Louisa

Jag går på stranden i skymningen. Är helt ensam där, ser någon med en hund på långt håll uppe vid parkeringen. Det har regnat för en timme sen och luften är ny. Min näsa blir kall av kylan, trots åtta plusgrader och helt vindstilla. Jag bor i en känslig kropp och är därför extra tacksam för beslutet att ta vantar och mössa trots att solen sken på dan. Det är söndag kväll och bara vi som bor här går ned till stranden vid denna tid. Känner dåligt samvete för att jag inte varit där på så länge. Så nära men ändå så långt bort. Jag planerar och längtar dit men så kommer något i vägen. Vintern och det smutsgråa. Initiativlösheten.

Saknar honom så det nästan gör ont. Är själv förvånad över alla starka känslor. Nykär, tonårskär, förälskad. Jag går stigen genom skogen ned mot havet och inser då att jag är en sån som behöver definiera. Förhållanden. Vad är vi? Är vi tillsammans nu? Vi håller fortfarande på att lära känna varandra men samtidigt vill jag nästan otåligt gå vidare och tänker redan på allt det som vi kan göra till sommaren om vi fortfarande är tillsammans då. Drömmar. Om framtiden. Men är noga med att inte delge honom dem ännu. Vill inte skrämma bort. Men kanske har han egna?

Jag går ensam i skymningen och fiskmåsarna kraxar ovanför, ett säkert vårtecken. Jag sträcker reflexmässigt ut armen för att fatta hans hand men han går inte bredvid mig. Bara i mina tankar. Jag önskar det så mycket, att han var här och såg den rosa himlen med mig ikväll.
Nej jag hade nog glömt att en saknad kan växa sig så stark. Att jag vill sluta äta, sova, jobba för hans skull. Jag vill bara ligga i hans famn och känna andedräkten vid mitt öra. Värmen, närheten och med den ett stort lugn inom mig. Han har lämnat sin tandborste kvar, den står lutad i muggen bredvid min. Varje gång jag ser den blir jag glad. Barnsligt, barnsligt glad.