Louisa

Det blir ofta korta möten men vissa människor lämnar ändå ett bestående intryck. Som idag. Med kvinnan som jag träffade tidigt på morgonen, ute i salen där de väntar. Nervöst och funderande. Många med blanka ögon, många med dåsiga leenden efter lugnande medicin. Vi fick en bra kontakt direkt och jag bara kände för henne. Hon var den vänligaste personen jag träffat på länge. Det sa de andra också när hon hade somnat och vi arbetade runt henne. Så därför gjorde det lite extra ont tror jag att se.
Dem misstänkte att hon hade cancer men alla de undersökningar som hon gått igenom innan hade inte visat på något specifikt. Så det var därför hon var hos oss, för att vi skulle öppna och ta reda på. Sanningen. Hon var så lugn innan när jag frågade hur hon kände sig. Hon log stilla mot mig och jag mot henne. Jag känner mig trygg hos er, jag vet att ni tar hand om mig. Och det är inte mycket jag kan göra just nu, sa hon och ryckte lite på axlarna. Kanske var hon rädd innerst inne. Men jag tyckte att hon utstrålade ett sånt mod.

Kirurgen fattade kniven och när hon frigjort några lager vävnad bad hon mig ta tag i den ena kanten och hålla. Hennes assistent hade inte kommit ännu. Jag är fortfarande försiktig, rädd att skada, rädd att det ska göra ont om jag tar för hårt. Glömmer ofta att de sover. Ta ett större tag sa hon och visade. Jag stoppade in halva handen i buken och med fingertopparna kände jag tydligt en knottra på insidan av bukhinnan. Visste ju, trots bristande praktisk erfarenhet, vad det var jag kände. Cancer. På mina händer och under mina skor. När de öppnat ordentligt tittade de metodiskt igenom alla organ, båda två, och jag stod så nära att jag kände direkt att stämningen förändrades. Och jag såg ju själv hur vävnaderna växt samman på ett onaturligt sätt. Tumörerna, spridda på så många ställen där inne. Tystnaden när de såg att det inte alls var det dem förväntat sig.

Jag brukar få kalla ilningar i kroppen vid sådana tillfällen. Brukar känna hur de små, små hårstråna på min kind reser sig. När någon konstaterar att det ser illa ut eller när jag själv får se tumören för första gången. Men inte idag. Och trots att jag kände så för henne stod jag bara där och kände ett sorts lugn. Kanske har jag blivit härdad med tiden?
Nej det såg inte alls ut som de väntat sig och vi ringde efter en kirurg från en annan specialitet för att få råd. De andra satte sig ned på pallarna i rummet medan vi väntade. Diskussioner dem i mellan varför ingen upptäckt detta tidigare. Patienten hade ju sökt sjukvård flera gånger med oklara symtom. Det märktes att de kände någon sorts skuld över att sjukdomen fått gå så långt. Att de så klart önskat att operationen blivit av mycket tidigare. Jag stod kvar och tänkte mest på om vi skulle göra något ingrepp som jag aldrig gjort. Sen kom konsulten och han fick berättat för sig vad vi sett i buken och frågan hur vi bäst gick vidare. Han var säkert duktig men han ringde en annan, ännu mer erfaren kollega får att få råd. Så vi väntade och väntade medan patienten sov. Den ännu mer erfarne skulle diskutera med någon annan ännu ännu mer erfaren och återkomma om några minuter. Så vi väntade igen och jag täckte för det stora öppna såret med en varm fuktig duk för att förhindra avkylning.

Så kom tillslut beskedet och den ännu mer erfarne specialisten inom ett annat område satte sig i en taxi för att så snabbt som möjligt ta sig till våran sal. Han reste från ett av de andra stora sjukhusen här i staden. De två kirurgerna som otåligt suttit och väntat tog nu av sig rockarna och gick iväg för att fika. Jag fick saft och laddade med extra instrument och mina erfarna kollegor tittade in flera gånger och frågade om jag behövde hjälp. Sällan behöver man invänta konsulter från ett annat sjukhus. En halvtimme senare stod vi där med en ny specialist som hade svar på våra frågor. Han verkade så oberörd inför det han såg. Kanske för att han jobbar med det varje dag. Kanske blir man härdad efter många år i yrket. Men cancer är så brutalt, tänker jag nu. Det känner inga gränser, växer vidare och erövrar mer och mer mark. Jag fick tumören i mina händer när den kom ut. Flera hårda klumpar i det organ den förstört. Jag har faktiskt aldrig sett något värre. Hittills.

Vi pratade om hennes framtid förstås. Om behandling efter denna operation. Avancerad cancer, dålig effekt av cellgifter. Mycket dyster prognos, sa specialisten. Bara tio procent av patienterna med denna typ av spridd cancer lever efter fem år. Många timmar stod vi där och jag funderade på hur hon skulle ta beskedet när hon vaknade till och fick höra. Vad vi hittat djupt där inne. Det som har växt i flera år. Korta möten som påverkar, långt och länge efter betald arbetstid. Just nu känner jag mig mest maktlös. Önskar ju så mycket att vi kunde bota henne istället. Att vi kunde rädda alla.