Louisa

Arbetsveckan är nästan över nu. Det har gått lite upp och ned. Mest när det gäller mitt självförtroende. I tisdags kände jag inte att jag hade något flyt. Jag hakade upp mig på småsaker och började tänka negativt och inbillade mig att de andra tänkte likadant. Om mig. Efteråt sa min handledare, som varit med som stöd, att jag hade skött mig bra men jag höll inte med. Berättade lite om mina negativa tankar och hon sa att ingen annan hade märkt någonting. Arbetet hade ju flutit på jättebra. Än en gång uppmanade hon mig att sänka mina krav. På mig själv. Men jag har så svårt för det. Jag vill ju vara lika duktig som alla andra, som jobbat där i flera år. Jag vill vara perfekt. 

Så idag hade jag två långa operationer på raken med en vänsterhänt kirurg, vilket gör det hela lite krångligare. Måste tänka extra mycket på alla moment. Jag kände ganska snabbt att det gick väldigt bra för mig. Det gick lätt, jag var snabb, koncentrerad, laddad. Märkte knappt vad som pågick runtomkring. Helt fokuserad på oss tre i mitten av rummet. Efteråt kändes det så himla bra. Log stort av glädje och lättnad för mig själv.
När jag började det nya jobbet för en månad sen kändes det jobbigt att jag hade glömt så mycket sen praktiken för ett halvår sen. Jag hade svårt att acceptera det för jag mindes hur jag var då på slutet när jag blivit någorlunda van. Fick beröm varje dag och bara längtade till att bli klar med utbildningen. Idag, äntligen, kände jag att jag passerat den utvecklingsnivå som jag nådde efter tio veckor i våras. Nu är jag bättre. Nu har jag fått känslan för helheten, som jag inte hade då. Nu blir jag lämnad ensam, min handledare går ut och fikar. Jag har vuxit, igen.

Jag står där så fokuserad, spetsar öronen, en beredskap i kroppens muskler. Har inte hunnit njuta någonting, av att jag nu gör det jag drömt om i så många år. Men så under andra operationen när jag stått sysslolös i en minut och kirurgerna skötte sig själva. Då började jag tänka på var jag befann mig och märkte förvånat att min kropp var alldeles lugn. Just då. Och jag tänkte här står jag. Här står jag. Och då tappade jag förstås genast koncentrationen på omvärlden och var tvungen att sluta tänka så.
När den erfarne kirurgen som jag samarbetat med hela dagen backade bort från bordet på sena eftermiddagen, för att ta av sig rocken och gå. Då sa han tack för idag, du har skött dig utmärkt för han visste att jag är ny. Och jag har faktiskt jobbat med honom ett par gånger förut och då har han aldrig sagt något. Så jag sög åt mig direkt och svarade det är roligt att höra. I ett annat rum en stund senare var jag tvungen att fråga min handledare hörde du, han sa att jag var duktig. För att liksom förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Det har jag sagt hela tiden, sa hon. Men du har inte velat lyssna.