Pojkdrömmen
Getty ImagesJag kan inte minnas exakt när det dök upp i mitt medvetande. Kanske någon gång i mellanstadiet i samband med att vi gjorde skolarbeten om andra länder. Grand Canyon. Säkert hade jag hört talas om det långt innan dess. Geografi har alltid intresserat mig och världsatlasen hemma hade väl tummade blad. Jag kunde sitta där och drömma mig bort, följa floder och gränser med fingrarna. Städer med konstiga namn.
För mig är Grand Canyon inte bara ett namn utan ett begrepp. En symbol. Sen jag var liten minns jag att pappa satt vid köksbordet och pratade om att han ville se Amerika innan han dog. När han växte upp kallade man inte landet i väst för USA, utan Amerika. Han ville besöka storstäderna med de höga husen, se monumenten och de omtalade museerna, känna på atmosfären, maten, naturen. Han ville se Grand Canyon och idag är han där. Idag.
Resan har gått från New York till Washington DC och New Orleans. Sen ut i öknen i Arizona. Till detta naturens monument, ett landskap som Coloradofloden har format under miljoner år. Jag kan inte ens föreställa mig känslan att stå där på klippavsatsen och titta ner, eller miltals bortåt. Känna vinddraget. Studera de olika färgerna på stenen. Alla naturprogram som jag har sett. I mailen har pappa skrivit att dem ska flyga helikopter över området. Once in a lifetime. Jag är avundsjuk. Självklart. Grand Canyon finns också med på min måstelista men jag har mer tid kvar än pappa. Snart reser dem vidare till Las Vegas, Los Angeles och till sist San Francisco. Jag är så oerhört glad att mina föräldrar äntligen kommit iväg på denna resa. Och speciellt för pappas skull. Nu får han uppfylla sin pojkdröm.
Här hemma i verkligheten har jag varit på IKEA idag. Som alltid var där fullt med nyblivna föräldrar som "boar". Gravida magar till höger, en liten röd skrynklig bebis i en vagn till vänster. Själv blir jag alltid så påverkad varje gång jag går igenom barnavdelningen. Ser alla söta små spjälsängar, minitäcken, kuddar, leksaker, möbler. Det förtrollar mig. Jag vill skaffa barn genast bara för att kunna köpa allt det där gulliga och också vara en sån som boar. Så kanske var det av ren tröst som jag fick med mig en liten mjuk kompis hem. En elefant som ska få bo i min blå soffa med den lila filten. På den lilla tvättlappen står det att den passar barn från noll år. Men det står ingen övre åldersgräns. Blir man någonsin för gammal för att köpa mjukisdjur?
Jag har letat aktivt efter ett matlagningsförkläde i säkert ett halvår men inte hittat det perfekta. Alltid har det varit något fel, oftast färgen. Jag är nog lite kräsen. Idag på IKEA fann jag alltså ett i blått, som är min favoritfärg. Billigt också, 59 kronor. Kändes skönt att få det projektet ur världen. För det har faktiskt varit ett riktigt projekt.
Köpte också två bäddset, ett i ljusblått och ett i beigt. Insåg nyligen att det är kul att förnya sig någon gång ibland. Jag tycker mycket om dem påslakanen som jag har sen innan men. Tänk vad häftigt att vanliga lakan kan få mig på så bra humör. De små sakerna är viktiga för välbefinnandet. Köpte en snirklig växt också. Min ena blomma i fönstret har nyligen dött av värmeslag. Det var någon som inte vattnade den tillräckligt ofta tror jag.
Erkänn nu att elefanten är jättesöt...
Kommentarer
Postat av: Martina
Härligt med drömmar som går i uppfyllelse även om det är andras. Härliga inköp du gjort! IKEA är fantastiskt bra..
Postat av: Maria
Så underbart det låter. Själv vill jag jättegärna besöka Paris, Island, Mont Rushmore och åka Transcontinental Railroad och/eller Transsibiriska järnvägen.
Postat av: emma
Jag har också en sån elefant, plus att jag hade den där blå giraffen också, hehe... Skyllde på att jag köpte dem till min vovve, men nja, jag tyckte att de var så söta så... :) & man blir aldrig för gammal för nallar! =)
Trackback