Blommor under bron
Trots att det alltså har gått två år har jag fortfarande så mycket att berätta. Minnena klarnar när jag ser foton, på så många saker som jag glömt. Calcutta var en stad långt bort i öster som jag var rädd för. Jag hade målat upp bilder i huvudet långt innan. Trodde att jag skulle få se outhärdlig fattigdom och misär i varje gathörn. Vaga minnen av något som jag läst i en religionsbok på högstadiet. Istället mötte jag en livlig, vacker stad. Kärlek vid första ögonkastet, första kvällen. Ville stanna längre än vad jag hade tid med.
Indiens kulturella centrum kallades det. En stad så olik alla de andra som jag passerat när min rundresa gick mot sitt slut. För första gången öppna ytor, breda gator, stora parker, tunnelbana och spårvagn. Många tempel, smala gränder, tiggare och barfotabarn men ett underbart gatuliv. Att inspireras av. Jag njöt faktiskt av att ströva, kvarter efter kvarter och kände mig inte längre förföljd.
Andra dagen gick jag länge och beundrade alla ståtliga byggnader från kolonialtiden. Ett postkontor inrymt i ett palats. Jag gick mot floden och där stannade jag och studerade på avstånd alla män som tvättade sig och sina kläder i det bruna vattnet. Alla dem som satt i skuggan under träden. Jag tog den lilla passagerarfärjan över floden och var bara tvungen att följa strömmen av människor in i den gigantiska tågstationen. Struntade i middagshettan och gick över den stora Howrah Bridge. Mötte så många bärare, solbrända män som balanserade fem tunga resväskor på huvudet eller en korg med frukt. Ofta iklädda skynken, ibland barfota, ibland med enkla lädersandaler. De kastlösa.
Jag minns inte riktigt nu och min dagbok ger ingen ledtråd. Men jag tror att jag visste att det fanns en stor blomstermarknad på andra sidan bron och att det delvis var därför jag gick dit. För att se. Trots den intensiva hettan, avgaserna och trängseln. Vid brofästet stannade jag och tittade ned. På ett myller av människor och färg. Blommor i gult och oranget trädda på tråd. Som stora halsband att smycka tempel, gravar, bostäder, bilar med. Överallt, under hela resan, återkom just dessa färger. Gåvor till gudarna tror jag. Det var så vackert att stå där och jag stannade kvar en lång stund. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag kan inte förklara, men det var så mycket liv. I allting.
29 oktober 2005
Indiens kulturella centrum kallades det. En stad så olik alla de andra som jag passerat när min rundresa gick mot sitt slut. För första gången öppna ytor, breda gator, stora parker, tunnelbana och spårvagn. Många tempel, smala gränder, tiggare och barfotabarn men ett underbart gatuliv. Att inspireras av. Jag njöt faktiskt av att ströva, kvarter efter kvarter och kände mig inte längre förföljd.
Andra dagen gick jag länge och beundrade alla ståtliga byggnader från kolonialtiden. Ett postkontor inrymt i ett palats. Jag gick mot floden och där stannade jag och studerade på avstånd alla män som tvättade sig och sina kläder i det bruna vattnet. Alla dem som satt i skuggan under träden. Jag tog den lilla passagerarfärjan över floden och var bara tvungen att följa strömmen av människor in i den gigantiska tågstationen. Struntade i middagshettan och gick över den stora Howrah Bridge. Mötte så många bärare, solbrända män som balanserade fem tunga resväskor på huvudet eller en korg med frukt. Ofta iklädda skynken, ibland barfota, ibland med enkla lädersandaler. De kastlösa.
Jag minns inte riktigt nu och min dagbok ger ingen ledtråd. Men jag tror att jag visste att det fanns en stor blomstermarknad på andra sidan bron och att det delvis var därför jag gick dit. För att se. Trots den intensiva hettan, avgaserna och trängseln. Vid brofästet stannade jag och tittade ned. På ett myller av människor och färg. Blommor i gult och oranget trädda på tråd. Som stora halsband att smycka tempel, gravar, bostäder, bilar med. Överallt, under hela resan, återkom just dessa färger. Gåvor till gudarna tror jag. Det var så vackert att stå där och jag stannade kvar en lång stund. Jag har faktiskt aldrig sett något liknande. Jag kan inte förklara, men det var så mycket liv. I allting.
29 oktober 2005
Söndagsgrå
Borde jag inte sluta be om ursäkt för den jag är? Varför är det så svårt för mig att acceptera? Det är en grå, grå dag och regnet smattrar mot rutan. Jag vill inte gå ut, vill inte gör någonting. Mer än att sitta här eller möjligtvis ligga under filten i soffan. Men jag känner så himla dåligt samvete över det. Känner mig slö, tråkig, ego. Hela helgen, båda nätterna har varit fyllda med så många drömmar att jag inte kan hålla räkningen på dem. Inte de värsta av mardrömmar men ändå en ständig påminnelse om sånt jag vill koppla bort. Jobbet och alla måsten. Rädslan för att misslyckas. Vrider och vänder på svettiga lakan och vaknar varje timme. Hittar aldrig en bekväm position men det är tankarnas fel, inte sängens. Kalla fötter, torr i munnen och halvdrömmar om svårt sjuka. Jag drömmer att det är jag.
Somnade tre i natt och vaknade åtta och kunde inte somna om. Funderade på att gå upp och diska men efter någon timme och lite rogivande musik på kära iPoden sov jag vidare, om än oroligt. Vaknade två på eftermiddagen, den gamla tiden. Det är så mycket som vill ut. Men. Måste behärska mig. Måste upprätthålla fasaden. Inför mig själv och andra. Längtar hela tiden till imorgon måndag och jobbet. Tror det beror på att där har jag en klar och tydlig roll, som jag utvecklas i. Där händer det något och jag känner mig duktig. Behövd. Betydelsefull. Omtyckt. Men här hemma, jag är söndagsslö och seg och det regnar och idag kommer det aldrig ens bli ljust ute. Känner blodet hela tiden pulsera snabbt genom de stora kärlen i halsen och djupt nere i magen. Drömde så mycket i natt om anatomi och trasiga organ. Men kanske var det inte bara fantasi utan kanske satt jag uppe igår och läste för mycket, om cancer igen. För länge. Kanske är det inte bra att stanna hemma, inaktiv och tänka, mala, älta. Känna efter. Ibland känner jag mig så odelat positiv och vill så mycket. Men idag vill jag ingenting. Det skrämmer mig, att vara tillbaka. Är rädd att det ska bli en ny ond cirkel.
Somnade tre i natt och vaknade åtta och kunde inte somna om. Funderade på att gå upp och diska men efter någon timme och lite rogivande musik på kära iPoden sov jag vidare, om än oroligt. Vaknade två på eftermiddagen, den gamla tiden. Det är så mycket som vill ut. Men. Måste behärska mig. Måste upprätthålla fasaden. Inför mig själv och andra. Längtar hela tiden till imorgon måndag och jobbet. Tror det beror på att där har jag en klar och tydlig roll, som jag utvecklas i. Där händer det något och jag känner mig duktig. Behövd. Betydelsefull. Omtyckt. Men här hemma, jag är söndagsslö och seg och det regnar och idag kommer det aldrig ens bli ljust ute. Känner blodet hela tiden pulsera snabbt genom de stora kärlen i halsen och djupt nere i magen. Drömde så mycket i natt om anatomi och trasiga organ. Men kanske var det inte bara fantasi utan kanske satt jag uppe igår och läste för mycket, om cancer igen. För länge. Kanske är det inte bra att stanna hemma, inaktiv och tänka, mala, älta. Känna efter. Ibland känner jag mig så odelat positiv och vill så mycket. Men idag vill jag ingenting. Det skrämmer mig, att vara tillbaka. Är rädd att det ska bli en ny ond cirkel.
Ljus och mörker
Sånt här gör mig så fascinerad. Det är så vackert. Speciellt när flygplanen landar efter att ha radat upp sig på natthimlen. Det får mig att längta ut i världen, jag vill resa!
Musiken är från soundtracket till filmen Gattaca. Jag lyssnade på den här låten när jag reste med nattbussen i Indien och var rädd för att dö. Minnen. Rysningar.
Musiken är från soundtracket till filmen Gattaca. Jag lyssnade på den här låten när jag reste med nattbussen i Indien och var rädd för att dö. Minnen. Rysningar.
Introvert
Jag hörde en intressant sak på nyheterna idag. En amerikansk lyckoforskare var i stan för nån konferens. Han sa att rent statistiskt är extroverta människor ofta lyckligare än introverta. Personligheten är något man föds med. Ja men, sa reportern, vad ska man göra då om man är introvert? Forskaren svarade att en introvert person inte ska försöka leva som en extrovert, det blir bara fel då. Vill man stanna hemma och ligga på soffan med en bok så ska man göra det, menade han. Låter ju bra. En annan sak som forskningen har visat är att det är vårt jobb, familjen och relationer som är de faktorer som betyder mest för vår lycka, inte materiella ting. En ny fin bil eller stor Tv gör oss bara lyckliga för stunden.
Det mesta som han sa träffade helt rätt i mig. Har alltid vetat att jag är en typisk introvert person. Ingenting är helt svart eller vitt, jag vet. Men i perioder har jag försökt leva som en extrovert och ett tag har det fungerat men sen har jag inte orkat längre och det har lett till att jag känt mig misslyckad. Som inte kan vara lika social och energifylld som vissa andra. Det går så lätt för dem. Utan ansträngning. Och jag vill alltid mer än vad jag orkar. Inser väl igen att jag borde sluta låtsas och acceptera den jag är. Hur jag är. Kommer aldrig kunna ändra på de grundläggande dragen. Och jag känner tydligt, speciellt när jag har varit ute och rest, att relationerna till andra människor är det viktigaste jag har.
Det mesta som han sa träffade helt rätt i mig. Har alltid vetat att jag är en typisk introvert person. Ingenting är helt svart eller vitt, jag vet. Men i perioder har jag försökt leva som en extrovert och ett tag har det fungerat men sen har jag inte orkat längre och det har lett till att jag känt mig misslyckad. Som inte kan vara lika social och energifylld som vissa andra. Det går så lätt för dem. Utan ansträngning. Och jag vill alltid mer än vad jag orkar. Inser väl igen att jag borde sluta låtsas och acceptera den jag är. Hur jag är. Kommer aldrig kunna ändra på de grundläggande dragen. Och jag känner tydligt, speciellt när jag har varit ute och rest, att relationerna till andra människor är det viktigaste jag har.
Under sulorna
Cancer. Förut har det varit ett så stort ord. Dramatiskt, allvarligt. Förut brukade jag alltid tänka mig för innan jag sa det ordet. Speciellt i patienters närvaro. Jo det gör jag fortfarande. Tvekar en millisekund, gör en paus och funderar på om jag kan använda ett annat ord. För att visa hänsyn, inte skrämma. Eller kanske beror det på feghet. Men med kollegorna på nya jobbet har tabun försvunnit. Tar ordet i min mun nu som om det nästan vore som vanligt. Utan att bli besvärad. Jag ser cancer varje dag. Jag har cancerceller på händerna, under sulorna på skorna. Blodstänkta vita strumpor ihoprullade på väskans botten på väg hem. Läser om cancer på internet, ibland på sena kvällar när jag borde koppla av, men det är då inspirationen kommer. Vill lära mig mycket mer.
Cancer invaderar mina nattliga drömmar, finns då i min kropp eller i andras. Det känns som om hela världen har cancer. Som om varje människa går runt med oupptäckt cancer utan att märka något eller ignorera symtomen. Vi människor är så bra på att förneka sånt som vi är rädda för eller inte vill ta tag i. Ibland har jag faktiskt kikat på någon i mataffären i ett par sekunder extra och funderat på vad denna person bär för mörk hemlighet i sitt inre. Tittar på mina föräldrar ibland när jag äter middag men dem. Oroar mig för mina egna svullna lymfkörtlar (förstås), som antagligen beror på vanlig förkylning. Yrkesskadad. Eller bara skadad? Imorgon väntar mer cancer. Jag har redan sett de vita stora lapparna på tavlan. Med patienternas namn. Det står cancer överallt.
Mindre allvarligt. Var hos tandläkaren idag på årlig kontroll. Blev av med 830 kronor. För tjugo minuter. Och idag fyller min blogg ett år. Och imorse var det (ovanligt sen) säsongspremiär för långkalsongerna för det var minusgrader ute klockan kvart i sju.
Läs även 19 mars
Cancer invaderar mina nattliga drömmar, finns då i min kropp eller i andras. Det känns som om hela världen har cancer. Som om varje människa går runt med oupptäckt cancer utan att märka något eller ignorera symtomen. Vi människor är så bra på att förneka sånt som vi är rädda för eller inte vill ta tag i. Ibland har jag faktiskt kikat på någon i mataffären i ett par sekunder extra och funderat på vad denna person bär för mörk hemlighet i sitt inre. Tittar på mina föräldrar ibland när jag äter middag men dem. Oroar mig för mina egna svullna lymfkörtlar (förstås), som antagligen beror på vanlig förkylning. Yrkesskadad. Eller bara skadad? Imorgon väntar mer cancer. Jag har redan sett de vita stora lapparna på tavlan. Med patienternas namn. Det står cancer överallt.
Mindre allvarligt. Var hos tandläkaren idag på årlig kontroll. Blev av med 830 kronor. För tjugo minuter. Och idag fyller min blogg ett år. Och imorse var det (ovanligt sen) säsongspremiär för långkalsongerna för det var minusgrader ute klockan kvart i sju.
Läs även 19 mars
Luftslott
Efter lång fika på ett av de mysiga kaféerna gick vi genom Haga och eftermiddagsluften var lagom sval. Det var mycket människor runt omkring oss men jag såg dem inte. Ett sorts tunnelseende som jag får då och då när jag är riktigt koncentrerad på något. På tvärgatorna med kullersten var vi ensamma och studerade husen och pratade om allt det vi hade gemensamt. Gick de branta trapporna upp till borgen på berget. Gula lönnlöv på varje trappsteg och vi stannade halvvägs och beundrade utsikten. Jag har bott i den här staden i sju år men sällan har jag gått upp där på berget. Och kanske aldrig har jag insett hur vackert det är, med hustaken och höstlöven och himlen. Det var speciellt att stå där. En osynlig spänning mellan oss förstås. Vi tyckte samma om så mycket. Jag ville ta ett mentalt fotografi för att bevara minnet, just den stunden. När vi stod där. Uppe på toppen, under gyllene krona och klättervänliga kanoner som väckte barndomsminnen. Ett fotografi någonstans i ett fotoalbum från en resa i en annan tid.
Jag vet inte om det finns ett namn på det som händer mig. När jag träffar någon eller ser något som till en början känns så bra. Blir exalterad och varm intuti. Hoppfull. Börjar planera för framtiden, de små sakerna, trots att jag inte borde. Möblerar mentalt den nya lägenheten. Glädjer mig åt de promenader som jag ska ta honom med på. Hand i hand. Jag bygger luftslott som sen pyser ihop.
Vi träffades igen och jag ville veta mer, om honom och hans värld. Men under kvällen växte ett tvivel fram inuti mig. Den där magkänslan som man borde lyssna på. Samtidigt som jag var med honom försökte jag analysera vad det var jag kände. Varför jag till viss del längtade hem och ville tänka ifred. Så mycket information på så kort tid, så många frågor och svar. Hans händer, hårfärg, ögonen, rockkragen, väskan, skorna. Den ursprungliga bilden förändrades gradvis. Skiftade sakta färg. Vi skildes åt vid busshållplatsen vid midnatt, han kramade mig hårt och jag sov en lång tung sömn bland nybäddade lakan. Med en sorts lättnad.
Det känns så jobbigt att behöva skriva de där orden. Att det inte känns rätt. För jag vet att han förväntar sig mer. Han vill träffas igen och han skickar små meddelanden där han skriver att han tänker på mig. Han vill spela sin favoritmusik för mig och visa mig gatorna där han bor. Jag vet precis hur det är för jag har varit där själv. Många gånger. Vill inte såra, vill inte låtsas. Mitt luftslott har åter blivit platt och tomt och jag klandrar mig själv för att jag började hoppas för tidigt. För att jag kände för mycket. För att jag log mot honom in i det sista. För att jag ville, önskade så mycket, att denna gång skulle jag ha hittat rätt. Men jag har kommit för långt nu för att kompromissa om det som jag verkligen tror på. Det jag söker finns inte där. Jag kan inte nöja mig med något bara av rädslan för att såra. Skulle inte vilja att någon gjorde så mot mig.
Ungefär
Nya jackan. Ungefär. På sin första skogspromenad i söndags.
Låg
Idag var ingen bra dag. Hade sovit helt okej och kände mig pigg. Men sen när vi började jobba och en massa saker strulade. Då kände jag mig så låg och den känslan satt i hela dagen. Jag kände mig osocial, men inte besvärad av de andras närvaro. Men jag kände inte för att prata, bara arbeta under tystnad och tänka. Det blir så ibland. Ett steg tillbaka. Som vanligt sa min handledare att det hade gått jättebra men jag kunde inte hålla med. Jag tyckte att jag hade kunnat göra saker bättre. Hon suckade åt mina överkrav. Jag kände mig patetisk som redan under helgen glömt bort det vi pratade om i fredags. Hon är bra på att peppa mig men jag förstår ju att jag inte kan leva på det i fortsättningen. Jag måste börja förstå och tro på själv att jag är bra. Varför är det så svårt.
Var inte alls nöjd med min koncentration under dagen. I alla fall när jag stod sysslolös någon minut. Då vandrade tankarna iväg. Har sett en lägenhet och det känns som om det kanske kan bli något denna gång. Men samtidigt är jag så rädd för att ta fel beslut. Tänk om jag ångrar mig. Det handlar om så stora pengar nu och det hem jag lämnar. Jag är plågsamt medveten om alla de andra som delar min dröm. Vi som armbågat varandra i ryggen under visningarna på den populäraste gatan. Ibland känns det hopplöst.
Köpte en fin vinterjacka i lördags och idag när jag hade den på riktigt för första gången var det så klart tio plusgrader och jag blev för varm på eftermiddagen när jag åkte hem. Jag vill ha kyla nu, så jag får känna hur gosig den är. Var så glad när jag hittade den. Har letat i flera veckor i alla tänkbara affärer och temperaturen har bara sjunkit. Men så såg jag den och det var kärlek vid första ögonkastet. Små saker kan göra mig glad. Ofta.
Bränn på mig
Jippi för första natten på två veckor som jag inte drömmer om operationer. Men jag drömde om vanliga sjukhusavdelningar istället och en massa trassel. Men inget direkt ångestfyllt. Sen var jag även på fyra lägenhetsvisningar med mamma, men ingen av dem var bra. I en hade det bott en gammal tant. Hon hade dubbla heltäckningsmattor i sovrummet. Det var lite skumt.
Så jag står där med kirurgen som i princip alltid har en läkarkandidat med sig, för vi är ju ett undervisningssjukhus som det så fint heter. Och kirurgen säger till kandidaten att denne måste släppa peangen riktigt långsamt för om det går för fort kan de avklippta blodkärlen smita iväg innan man hinner knyta åt dem och det är inte bra. Och kandidaten försöker men det är konstiga vinklar och denne får ta med vänster hand och är inte så van. Så en stund senare säger kirurgen jag tror det är bäst att du tar den här till mig för nu handlar det om stora viktiga kärl och om dem glider undan blir det en störtblödning. Och jag vill liksom inte säga att jag är lika oerfaren som kandidaten, att jag heller inte är bra med vänster hand eller i konstiga vinklar. För det känns lite hedrande att ha fått ett sånt förtroendet. Att kirurgen fått intrycket av att jag är duktig, annars hade han inte bett mig. Så jag griper om peangen och öppnar försiktigt, jättesakta, när jag blir ombedd. Känner pressen från alla i rummet som nästan håller andan och det går bra och han mumlar bra, perfekt och sen går vi alla vidare med nästa moment. Men då växer jag någon centimeter inombords.
Ibland står jag där med två kollegor som inte har träffats på ett tag och har mycket att prata om. Först pratar dem om vad de håller på med eller olika tekniker. Men sen blir det också prat om familj & barn och semesterresor. Och sen lite skvaller om någon som har börjat jobba på ett annat ställe och hur den personen var egentligen. Privata saker och normalt sätt hade man tagit ett par steg bort och låtsas vara upptagen med något annat. Men det går inte nu för vi står alla här, arm mot arm och söker igenom en öppen buk på jakt efter blödning. Det är ungefär som på spårvagnen när man sitter bakom en person som pratar i mobiltelefonen riktigt högt med en kompis och man får höra en massa detaljer om dennes privatliv. Sånt som man inte har bett om att få höra. Man kan känna sig besvärad ibland. Men just när jag står med två kirurger som pratar så, då känner jag mig mest som en tjuvlyssnare. Men de vet ju mycket väl att jag står där och hör. Och helt plötsligt rakt i meningen om bra semesterhus på franska rivieran säger någon sax eller bränn på mig.
Så jag står där med kirurgen som i princip alltid har en läkarkandidat med sig, för vi är ju ett undervisningssjukhus som det så fint heter. Och kirurgen säger till kandidaten att denne måste släppa peangen riktigt långsamt för om det går för fort kan de avklippta blodkärlen smita iväg innan man hinner knyta åt dem och det är inte bra. Och kandidaten försöker men det är konstiga vinklar och denne får ta med vänster hand och är inte så van. Så en stund senare säger kirurgen jag tror det är bäst att du tar den här till mig för nu handlar det om stora viktiga kärl och om dem glider undan blir det en störtblödning. Och jag vill liksom inte säga att jag är lika oerfaren som kandidaten, att jag heller inte är bra med vänster hand eller i konstiga vinklar. För det känns lite hedrande att ha fått ett sånt förtroendet. Att kirurgen fått intrycket av att jag är duktig, annars hade han inte bett mig. Så jag griper om peangen och öppnar försiktigt, jättesakta, när jag blir ombedd. Känner pressen från alla i rummet som nästan håller andan och det går bra och han mumlar bra, perfekt och sen går vi alla vidare med nästa moment. Men då växer jag någon centimeter inombords.
Ibland står jag där med två kollegor som inte har träffats på ett tag och har mycket att prata om. Först pratar dem om vad de håller på med eller olika tekniker. Men sen blir det också prat om familj & barn och semesterresor. Och sen lite skvaller om någon som har börjat jobba på ett annat ställe och hur den personen var egentligen. Privata saker och normalt sätt hade man tagit ett par steg bort och låtsas vara upptagen med något annat. Men det går inte nu för vi står alla här, arm mot arm och söker igenom en öppen buk på jakt efter blödning. Det är ungefär som på spårvagnen när man sitter bakom en person som pratar i mobiltelefonen riktigt högt med en kompis och man får höra en massa detaljer om dennes privatliv. Sånt som man inte har bett om att få höra. Man kan känna sig besvärad ibland. Men just när jag står med två kirurger som pratar så, då känner jag mig mest som en tjuvlyssnare. Men de vet ju mycket väl att jag står där och hör. Och helt plötsligt rakt i meningen om bra semesterhus på franska rivieran säger någon sax eller bränn på mig.
Undertoner
Visst tänker jag en del på jobbet även under min lediga tid. Men tankarna har varit väldigt snälla den senaste veckan. Jämförelsevis. Ändå drömmer jag om jobbrelaterade händelser varje natt. Ofta flera olika episoder. Ofta av det mardrömslika slaget. Jag upptäcker ett stort köttigt sår på min fot. Jag tar hand om svårt skadade barn. Jag har ångest inför att bli nedsövd. Nästan alltid ringer väckarklockan mitt i en dröm och jag stänger av den av ren reflex och tänder lampan. Men det kan ta flera minuter innan jag inser fakta. Att det inte var på riktigt. Det kan ta någon timme innan jag riktigt skakat av mig den senaste mardrömmen.
Visst förstår jag att min hjärna bearbetar intryck även på natten. Den stänger aldrig av helt. Men jag önskar att mina drömmar hade en mer positiv ton. För det finns mycket som är positivt just nu. Trivs på jobbet och får ofta beröm. Känner mig hyfsat nöjd efter dagens slut och lugn i kroppen. Varför måste drömmarna vara så elaka? Klart att jag fortfarande är rädd för att misslyckas under ytan. Kanske kommer jag alltid vara det. Men jag behöver inte det där ångestfyllda uppvaknandet med hjärtklappning och svettigt nattlinne varje morgon.
Visst förstår jag att min hjärna bearbetar intryck även på natten. Den stänger aldrig av helt. Men jag önskar att mina drömmar hade en mer positiv ton. För det finns mycket som är positivt just nu. Trivs på jobbet och får ofta beröm. Känner mig hyfsat nöjd efter dagens slut och lugn i kroppen. Varför måste drömmarna vara så elaka? Klart att jag fortfarande är rädd för att misslyckas under ytan. Kanske kommer jag alltid vara det. Men jag behöver inte det där ångestfyllda uppvaknandet med hjärtklappning och svettigt nattlinne varje morgon.
Passar in
Har varit och bowlat ikväll med några vänner. Det var riktigt kul och alldeles för länge sen sist. Det är roligt att göra något på en vardag, inte bara under helgen, även om jag ska upp tidigt imorgon som vanligt. Jag lyckades få strike två gånger. Blev jätteglad. Men sen missade jag en del också.
Jobbet går osannolikt bra. Varje morgon längtar jag faktiskt efter att få komma dit och börja dagens program. Jag har fått mycket beröm av flera personer som jag träffat för första gången. Det betyder så mycket, att känna att jag är på rätt väg. Att få uppmuntran och hopp. Det känns som om jag har passerat den där första jobbigaste tiden som ny och bottenlöst osäker. Nu börjar rutinerna falla på plats. Alla kan mitt namn och jag märker att jag räknas som en av dem. Och jag suger åt mig alla positiva ord för det förtjänar jag, som har väntat och törstat i flera år. Efter detta. Revanschen. Jag tänker ta för mig nu. För äntligen känns det som om jag passar in. Som om jag är gjord för det här.
Jobbet går osannolikt bra. Varje morgon längtar jag faktiskt efter att få komma dit och börja dagens program. Jag har fått mycket beröm av flera personer som jag träffat för första gången. Det betyder så mycket, att känna att jag är på rätt väg. Att få uppmuntran och hopp. Det känns som om jag har passerat den där första jobbigaste tiden som ny och bottenlöst osäker. Nu börjar rutinerna falla på plats. Alla kan mitt namn och jag märker att jag räknas som en av dem. Och jag suger åt mig alla positiva ord för det förtjänar jag, som har väntat och törstat i flera år. Efter detta. Revanschen. Jag tänker ta för mig nu. För äntligen känns det som om jag passar in. Som om jag är gjord för det här.
Privilegierad
I det dammiga Jodhpur i norra Indien träffade jag en trevlig kille. Jag har tyvärr glömt hans namn nu men han stod vid tågstationen en tidig morgon när jag kom till staden och han övertygade mig om att följa med till hans hotell. Det var ett bra val, jag fick ett trevligt litet rum med fräscht badrum. Samma morgon såg jag solen gå upp över de blåmålade husen från hotellets takterrass, som hade vid utsikt över hela stan. På takterrassen åt jag frukost med tre koreaner, vi satt på kuddar under uppspända sjalar som fladdrade i vinden. Så som jag bara sett på bilder tidigare. På kvällen bevittnade vi en bröllopsprocession från taket och såg ljusen fladdra nere i de smala gränderna.
Hotellet var familjeägt som så många andra och hade ungefär tio rum. Mamman lagade maten, pappan satt på det lilla kontoret/receptionen, killen som var ungefär 18 år och hans yngre bror raggade kunder hela dagarna. Killen berättade att han brukade åka till järnvägsstationen vid fyratiden varje morgon. Där väntade han på turister som kom med morgontågen. Efter att ha skjutsat dem till hotellet med sin mopedtaxi åkte han hem vid lunchtid och åt och sov en stund. Sedan återvände han till stationen och väntade där hela dagen på kunder. Vid 20-tiden åkte han hem för kvällen, la sig vid midnatt och gick upp fyra på morgonen och så började det om. Jag frågade om han aldrig var ledig. Han log mot mig och sa att han jobbade sju dagar i veckan, alla dagar om året. Alla pengar som han tjänade gick till hotellet. Men han var lycklig. Hans familj var lycklig som kunde driva sitt eget hotell.
Jag var på väg till Jaisalmer som alla andra turister. Staden som möter öknen, med sitt fort byggt i sandsten och kameler i överflöd. Han sa att Jaisalmer var så vackert. Jag frågade om han någonsin varit där. En gång. Jaisalmer låg bara 30 mil bort och han hade bara varit där en gång. Han hade aldrig besökt huvudstaden. Jag, en turist, hade under mina veckor besökt mer av hans land än vad han gjort själv. Det kändes märkligt.
Samtalet med killen fick mig att tänka på hur mycket jag tog för givet i livet. Jag kände mig verkligen som en rik europeisk turist som kunde åka dit jag kände för. Redan under de första dagarna av resan kände jag mig oerhört privilegierad som hade möjlighet att se världen när det fanns så många människor som inte ens hade råd med mat. I Delhi sov både barn och vuxna på kartonger på gatan i närheten av mitt hotell.
Tre veckor efter mötet med killen i Jodhpur hade jag precis anlänt till Goa och när jag gick mellan palmerna ned mot stranden i Vagator tänkte jag på honom och jag önskade med hela mitt hjärta att han kunde ha varit där och sett det vackra. Han bodde i sin dammiga ökenstad, arbetade hårt varje dag och hade aldrig ens sett havet. Jag tänker på honom fortfarande nu när jag läser i min gamla resedagbok. Det finns vissa möten och platser som håller sig kvar, extra länge tror jag. Och fortfarande tänker jag ganska ofta på hur privilegierad jag är och hur mycket som många av oss tar för givet.
Stigen ned mot Lilla Vagator Beach i norra Goa. 6 oktober 2005.
Hotellet var familjeägt som så många andra och hade ungefär tio rum. Mamman lagade maten, pappan satt på det lilla kontoret/receptionen, killen som var ungefär 18 år och hans yngre bror raggade kunder hela dagarna. Killen berättade att han brukade åka till järnvägsstationen vid fyratiden varje morgon. Där väntade han på turister som kom med morgontågen. Efter att ha skjutsat dem till hotellet med sin mopedtaxi åkte han hem vid lunchtid och åt och sov en stund. Sedan återvände han till stationen och väntade där hela dagen på kunder. Vid 20-tiden åkte han hem för kvällen, la sig vid midnatt och gick upp fyra på morgonen och så började det om. Jag frågade om han aldrig var ledig. Han log mot mig och sa att han jobbade sju dagar i veckan, alla dagar om året. Alla pengar som han tjänade gick till hotellet. Men han var lycklig. Hans familj var lycklig som kunde driva sitt eget hotell.
Jag var på väg till Jaisalmer som alla andra turister. Staden som möter öknen, med sitt fort byggt i sandsten och kameler i överflöd. Han sa att Jaisalmer var så vackert. Jag frågade om han någonsin varit där. En gång. Jaisalmer låg bara 30 mil bort och han hade bara varit där en gång. Han hade aldrig besökt huvudstaden. Jag, en turist, hade under mina veckor besökt mer av hans land än vad han gjort själv. Det kändes märkligt.
Samtalet med killen fick mig att tänka på hur mycket jag tog för givet i livet. Jag kände mig verkligen som en rik europeisk turist som kunde åka dit jag kände för. Redan under de första dagarna av resan kände jag mig oerhört privilegierad som hade möjlighet att se världen när det fanns så många människor som inte ens hade råd med mat. I Delhi sov både barn och vuxna på kartonger på gatan i närheten av mitt hotell.
Tre veckor efter mötet med killen i Jodhpur hade jag precis anlänt till Goa och när jag gick mellan palmerna ned mot stranden i Vagator tänkte jag på honom och jag önskade med hela mitt hjärta att han kunde ha varit där och sett det vackra. Han bodde i sin dammiga ökenstad, arbetade hårt varje dag och hade aldrig ens sett havet. Jag tänker på honom fortfarande nu när jag läser i min gamla resedagbok. Det finns vissa möten och platser som håller sig kvar, extra länge tror jag. Och fortfarande tänker jag ganska ofta på hur privilegierad jag är och hur mycket som många av oss tar för givet.
Stigen ned mot Lilla Vagator Beach i norra Goa. 6 oktober 2005.
Vanilj
Andra försöket. Cupcakes. Vanilj. Gräddade någon minut kortare och smaken blev ännu bättre. Dessutom har jag inhandlat dyrt men sött strössel.
Utveckling
Arbetsveckan är nästan över nu. Det har gått lite upp och ned. Mest när det gäller mitt självförtroende. I tisdags kände jag inte att jag hade något flyt. Jag hakade upp mig på småsaker och började tänka negativt och inbillade mig att de andra tänkte likadant. Om mig. Efteråt sa min handledare, som varit med som stöd, att jag hade skött mig bra men jag höll inte med. Berättade lite om mina negativa tankar och hon sa att ingen annan hade märkt någonting. Arbetet hade ju flutit på jättebra. Än en gång uppmanade hon mig att sänka mina krav. På mig själv. Men jag har så svårt för det. Jag vill ju vara lika duktig som alla andra, som jobbat där i flera år. Jag vill vara perfekt.
Så idag hade jag två långa operationer på raken med en vänsterhänt kirurg, vilket gör det hela lite krångligare. Måste tänka extra mycket på alla moment. Jag kände ganska snabbt att det gick väldigt bra för mig. Det gick lätt, jag var snabb, koncentrerad, laddad. Märkte knappt vad som pågick runtomkring. Helt fokuserad på oss tre i mitten av rummet. Efteråt kändes det så himla bra. Log stort av glädje och lättnad för mig själv.
När jag började det nya jobbet för en månad sen kändes det jobbigt att jag hade glömt så mycket sen praktiken för ett halvår sen. Jag hade svårt att acceptera det för jag mindes hur jag var då på slutet när jag blivit någorlunda van. Fick beröm varje dag och bara längtade till att bli klar med utbildningen. Idag, äntligen, kände jag att jag passerat den utvecklingsnivå som jag nådde efter tio veckor i våras. Nu är jag bättre. Nu har jag fått känslan för helheten, som jag inte hade då. Nu blir jag lämnad ensam, min handledare går ut och fikar. Jag har vuxit, igen.
Jag står där så fokuserad, spetsar öronen, en beredskap i kroppens muskler. Har inte hunnit njuta någonting, av att jag nu gör det jag drömt om i så många år. Men så under andra operationen när jag stått sysslolös i en minut och kirurgerna skötte sig själva. Då började jag tänka på var jag befann mig och märkte förvånat att min kropp var alldeles lugn. Just då. Och jag tänkte här står jag. Här står jag. Och då tappade jag förstås genast koncentrationen på omvärlden och var tvungen att sluta tänka så.
När den erfarne kirurgen som jag samarbetat med hela dagen backade bort från bordet på sena eftermiddagen, för att ta av sig rocken och gå. Då sa han tack för idag, du har skött dig utmärkt för han visste att jag är ny. Och jag har faktiskt jobbat med honom ett par gånger förut och då har han aldrig sagt något. Så jag sög åt mig direkt och svarade det är roligt att höra. I ett annat rum en stund senare var jag tvungen att fråga min handledare hörde du, han sa att jag var duktig. För att liksom förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Det har jag sagt hela tiden, sa hon. Men du har inte velat lyssna.
Så idag hade jag två långa operationer på raken med en vänsterhänt kirurg, vilket gör det hela lite krångligare. Måste tänka extra mycket på alla moment. Jag kände ganska snabbt att det gick väldigt bra för mig. Det gick lätt, jag var snabb, koncentrerad, laddad. Märkte knappt vad som pågick runtomkring. Helt fokuserad på oss tre i mitten av rummet. Efteråt kändes det så himla bra. Log stort av glädje och lättnad för mig själv.
När jag började det nya jobbet för en månad sen kändes det jobbigt att jag hade glömt så mycket sen praktiken för ett halvår sen. Jag hade svårt att acceptera det för jag mindes hur jag var då på slutet när jag blivit någorlunda van. Fick beröm varje dag och bara längtade till att bli klar med utbildningen. Idag, äntligen, kände jag att jag passerat den utvecklingsnivå som jag nådde efter tio veckor i våras. Nu är jag bättre. Nu har jag fått känslan för helheten, som jag inte hade då. Nu blir jag lämnad ensam, min handledare går ut och fikar. Jag har vuxit, igen.
Jag står där så fokuserad, spetsar öronen, en beredskap i kroppens muskler. Har inte hunnit njuta någonting, av att jag nu gör det jag drömt om i så många år. Men så under andra operationen när jag stått sysslolös i en minut och kirurgerna skötte sig själva. Då började jag tänka på var jag befann mig och märkte förvånat att min kropp var alldeles lugn. Just då. Och jag tänkte här står jag. Här står jag. Och då tappade jag förstås genast koncentrationen på omvärlden och var tvungen att sluta tänka så.
När den erfarne kirurgen som jag samarbetat med hela dagen backade bort från bordet på sena eftermiddagen, för att ta av sig rocken och gå. Då sa han tack för idag, du har skött dig utmärkt för han visste att jag är ny. Och jag har faktiskt jobbat med honom ett par gånger förut och då har han aldrig sagt något. Så jag sög åt mig direkt och svarade det är roligt att höra. I ett annat rum en stund senare var jag tvungen att fråga min handledare hörde du, han sa att jag var duktig. För att liksom förvissa mig om att jag verkligen hört rätt. Det har jag sagt hela tiden, sa hon. Men du har inte velat lyssna.
Bank & bakning
Jag har varit på banken idag och fått ett lånelöfte. Jippi. Var lite nervös innan, har aldrig varit i den här situationen förut. Hade med pappa som moraliskt stöd. Men det gick bra. Det räknades på mina inkomster och utgifter. Vad den typen av lägenhet som jag är ute efter kostar på ett ungefär och vad jag kan få för den jag har nu. Så nu har jag blivit godkänd, jag får låna drygt en miljon kronor om jag vill. Men jag har tänkt att shoppa runt lite innan jag bestämmer mig för någon annan bank har bättre räntor. Det var skönt att få detta gjort. Ett litet steg närmare en flytt känns det som. Gäller bara att hitta drömbostaden nu och hoppas på att det inte är någon annan som är intresserad av just den. Så att inte priset typ stiger med en halv miljon. Får väl se hur det går. Ganska ofta känns det som absurt mycket pengar. Fantasisummor. Men bostadspriserna har stigit med flera hundra procent de senaste åren och det finns knappt en enda villa här i grannskapet som säljs för under tre miljoner idag. Lite läskigt. Pappa, som vet mycket om sånt här, säger att ett lån på en miljon är småpotatis för banken. Jo det lät faktiskt så under besöket idag. Men för mig känns det stort. Jag ska på nya visningar under veckan. Hoppas, hoppas.
Har haft en nästan helt bra dag på jobbet. Brukar vara extra seg på måndag förmiddag, svårt att komma igång men idag gick det väldigt smärtfritt. Dock lite pulserande huvudvärk som förstörde min koncentration tidvis. Men jag sov gott i natt. En kollega satte på Peter LeMarcs nya album inne på salen medan vi jobbade. Jag tycker om hans röst, gillar lugna låtar men de jag hörde idag var för melankoliska. Iaf när jag försökte koncentrera mig på slingriga tarmar och tvinnade sladdar. Jag blev liksom låg. Energilös. Började tänka på gamla pojkvänner och andra relationer som tagit slut.
Har väl haft mina aningar men idag fått bevis på att jag är yngst av alla på jobbet. Vi är ungefär 55 stycken, blir riktigt trångt när vi har APT-möten i lunchrummet. Överfullt. Det är ganska många som är närmare sextio år. En kollega berättade idag att hon började här på avdelningen på 70-talet och har varit kvar sen dess! Då var jag inte ens född. Men det vågade jag inte säga. Men som sagt, jag är yngst. Det var jag på min förra avdelning också. Och den förrförra. Allting är relativt men ibland känner jag mig inte alls speciellt ung. Och ibland tvärt om. Beror väl på sällskapet. Flera av kollegorna har barn i min ålder. Och barnbarn.
I lördags bakade jag kladdiga chokladmuffins enligt ett nytt recept. Blev bra. Och igår testade jag för första gången cupcakes. Trippel choklad, blev nästan lite för maffigt. Kände mig något besviken över att dem inte blev så vackra som jag hade föreställt mig. Alla bilder på cupcakes på nätet är ju så färgglada och läckra. Glömde köpa dekoration att ha ovanpå. Men nästa gång ska jag prova någon jordgubbsaktig frosting ovanpå. De går ju att variera i oändligheten. Men antar att jag borde vara nöjd med att dem smakade bra, detta var ju första försöket.
Först muffins sen cupcake. Mycket choklad.
Har haft en nästan helt bra dag på jobbet. Brukar vara extra seg på måndag förmiddag, svårt att komma igång men idag gick det väldigt smärtfritt. Dock lite pulserande huvudvärk som förstörde min koncentration tidvis. Men jag sov gott i natt. En kollega satte på Peter LeMarcs nya album inne på salen medan vi jobbade. Jag tycker om hans röst, gillar lugna låtar men de jag hörde idag var för melankoliska. Iaf när jag försökte koncentrera mig på slingriga tarmar och tvinnade sladdar. Jag blev liksom låg. Energilös. Började tänka på gamla pojkvänner och andra relationer som tagit slut.
Har väl haft mina aningar men idag fått bevis på att jag är yngst av alla på jobbet. Vi är ungefär 55 stycken, blir riktigt trångt när vi har APT-möten i lunchrummet. Överfullt. Det är ganska många som är närmare sextio år. En kollega berättade idag att hon började här på avdelningen på 70-talet och har varit kvar sen dess! Då var jag inte ens född. Men det vågade jag inte säga. Men som sagt, jag är yngst. Det var jag på min förra avdelning också. Och den förrförra. Allting är relativt men ibland känner jag mig inte alls speciellt ung. Och ibland tvärt om. Beror väl på sällskapet. Flera av kollegorna har barn i min ålder. Och barnbarn.
I lördags bakade jag kladdiga chokladmuffins enligt ett nytt recept. Blev bra. Och igår testade jag för första gången cupcakes. Trippel choklad, blev nästan lite för maffigt. Kände mig något besviken över att dem inte blev så vackra som jag hade föreställt mig. Alla bilder på cupcakes på nätet är ju så färgglada och läckra. Glömde köpa dekoration att ha ovanpå. Men nästa gång ska jag prova någon jordgubbsaktig frosting ovanpå. De går ju att variera i oändligheten. Men antar att jag borde vara nöjd med att dem smakade bra, detta var ju första försöket.
Först muffins sen cupcake. Mycket choklad.