Louisa

Över långhelgen var jag alltså ute på en liten resa. Fyra dagar, tre nätter. Det var trevligt men samtidigt har jag känt mig stressad en länge tid så jag hade svårt att koppla bort vardagens måsten helt och bara njuta. I måndags kväll under flygresorna hem började jag känna mig vissen (i halsen mest) och under natten blev jag sjuk på riktigt. Så nu har jag varit hemma från jobbet i två dagar och är tyvärr bara sämre.

Tycker fortfarande att det är jobbigt att ringa till chefen och säga att jag är sjuk. Känner dåligt samvete varje dag jag är hemma. Inbillar mig att alla tror att jag fejkar för att jag bara är trött eller inte känner för att jobba just den dagen. Under åren i grundskolan var jag aldrig, aldrig sjuk. Kanske två dagar per läsår och ibland inte ens det. Och jag har väl svårt att acceptera att jag inte är lika stark som då. Bara i år har jag varit hemma flera dagar pga halsfluss och stressrelaterad magkatarr. Jag är arg på mig själv för att jag blivit sjuk igen.

Sitter här nu om natten och allting är tyst i området utanför. Jag är tillfälligt pigg efter alla små sovstunder idag. De senaste veckorna har varit så tunga och jag har alltid varit trött vid fel tillfälle. Veckorna innan det började tänkte jag nästan varje dag på hur bra jag hade det. Att det kändes som om livet äntligen flöt på. Våren var på väg och jag hade träffat R. Sen ändrades vissa saker, som betydde så mycket för mig. Jag har och är väl fortfarande väldigt sliten, både i kroppen och i huvudet. Så när jag tänker efter är det inte konstigt att jag blivit sjuk. Långvarig stress påverkar immunförsvaret.

Det är nu jag inser att jag återupprepar gamla mönster och spelar samma roller. Jag går och bär på tunga saker utan att tala med någon annan om det. Jag döljer det medvetet för mina föräldrar, för R och för de som står mig närmast av arbetskamraterna. Jag vill berätta men tillfället måste kännas rätt och jag vet inte hur jag ska lägga orden. Är rädd för mina föräldrars reaktion, just för att de känner mig så väl och vet hur lätt balansen kan rubbas. Jag skäms, även om jag inte gjort något fel (mer än att kanske vara naiv). Jag vill inte ha det så här, jag ska berätta, jag ska. Imorgon kanske. Eller nästa dag.

Jag har bara varit hemma sjuk i två dagar men i eftermiddags kändes det som om jag skulle bli galen. Av alla tankar, av rastlöshet. Av att vara instängd i dessa rum, i min febriga, värkande kropp. Har varken ork eller lust att ta mig an alla små projekt här hemma just nu men jag känner mig så lat som inte gör något vettigt. Och jag har inte ens blivit bättre ännu. Jag vill verkligen inget hellre än att vara frisk.

Nej jag har verkligen grävt en djup grop denna gång. Har känt på mig i ett par veckor att det skulle hända, att det var på gång. Men visste inte hur jag skulle förhindra det. Tillslut sa kroppen stopp. Har lovat förut att ta hand om mig själv bättre men nu blir det som ännu en varningssignal. En del behöver kanske göra om samma misstag flera gånger för att lära sig något?