Louisa

Jag blir alltid så nostalgisk när jag ska ut och resa. Plötsligt känns mitt hem och vardagen så speciell. Smaken på kranvattnet och tystnaden i området om natten. Att sova i sin egen säng och allt det där. Det är klart jag vill ut och resa. Men alla tankar så här innan är lite jobbiga. Påträngande. Men det är väl naturligt att många funderingar passerar nu. Mycket att tänka på. Men för första gången på många år har jag hunnit packa inom planerad tid ikväll. Annat var det när jag skulle resa till Indien för ett och ett halvt år sen. Det blev ganska stressigt på slutet och jag var väldigt uppe i varv både mentalt och fysiskt. Just nu känner jag mig helt lugn i kroppen och det är jätteskönt. Flyget går inte förrän på eftermiddagen så jag får dessutom sova till nio vilket är lyx. Om jag lägger mig snart...

Funderade en del tidigare idag över resandet och hur jag brukar känna innan. Jag kom fram till att det är en himla skillnad på att resa iväg 2-3 månader eller i 10 dagar. Både psykologiskt och praktiskt. Nu behöver jag inte oroa mig för krukväxterna och det hinner inte komma några räkningar medan jag är borta. Någon tilläggsförsäkring har jag inte köpt denna gång och visum har jag inte sökt flera veckor i förväg. Jag uppskattar också att det inte finns Malaria i Europa och att risken för jet-lag är minimal.

Jag har en lång lista i huvudet på platser som jag vill besöka. Nästan alla resmål har funnits i mina tankar i många, många år. Även dessa. Så det känns bra att få unna sig det här, att få pricka av ett litet delmål. Och jag mår bra just nu och jag hoppas att jag lyckas behålla den sinnesstämningen under resan för det har jag tyvärr inte lyckats så bra med tidigare. Men någon gång ska mönstret brytas. Låt det bli nu.

Jo jag tänker på Indien och jag kan inte förstå att jag inte har flugit på så länge. Minns den senaste resan som om det vore igår. Minns vinterluften utanför Landvetter och mamma & pappa hade med sig min jacka. Hur allting kändes nytt och rent och svalt. Mitt hem var någon annans. Tystnaden. Var tog alla tusentals människor vägen? Alla lukter och ljud. Damm och insekter.
Jag skulle aldrig vilja ha den resan ogjord. Aldrig. Alla upplevelser och intryck. Fotografier och många dagboksanteckningar. Det var en stor resa. Som också var oerhört krafttagande. Nätterna innan avresan hade jag dödsångest i timmar. Mardrömmar om insekter och smutsiga tiggare i mörka gränder. Och sen reste jag och mötte verkligheten och kulturkrocken blev jobbigare än vad jag hade trott. Men jag är så glad för den resan. Trots att jag blev sjuk och aldrig blev lämnad ifred. Nej jag ska inte älta eller oroa mig nu. Jag ska njuta, av natten och att vara på väg ut i världen igen. Den där känslan när jag sitter i planet och har lämnat allt och alla bakom mig. Att vara på väg.

Skäms ganska mycket för att tala om vad jag har ätit till frukost idag. Vatten, cola light, Non Stop och vetebröd. Framför datorn, i obligatoriska myskläder och värmande filt. Men jag har ju faktiskt semester och jag tar dagligen vitamintabletter så jag överlever nog detta moraliska (och näringsmässiga) förfall. Ikväll ska jag ut på restaurang med mina föräldrar och då blir det i alla fall vanlig mat.

Har bokat ännu en flygresa idag. Vad mycket skoj man kan göra online om man bara har numret till sitt VISA-kort. Jag har ännu inte börjat handla kläder på nätet. Men det är något som jag tänker fortsätta undvika då jag fruktar att det kan bli en dyr vana. Dessutom är jag så gammalmodig att jag vill prova och känna på sakerna in real life i butiken. Men Internet har verkligen öppnat många möjligheter. På ett klick beställer jag böcker från USA som inte finns att få tag på här i landet och jag gör ofta mina bankärenden nattetid. 

Och det här med att boka resor. Minns sommaren 1999 när jag skulle ut på min första långresa till andra sidan jorden. Jag satt flera dagar i telefon, ringde varenda resebyrå som sålde flygbiljetter och jämförde priser och erbjudanden. Denna gång har jag beställt alla tre flygresorna online från olika bolag och jag har även bokat några hotellnätter, utan att ha pratat med en endaste människa.
Men jag gillar inte riktigt det här med elektroniska biljetter. Jag vill ha en vanlig hederlig pappersbiljett att visa upp. En sån som kommer hem i brevlådan ett par veckor innan. Då känner jag mig lugn. Känns osäkert att åka ut till flygplatsen med bara ett bokningsnummer men det är väl den nya tidens melodi och jag får acceptera det. Det är mitt ständiga kontrollbehov som spökar.

Börjar se fram emot resan nu. Har inte alls planerat vad jag ska göra varje dag utan tänker ta dagarna som dem kommer. Beror på hur vädret blir, hur mycket mina fötter värker efter allt gående. Om jag känner mig inspirerad att fotografera eller inte. Det blir som det blir och jag känner mig avslappnad och förväntansfull nu. Har laddat lilla iPoden med den bästa musiken. Ikväll ska jag provpacka och se om väskan rymmer allt. Annars får jag problem.

Det hände många saker den sommaren när jag var tjugo år. Det var en brytningstid för mig med en tydlig smak av vuxenliv. Ansvar och lek. Jag utforskade den nya staden, både dag och natt. Mötte nya människor och upptäckte nya sidor hos mig själv. Och andra dimensioner. Det var den sommaren som jag träffade honom. Vi gick i parken en eftermiddag och pratade om livet. Vi tyckte lika om mycket men det fanns också stora skillnader i vår syn på världen och livet. Han var väldigt intresserad av österländsk religion. Jag minns det tydligt. Att han var fascinerande att gå bredvid. För han var lite av en gammal själ i en pojkes kropp. Det märktes på honom att han var nyfiken på livet. Han var en sån person som man blev inspirerad av och ville veta mer om.

Jag såg dödsannonsen i mars, han dog i februari. Och jag vet fortfarande inte hur. Men jag undrar och bygger upp mer eller mindre sannolika scenarier och teorier i huvudet. Som jag sen försöker glömma. Jag vet vem jag kan ringa, hans bästa kompis, för att få reda på sanningen. Har hans nummer kvar i min mobil. Något år sen vi sist träffades. Jag ska ringa en dag under sommaren för jag vill ju veta. För jag minns ju den där eftermiddagen i parken som övergick i varm sommarkväll. Jag minns det som igår. Känslan av frihet. Vi var tjugo år. Vi gick på gatorna ned mot torget. Vi gick i hans kvarter, där han växt upp. I staden som fortfarande var ny för mig och vi skildes åt utanför 7-Eleven. Och jag såg honom gå hemåt.

Efter några dagar ledig återvände jag till avdelningen. Den stora tavlan inne på expeditionen. I rummet där han legat stod nu ett annat namn. En ilning genom kroppen. Overkligt men ändå väntat. Han kommer dö här. Snart. Som dem andra sa. Och jag såg honom på slutet och det var inte vackert. Jag hoppas att han har fått frid nu. Han och alla de andra som slutar sina dagar hos oss.

En liknande känsla i höstas på Intensiven. Ett starkt minne fortfarande. Den äldre mannen. Jag hade varit där inne hos honom en del. Gått förbi den halvöppna dörren så många gånger. Sett de vakande anhöriga sitta halvsovande i fåtöljen bredvid sängen. Respiratorns regelbundna suckande. Och så en morgon när jag kom var sängen nybäddad och tom. Och det var så jag visste, att han var död. Han hade inte flyttats någon annanstans. Han hade inte mirakulöst blivit bättre och fått gå hem. Nej jag visste det direkt. Min kropp reagerade innan hjärnan. På en sekund ändrades allting lite grann.

Måndag och jag är ledig. Har drömt två nätter i rad om gamla klasskamrater men det känns ändå okej. Jag har inte gått och tänkt på drömmarna hela dagarna. Det finns viktigare saker att tänka på. Har bokat flygbiljetter och beställt hem böcker från ett förlag i England. Ska bli roligt att resa lite, det var länge sen. Jag ser fram emot att gå på samma gator där jag gick för tio år sen. Yngre och väldigt mer olycklig då. Jag vill fånga dessa miljöer på bild och ta med hem.

I natt upplevde jag något speciellt. Klockan var runt ett och lägenheten var helt mörk förutom ljuset från Tvn. Jag åt yoghurt med aprikossmak och filmmusiken var underbar. Har hört den många gånger, kan minsta skiftning. Min hjärna pirrade av elektriska stötar då och då men jag har upplevt värre. Ute var det helt tyst för alla grannar sov. Men jag var ledig och fri och inte trött. Bakom filten kände jag mig lagom varm. Jag liksom tänkte här sitter jag, i mörkret och äter yoghurt som jag inte ens ser. Och jag kände mig så glad. Över mitt liv. Att vara ledig en hel helg och vara helt lugn i kroppen. Att inte behöva tänka de där negativa tankarna dygnet runt som förr i tiden. Jag uppskattar verkligen det jag har nu.

Jag har inte alls haft någon aptit i helgen. Det tar inte direkt emot att äta men jag känner heller inget sug efter något vilket är ovanligt. Har en massa godis hemma som jag knappt har rört. Har mest levt på äppelpaj & glass och hemmagjord pizza i helgen. Väldigt näringsrik mat, jag vet. Jag och M fick för oss att göra pizza när det spöregnade och inte lockande att gå dit vi planerat. Den blev väldigt lyckad och hon tycker också om ananas som jag. Vi såg på film och myste under filtar.

Igår bakade jag äppelsmulpaj. Den blev väldigt lyckad och god. Med vaniljglass. Efter den senaste veckans ansträngning kände jag mig sliten i kroppen. Jag började gäspa redan vid nio. Ögonlocken blev tunga vid tio och jag gick och la mig halv tolv. Rekordtidigt för att vara fredag kväll.
Nu har jag sovit i tolv och en halv timme. Det behövdes verkligen. Men natten blev ganska orolig och jag drömde flera konstiga drömmar. En om mitt gamla jobb, om att saker gick fel och att jag gjorde misstag. En annan dröm handlade om ett vitt hus med havsutsikt och stor gräsmatta och katter som smög på varandra. En annan om att jag höll på att drunka i ett kärr.
Idag är det bara 18 grader ute och himlen är grå. Ute är det stilla och jag har knappt hört eller sett några människor. Alla verkar stanna inne och mysa. Det känns som om det är höst. September kanske. Min kropp är stilla och huden mjuk och jag skulle vilja stanna inne hela dagen. I soffan med filten och äta paj och se på video. Men jag ska träffa en kompis ikväll. Jag vill träffa henne men samtidigt känner jag mig frusen och seg. Mina fingrar och tår är kalla nu, som under den kalla årstiden. Jag längtar efter solens värme mot min kropp. Att ligga blundande på skön madrass på uteplatsen. Sommaren kommer nog snart tillbaka. I köket luktar det kanel.

Jag känner mig ganska trött i kroppen. Tror att det beror på omställningen att vara ny. Dessutom vårdar jag dagligen svårt sjuka människor. Vissa möten följer med mig hem. Vissa intryck. Som när kvällspersonalen ger rapport till nattpersonalen och avslutar med orden "han kommer dö här. snart". Det känns så hårt. Brutalt. Visserligen har jag själv varit inne där och sett hur slutet närmar sig. Vi med erfarenhet ser vad de anhöriga och patienten själv inte vill förstå. Att tiden rinner ut. Varje dag. Men det känns så tragiskt. Att någon ska behöva ligga där och sakta tyna bort. Jag har kanske inte vant mig så mycket som jag trodde i förra veckan. Jag känner mig faktiskt inte som en god vårdare när jag i hemlighet är rädd för att patienten ska dö just under mitt skift.
För ett par dagar sen avled en kvinna och nästa dag såg jag hennes tillhörigheter ligga i en pappkasse i medicinrummet, i väntan på att någon anhörig skulle komma och hämta dem. Jag bara stirrade på den där kassen medan jag stod och blandade antibiotika. En stickad kofta. Hennes handväska. Ett smalt skärp. Nej jag är inte van vid att döden är så påtaglig som den har varit den senaste veckan.

Jag sommarjobbar på en avdelning nu. I höst ska jag börja mitt "riktiga" jobb. Att vara ny igen har gått bättre än väntat. Har vanan inne efter all praktik men det känns alltid lite nervöst. Jag har blivit väl bemött och fått hela två dagars bredvidgång (det normala är två, tre veckor) och mitt självförtroende har inte vacklat allt för mycket. Saker som jag var orolig att jag glömt bort känns helt naturligt nu. Det är väldigt skönt.

Det är mest äldre patienter där jag jobbar nu men med många olika diagnoser och problem. Flera av dem som jag har lärt känna har cancer. Dem är döende. Har metastaser i hjärnan, inre organ och lymfkörtlarna. Går inte att rädda, bara lindra smärtan och andra symtom. De två tidigare somrarna har jag också haft hand om flera cancerpatienter och hur hemskt det än låter känns det som om jag har vant mig nu. Vid att inte alla patienter går att rädda. Det gör att jag har lättare att fokusera på den vård som jag faktiskt kan ge. Att försöka göra den sista tiden så bra som möjligt för patienten.

Vissa tillfällen är sådana som jag vet att jag kommer att minnas lång tid framöver. Som när jag fick hjälpa en äldre patient och dennes livskamrat att fylla i en ansökan till Hospice. Det var första gången för mig. Dem hade fått en kort information av läkaren att cancern var spridd i hela kroppen och ostoppbar. Naturligtvis tar sådan information ett tag att sjunka in. Så det var jag som fick ta emot många av deras frågor efteråt. Ett par som har levt ihop i femtio år. Det är klart att det är svårt att förstå att den ena kommer att dö. Kanske vill man inte förstå. Inte få den brutala sanningen kastad rakt i ansiktet. Kanske kommer insikten i små doser.

Men det känns bra att kunna hjälpa och jag är inte alls lika rädd som jag varit förut. Rädd för att prata om det svåra eller rädd för att säga fel saker. Tystnaden skrämmer mig inte heller som förut. Jag undviker inte att gå in på en sal där en svårt sjuk patient ligger. Jag märker att min närvaro har en positiv inverkan. För det är äkta, det jag gör.

Jag kommer att minnas kvinnan som hade balansproblem på grund av metastaser i hjärnan. Alla rörelser var skakiga och ansträngande. Jag gick långsamt bredvid henne i korridoren. Hon hade ett stadigt grepp om min arm. Och jag var stressad inuti, hade massor att göra, mediciner att dela ut, samtal att ringa men just då gick jag där med henne och då var inget annat lika viktigt. Och jag blev liksom lugn. Det är sånt som jag har insett med tiden. Sånt som jag inte förstod när jag var helt ny. Tror att jag har mognat. Som person och i min yrkesroll. De senaste dagarna har jag insett hur bra jag är på det jag gör. Jag har fått fantastisk respons från flera patienter och kollegor. Varje morgon ser jag fram emot att gå till jobbet.

Men så funderar jag på vad som kommer att hända med de patienter som jag har lärt känna. När de lämnar avdelningen för hemmet eller hospice eller canceravdelningen i en annan byggnad. Jag vill veta hur det går. Hur dem mår. Och jag tänker på den där förmiddagen när det snöade. 19 mars i operationssalen. Den där kvinnan. Jag minns fortfarande exakt hur rummet så ut. Hur det kändes att vara där och se. Lever hon nu? Blir detta hennes sista sommar? Jag kan inte låta bli att bli berörd av alla olika människoöden. Dem lagras någonstans inuti mig. Men just nu känns det okej. Just nu kan jag hantera det.



......

I natt släckte jag lampan klockan 05:30 och somnade kort där efter. Jag drömde att jag var i ett köpcentrum och träffade en klasskamrat. Ett par timmar senare när jag åt frukost damp ett vykort ned genom brevlådan från henne! Vilket sammanträffande. Jag som inte ens visste att hon skulle ut och resa. Glad blev jag i alla fall över att hon tänkt på mig. I morgon ska jag gå upp 05:30 så jag hoppas verkligen att jag kan falla i sömn vid 23 ikväll. Annars blir det en trött dag.

Jag är verkligen en nattmänniska. Nu börjar det ljusna ute och jag funderar på att gå och lägga mig. Området är helt tyst och tidningsbudet har inte dykt upp ännu. Känner mig inte direkt trött. Kan bero på att jag sov middag en timme på eftermiddagen när jag kom hem från jobbet. Eller att jag varit helt uppslukad. Av ord, beskrivningar och bilder. Har försökt stilla mitt omättliga begär efter ny kunskap och information. Och det har fått mig att glömma tid och rum. I många timmar. Är ledig idag så jag kan i alla fall sova till tolv. Vet att det inte är bra att vända på dygnet så här. Men det är ju på natten som jag fungerar som bäst.

Hade tänkt att skriva något annat här men det får vänta. Borde sova inte skriva. Snart måndag och jobb.

Besökte IKEA idag. Köpte en krullig grön växt, vit söt kruka till och utemöbler i trä. Har letat länge efter det senare men inte hittat den rätta känslan. Nöjd med det jag fann. Har oljat in möblerna under kvällen på altanen. Varit ledig ett par dagar nu efter examen och har hunnit med ett par promenader. Fotograferat lite, det finns många vackert blommande rhododendron just nu i området. Träffade en underbar hundvalp ikväll. Nio veckor, beige amerikansk cocker spaniel. En liten tjej. Hon var blyg i början men jag satte mig ned och pratade med henne. Då kom hon fram och ville gosa och bet lekfullt i mina fingrar med vassa valptänder. Så underbar. Så liten. Mjuk päls, nyfikna ögon, vädrande nos. Men ständigt viftande svans. Lite okoordinerad i rörelserna, snubblade på sig själv och kopplet. Ägaren hade bara haft henne i en vecka. Mina mammakänslor kom tillbaka. Som när jag höll i den sex veckor gamla pojken i skolan. När han sov i min famn. När jag inte kunde ta ögonen ifrån honom. När allting runt omkring oss bara bleknade. Har kanske inte berättat om det ännu. Hur mycket känslor det väckte.