inte bara haft tråkigt. Jag har fullkomligt omringats av negativa tankar som varit svåra att bli av med. Skuldkänslor för att jag varit borta från jobbet och jag oroar mig för att andra tänker att jag inte är sjuk "på riktigt" utan undviker att arbeta. Så idag blev bekräftelsen på att det bor något elakt i min hals en stor lättnad. Och när jag hämtat ut medicinen på apoteket gick jag och fönstershoppade i köpcentrumet och njöt. Frustrationen är borta och ovissheten. Nu har jag kontroll igen.
Pappa har också varit hos doktorn idag. Specialisten på sjukhuset tog två biopsier på hans "ludd". Dem var trevliga rapporterade pappa men han fick vänta nästan en timme för att dem väntade på rätt utrustning. När proverna var tagna sa doktorn "unna dig nu något riktigt gott ikväll". Det var väl snällt sagt, kommenterar mamma efteråt i telefon. Jo visst. Man kan ju se det på två sätt. Antingen var doktorn bara vänlig och tyckte att pappa varit duktig som legat och väntat länge på en rättså obehaglig undersökning. Eller så förstår doktorn att det inte ser bra ut så han menar att pappa ska passa på att njuta nu, så länge han kan. Det senare är min tolkning. Nu tar det ett par veckor innan analyserna är klara och då får väl pappa ett återbesök för att få domen. Pappa är en sån som alltid tror det värsta. Vi är väldigt lika han och jag.
Den här specialisten som pappa var hos idag, han kommer till min avdelning ett par gånger i veckan och opererar. Jag har stått bredvid honom, jag har jobbat med honom. Så jag vet att nästa gång jag ser honom i korridoren kommer jag vilja gå fram till honom. Och säga att min pappa har varit hos dig och jag vet att proverna inte är klara men jag vill veta vad du tror. Vad du såg. Men jag ska inte göra det, jag ska vänta på svaret som alla andra och inte tjuvläsa pappas elektroniska journal. Bara det att ibland står kirurgerna och pratar om andra patienter medan vi opererar. Dem kan säga något i stil med "jag träffade den där 62-åringen från Borås igår på mottagningen, han som du remitterade till mig. Det såg ju ganska illa ut faktiskt, vet inte ens om det kan bli någon operation. Han får nog testa strålning först och se om det kan krympa tumören". Dem diskuterar ofta patientfall med varandra och det är klart att man får göra det under en fyratimmars operation. Men jag tänker att nästa gång jag står där kanske dem pratar om någon som jag känner. Och jag vet inte hur jag skulle reagera då.
Less
Jag är ur form på alla sätt och vis. Halsen är svullen och jag har en gigantisk lymfkörtel på höger sida som ömmar. Det brusar kraftigt i öronen, näsan rinner konstant, nacken är stel och musklerna värker. Feber får mig att vrida och vända om natten. På morgonen hänger tre fuktiga nattlinnen på tork över soffan. Jag hatar min kropp. Jag är ju en sån som sällan blir sjuk. Jag är hon den ordentliga flickan som inte klagar i onödan.
Det är och kommer alltid vara ett misslyckande för mig att stanna hemma från jobbet. Det är nog därför jag känner mig så frustrerad just nu. För att den här förkylningen aldrig går över. För att jag tar hand om mig på alla sätt jag kan men inget verkar hjälpa. Jag har redan missat jobbet tre dagar för någon vecka sen. Nu kommer det bli minst tre dagar till. Och jag är ju en sån som inte ens blir sjuk.
Funderar på att krypa upp till vårdcentralen och kräva att de skriver ett recept på antibiotika. Men jag är rädd att de kommer skratta åt mig och tala om att man inte får behandla en vanlig förkylning med sånt pga resistens och allt det där. Men detta är inte en vanlig förkylning. Jag har blivit invaderad av en superbakterie. Tänk om det aldrig går över?
Re: 20 feb 2008
Parantes
Jag fick stå på tå för att kyssa honom i vardagsrummet och regnet öste ned utanför. Klockan var halv sex och våra skor stod blöta i hallen, på en hög med reklam. Han kokade te och vi satt i varsin fåtölj och pratade länge om resor som vi gjort. Österut. Försäljare och tiggare i trasiga kläder. Jag berättade om barnen som kom med framsträckta händer och ryckte i mina byxben när jag var trött och svettig. Ensam och blond. Han log som om han förstod. Som om han varit där.
Så nära hem men ändå så långt borta. Nya skuggor och ljud i väggarna. Han låg tätt intill bakom min rygg, armen vilande om mig. Mellan mina bröst. Fingrar sammanflätade, så mycket nytt att upptäcka. Himlen började ljusna när vi somnade. Han var också en sån person som somnade på en minut och då kom de små ryckningarna i kroppen. Senare rörde han sig i sömnen, hans arm fortfarande så nära. Jag vaknade förstås, tänkte att han kanske drömde. Dagsljus i rummet och djupa långsamma andetag bredvid. Kunde inte låta bli att studera hans ansikte, då när han sov bredvid mig. Samma bruna hårfärg som alla de andra. Många tankar kring de känslor som passerat igenom mig de senaste veckorna.
Ibland blir det inte som man har planerat. Något kan ta slut och något nytt kan börja nästan samtidigt. Och ibland blir ett möte bara en kort parantes och sen aldrig mer. Men nu sitter jag här med blodröda naglar som ännu inte flagnat. En påminnelse om hon igår som dansade och skrattade och drack drinkar med sina vänner.
Spår
till honom
och efteråt knögglar jag ihop lappen
med hans telefonnummer
(som jag ännu inte hunnit memorera).
Kanske symboliskt.
Påslakanet som han har sovit i
läggs i tvättkorgen.
Vill bli av med alla spår.
Lukten av honom
varm hud
mina fingrar genom brunt lent hår.
Det är både sorgligt och en lättnad
att det aldrig mer blir vi två.
Blommor
Har varit lite osäker på hur jag känner egentligen. Allting har gått så snabbt, vi har inte känt varandra en vecka ens. Igår kväll när han kom hit, med blommor till mig, smälte jag totalt och glömde alla negativa tankar. Jag kan inte minnas att jag någonsin fått blommor av en kille helt spontant. Kanske var det en försenad alla hjärtans dag bukett, jag brydde mig inte om att fråga. Han skickar söta sms när jag jobbar och jag dras till mitt skåp varje rast för att kolla mobilen, förväntansfullt.
Vi myste i soffan och kvällen blev en av de bästa jag haft på länge. Han somnade på min arm igen. Med varsitt täcke gick det mycket lättare att sova. Vi vaknade till vid fyra och då sa han att jag hade satt mig upp käpprätt i sängen och pratat i sömnen förut. Jag log för mig själv för jag är ju sån som sover livligt. Frågade vad jag hade sagt men han mindes inte. Jag har alltid varit lite rädd för att avslöja någon stor hemlighet. När någon annan hör. Det är ju svårt att censurera sig själv i det tillståndet.
Mötet
Jag såg honom direkt faktiskt, genom ett litet vardagsrum med femton människor och hög musik. Jag visste redan då att jag ville veta mer och det är ju härligt när man känner så. Timmarna gick, glasen fylldes gång på gång och mina sociala egenskaper blomstrade. Den där tomheten som jag känt innan försvann och ersattes av välbehag.
Vi stod i köket och pratade om stort och smått. Runt om oss blombuketter, presenter och tomma flaskor. Jag märkte att han ville veta mer om mig och jag försökte ge lagom utförliga svar. Tror att jag log mycket (för det brukar jag göra när jag är full) och jag tror att jag tog tag i hans arm ibland för att inte ramla när rummet snurrade och folk trängde sig förbi. Hans läppar var mjuka, försiktiga, huden i nacken varm mot min hand, mot min kind. De andra lämnade oss ensamma där, i köket, förstod jag sen.
Hans bruna hår genom mina fingrar. Ville inte säga till honom att det var samma nyans som mina tidigare. Fanns så mycket annat att tala om. Och allt det som vi inte sa. Han somnade på min utsträckta arm efter att ha kallat mig vacker. Våra kroppar tätt intill och jag kände när han ryckte till, så där som man gör när man håller på att somna. En sorts fysiologisk kortslutning.
Lyssnade länge på långsamma andetag i det mörka rummet. Overkligt men också en stor lättnad. Närhet och värme. Jag slumrade bara, kunde inte vänja mig vid hans närvaro. Kunde inte sluta tänka på kvällen, jag som inte ens ville gå dit. Jag såg dig redan från början, sa jag och strök med lätta fingrar över hans kind. Och jag såg dig, viskade han.