Intresseförlust
Cancer ger perspektiv
Blev för ett år sen erbjuden jobb på en barncanceravdelning. Jag tackade nej och det är jag glad för fortfarande. Det hade blivit för jobbigt för mig mentalt. Jag jobbade en kort tid med vuxna patienter som hade lungcancer och kände då att det inte var rätt specialitet för mig. Men det var en nyttig erfarenhet. Tror att det kan ge mycket glädje att ta hand om även svårt sjuka barn men alla är nog inte lämpade för det.
Var för ett tag sen med på en cancerrond där läkare från flera olika områden tillsammans diskuterade den fortsatta behandlingen av ett antal patienter med cancer. Ett av fallen var speciellt tragiskt. Det var en ung person som hade haft cancer tidigare men blivit botad. Sen kom sjukdomen tillbaka på ett annat ställe i kroppen och då var patienten tvungen att genomgå en omfattande operation som lämnade tydliga spår. Fick även både strålbehandling och cellgifter. Nu bara något år senare var cancern tillbaka för tredje gången och på ett sätt som gjorde en ny operation omöjlig. Så läkarna konstaterade att det enda som återstod var palliativ cellgiftsbehandling. Patienten har troligen bara månader kvar i livet.
Hur känns det att ge ett sånt besked till någon? Tyvärr kan vi inget mer göra. Livet är orättvist. Att vara med på den där cancerronden gav mig verkligen ett nytt perspektiv, i alla fall tillfälligt. Jag går runt och klagar över sömnstörningar, biverkningar, magkatarr och frusna fötter. Någon annan har just fått reda på att den är döende. Jag lovar att den unga cancerpatienten skulle byta problem med mig utan att tveka. Det hade jag också gjort. Tror att många av oss behöver bli bättre på att uppskatta det vi har.
Underhåll och inköp
Äntligen fredag
Solsken
Har trotsat några av mina rädslor och ignorerat negativa tankar, med viss framgång. Beröm från omgivningen och trevligt sällskap bidrar till den positiva stämningen inom mig. Men jag tror att den största förtjänsten är min egen. Även om alla mina problem inte är lösta väljer jag att fokusera på det som faktiskt är bra och fungerar just nu. Framtiden känns plötsligt mycket ljusare.
Om min sinnesstämning vänder snart igen ska jag ändå försöka minnas denna tid och i de mörkaste stunderna tänka på att det faktiskt kan bli bättre. Efter regn kommer solsken?
Obduktion
En naken kropp på ett bord av rostfritt stål. Gapande mun, slutna ögon. Blek hud. Ett rött stort märke mitt på bröstkorgen efter upplivningsförsök med defibrillator. Legat i ett kylrum i en vecka och hindrat förruttnelsen. Men lukten i rummet. Gör det omöjligt att låtsas att det är på Tv.
Var där med klassen. Vår lärare hade sagt innan att vi troligtvis inte skulle få se en riktig obduktion. Bara en mini-variant där organen redan tagits ur och lagts i skålar. Så blev det inte, fick vi reda på när vi kom.
Har sett på dokumentärer om brottsplatsutredningar och Crime Night på Discovery många gånger men verkligheten är mycket mer brutal. Lukten. Synintrycken. Ljuden. Stämningen. De små håren på armarna reser sig när vi går in i salen. Det här är inte som på CSI, säger läkaren.
Så oberörd och van lägger han ett långt snitt över buken med en kniv och gult fett blottas. Bröstbenet skärs bort, bröstkorgen bänds isär. Lungor och hjärta tas ut. Sen magsäcken, levern och tarmarna. Allting som är löst. Läggs på ett annat bord och granskas. Maginnehållet, en grön soppa, skopas ur i en skål. Lukten, värre än någonsin. Andas genom munnen hela tiden.
Men så fantastisk människokroppen är. Så delikat. Att se alla små kärl och strukturer på riktigt. Färgerna, om än inte riktigt desamma som hos en levande. Det mesta ser precis ut som i böckerna. Vi har nyligen läst anatomi och den kunskapen väcks till liv nu. Fascinationen som jag haft i tio år.
Har fått reda på när personen var född och vad den dog av. Överdos. Ett hårt liv. Gamla ärr och tatueringar. Ligger nu naken inför oss alla. Blottad och i vetenskapens namn skändad.
Det ser brutalt ut när skalpen med håret skärs upp, ett snitt i bakhuvudet. Skalpen vänds ut och in som en handske ned över ansiktet. Skallbenet borras upp i en cirkel. Lyfts av, benet och halva hjärnan. Som en delad melon. Alla små kärl och vindlingar. De olika hinnorna. Vit substans och hålrum. Anatomilektion på hög nivå. Hjärnan skrapas bort från benet. Läggs på våg. Dissekeras i jakt efter onormala fynd.
Organen samlas i en plastpåse innan de läggs tillbaka i bukhålan och det långa snittet sys igen. Hjärnan sätts inte tillbaka i skallen. Då läcker det ut vätska, förklarar läkaren. Begravningspersonalen gillar inte det. Det går inte att försluta skallbenet och huden som innan. Kan inte bli helt tätt. Hjärnan läggs alltså också i buken. Känns ju absurt. Utan hjärna kan man inte fungera, tänker jag. Men personen är ju redan död inser jag sen.
Om det inte vore för ansiktet som ger en så tydlig identitet och lukten i rummet skulle jag kanske kunna glömma en stund var jag är. Tro att det bara är en kropp som ligger framför mig, bara ett organ. Glömma helheten, sammanhanget. Livshistorien. Men den gapande munnen, de stela armarna. Det är verkligen inte på Tv. Och kroppen på bordet bredvid har blivit påkörd av ett tåg. Skador i ansiktet, på armar och ben. Tydliga felställningar. Men personen dog av inre blödningar, säger läkaren. Både i hjärnan och en bristning på aorta. Han visar oss organen med mörkblå blodklumpar. Hur känns det att ställa sig framför ett tåg? Hinner man känna smärtan?
Det värsta var dock i början. Personalen vände på den första kroppen så att vi skulle kunna se de karakteristiska likfläckarna på ryggen. Jag hann inte med, stod inte på rätt sida båren. Det var trångt, alla vi femton. Så jag stod vid ansiktet, den gapande munnen. Och när de vände på kroppen på sidan öppnades ögonen lite på glänt och det rann ut blodblandad vätska ur munnen. Liksom i slow motion. På personen som varit död i en hel vecka. Det känns som en inbillning nu i efterhand för det var verkligen som en skräckfilm. Så enormt overkligt. Att jag råkade se det. Just de sekunderna. De andra stod på rätt sida. Jag tror att jag blev stel av rädsla. Slutna ögon var plötsligt halvöppna. Jag tror att jag aldrig kommer glömma.
Sammantaget var det ändå intressant. Jag ångrar inte att jag var med men det var värre än vad jag trodde. Det är konstigt att se en människa så där. Jag trodde att armarna skulle börja röra sig när läkaren la snittet. Att det skulle göra ont. Har svårt att koppla bort det invanda tänkandet. Att vi vårdar. Tar hand om, skyddar, tröstar. Botar, lindrar. Jag har sett döda människor förut. Men det här var helt annorlunda.
Värderingar
Menar inte att jag har högre moral än andra. Kanske kommer jag också bli avtrubbad i framtiden. Glömma vad jag en gång tyckte var viktigt. Jag hoppas inte det. Tror att jag som ny har en färskare blick för sådana här situationer. Inte bara det dåliga. Ser ofta saker som jag önskar jag hade tänkt på.
Ingen ska behöva vakna upp i en pöl av sitt eget blod. Om det hade varit dem själva eller deras anhöriga som legat där på båren hade dem nog agerat annorlunda. Tyvärr.
Lugnet före stormen
Min magkatarr har under jullovet hållit sig lugn. Kunde till och med dricka apelsinjuice för första gången på ett halvår utan att få kraftiga smärtor efteråt. Det är ett tecken på att magen mår hyfsat bra just nu. Inte för att jag vill ta ut något i förskott men jag vet ju av erfarenhet att praktiken med all stress gör magen illa.
Fenomen
Ännu en dag soffbunden. Jag vet inte om det är värt det.
Tänker på alla tappra cancerpatienter som jag träffat. Jag gav dem cellgifter och de mådde illa i flera veckor. Det jag upplevde i torsdags var nog ingenting i jämförelse.
Biverkningar
Har legat i fem timmar på sängen, slumrat eller blundat, och det känns lite bättre nu. Men illamåendet har inte gått över helt och jag får yrsel så fort jag rör mig. Och i bakhuvudet, i hjärnan, känner jag pirrningar och stötar. Sånt som jag haft förut. Det var alltså inte förrän jag kom hem från skolan som jag sakta insåg att det intensiva obehaget beror på den nya medicinen som jag började med i morse. Jag har aldrig känt mig så knockad redan första dagen. Biverkningarna brukar komma efter ett tag. Jag hoppas att min kropp har vant sig vid substansen tills på måndag då min praktik börjar. Idag har jag verkligen inte varit mig själv.
Recept på hopp
Besöket hos läkaren gick bra. Jag var lite nervös över att hon skulle förvägra mig ett nytt recept. Att hon skulle säga att jag måste trappa ned, vänja mig av. Men så blev det inte. Hon sa Du har inte varit här på länge. Hur har du klarat dig? Dem kan ju inte ha räckt. Jag förklarade att jag hade sparat in, gjort uppehåll under loven och helgerna, så som hon sa till mig att göra för länge sen. Jag berättade lite om min vardag. Min ständiga kamp mot energilösheten. Hon sa att jag borde ta tabletterna varje natt. Det var skönt att höra. Men jag vet inte om hon har rätt. Det är inte bara sömnen som är ett problem, det är ju alla tankarna. Dem som finns med mig på bussen, i skolan, i duschen, framför Tvn, i mörkret. I mitt huvud.
Jag var mer ärlig mot henne idag än vad jag varit tidigare. Det är mitt stora problem; att jag så gärna vill censurera mig själv inför alla. Även dem som ska försöka hjälpa mig. Jag har aldrig sagt hela sanningen till mina psykologer eller läkare eller vänner eller föräldrar. Aldrig.
En sak som jag har lite svårt för är när hon kallar mig kollega. Idag sa hon vid ett tillfälle "Vad tycker du? Du är ju som en kollega." Jo visst det kanske jag är, men inte just nu. I din fåtölj vill jag vara patient. Jag är här för att jag har sökt din expertis. Lämna mitt yrke utanför just nu. Se mig som den jag är.
Men jag kände mig nöjd och lättad efteråt. Receptet på hundratjugo sömntabletter ger visst hopp om några stilla nätter och den nya medicinen ska jag ge en chans. De andra har inte hjälpt mig men kanske, kanske kommer det hända något denna gång.
Söndagsdvala
Vill inte plugga, vill inte ta itu med det jag måste. Drömde att jag misslyckades på provet. Att alla andra kunde. Har laddat ned nitton avsnitt av en serie som jag gärna skulle vilja se nu. Alla i en följd. Det är svårt att motivera sig att läsa anatomi. Vackra ord. Vena cava inferior. Jag har alltid tyckt att latin är vackert. Men idag vill jag inte. Allting går på halvfart.
Det är inte det att jag skulle vilja vara någon annanstans. Men i en annan tid. Jag skulle vilja ligga här i soffan hela dagen utan förpliktelser. I min filt, med kinden mot soffan och känna mig mjuk. Då skulle jag vara nöjd.
Organiserar
Don't lie to Oprah
Blev intresserad av boken när Oprah rekommenderade den på sin show. Författaren var där och blev intervjuad om sina svåra år som missbrukare. Boken prisades och sålde i 5 miljoner exemplar. Alla trodde att det var en självbiografi. Senare kom det fram att författaren modifierat sanningen ganska rejält. Han hade ljugit för Oprah och alla miljoner som tittade. Han fick komma dit till showen igen och förklara sig. Be om ursäkt. Hon var arg. Då blev jag ännu mer intresserad.
James Frey - A Million Little Pieces
http://www.thesmokinggun.com/archive/0104061jamesfrey1.html
