Louisa

Jag har haft den bästa helgen på länge. Flera nyfunna vänner och nya miljöer. Ny musik och nya upptäckter. Jag har dansat mest av alla (enligt dem andra), skrattat och aldrig blivit för full. Det handlar inte om det ytliga utan att känna sig som en del i något. Att få vara med, att betyda någonting. Att tycka om sig själv, på riktigt. Jag har gjort det denna helg och jag kommer leva på det länge. Spelar mina favoritlåtar om och om igen. Jag är full av energi, full av lust att leka vidare. Upptäcka allt det andra.
Jag kan le för mig själv åt hur mycket jag har förändrats. Den gråa individ som jag var i många år. Hon som ständigt var trött och isolerade sig för att det var enklast. Hon som var rädd för allt, för relationer, för att göra fel. För att inte vara perfekt. Jag är ljusår från det nu. Ingen kan nog riktigt förstå hur det känns att sakta men säkert lyckas förändra sig. Bryta sig ur. Därför är jag så jäkla lycklig just nu.

Klart att det handlar om uppmärksamhet och bekräftelse till viss del. Alla vill vi väl bli omtyckta. Vem säger nej till varsamma viskningar i örat att man är vacker, från rätt person vid rätt tillfälle. Och en försiktig arm runt midjan medan ljusen bländar och luften är uppvärd av hundra människokroppar. Hans randiga skjorta, jag var rädd att kladda ned den med ögonskugga när jag lutade huvudet emot. Tung av upplevelser och för lite sömn. Men hög av glädje och pirr i magen.
Vi lämnar de andra och går hand i hand längs Vasagatan och jag ser inga andra, för allt är så nytt och han berättar korta episoder från sitt liv. Jag ser inte husen, jag ser bara vägen fram, över kullersten. Vi går genom Haga och gatorna är helt öde i natten. Så olikt den sommarstadsdel fylld av flanerande besökare. De många kafeerna är stängda nu. Det är fullmåne, pekar jag ut, för den lyser starkt över oss. Han stannar till och kramar om mig och jag känner mig odödlig. Den finaste finaste killen, han har nycklarna i jackfickan. Och min hand.

Senare ligger vi i rummet med ljusa väggar och tre och tjugo upp till tak. Han är en sån som somnar på en minut, konstaterar jag, för uppe i varv av alla intryck för att känna trötthet. Gästsängen är nästan för smal för oss båda. Jag slumrar tillslut medan morgonljuset letar sig in längs väggarna. Vaknar av att han flyttar sig närmare, hans varma armar omkring mig, våra händer sammanflätade. Han somnar igen och jag lyssnar på de tunga andetagen, känner varm andedräkt i nacken. Om man får frysa tiden, om man får ta med sig något på den långa resan. Då skulle jag välja den natten. Hans varma armar, precis lagom hårt. Man kan väl inte älska någon som man nyss träffat men det kändes så, som om jag älskade honom just där och då. För allt han gav mig. Jag kände mig komplett.

Det snöade den natten och det snöar nu med. Tunga täta flingor. Jag står med vemod vid min balkongdörr och ser det vackra. Jag tänker mycket på att det kanske är sista gången jag ser snön här utanför. Att det här blir sista våren i detta hem. Det handlar om förändringen som jag har börjat för länge sen. Långsamt, långsamt. Att flytta har blivit en naturlig del av den. Jag önskar inte komma bort från denna lägenhet men jag önskar något nytt. Jag säger till mig själv att det inte är samma sak som när jag bytte stad. För det var ju en flykt från något. För länge sen. Jag går och väntar på det nya nu. Att våren ska komma. Veckorna går så fort. Snart är det sommar.

När jag var hemma med min halsfluss kom jag till vissa insikter och bestämde mig för att försöka bättra mig. Behöver bli mer hälsosam och ta hand om mig bättre. Ibland har jag bra avsikter men av olika anledningar fallerar alla planer. Så jag har beslutat mig för att gå upp lite i vikt. Som så mycket annat är det ett projekt som inte kommer bli klart över en natt. Men jag har känt mig så himla lättad sen jag kom till den insikten. En hel drös negativa tankar försvann och har hållit sig ganska borta sen dess. Det känns bara skönt att ha kommit fram till ett beslut. Något som jag själv vill, inte påtvingat från andra. Det är lätt att bli hemmablind. Lätt att töja på gränserna. Men bmi nära femton nu och kläder som inte passar och sjuk oftare än förut. Jag vill inte ha det så. Men förändring är sällan lätt.



Provar kläder i december. Älskade Converseskor.

Vi dansar hela natten på ett golv av glassplitter. Gröna laserstrålar som sprids i salen får det att gnistra till. Jag tänker att om jag stått barfota hade mina fötter varit fulla med sår. Musiken är i mina öron monoton och basen känns som vibrationer i golvet, och i kroppen. Vi kastar längtansfulla blickar på varandra på ett trångt dansgolv. Han dansar närmare ibland. Jag ler för mig själv med nedböjt huvud. Vi leker. Vill inte att natten ska ta slut.

Tygskor i decimeterhög nysnö. Nattbussen genom en vintervit sovande stad. Viadukter och en oplogad motorväg. Jag går av och möter tystnaden. Inga bilar på den annars ständigt pulserande leden. Inga människor eller djur. Mina fotspår i snön, sneddar över gräsmattan vid bensinmacken. Noll fyra noll noll.

Det går inte att beskriva. Det berodde inte på berusning för den hade gått ur kroppen då. Men att gå där mitt i natten. Så olikt allt det vardagliga. Som en annan planet. Vintervitt. Stilla. Ensam. Lyssnandes på en perfekt lugn låt på halvlåg volym. På väg hem efter en härlig kväll, inte det minsta trött i kroppen. Jag kan inte förklara, men det är det närmaste ett religiöst ögonblick jag kommit. Ett par minuter som jag velat frysa i tiden och bevara för alltid. Känslan. Att de små enkla sakerna kan vara de mest fantastiska.

Ibland undrar jag varför han inte ringer men så minns jag att vi har gjort slut. Det var mitt beslut den här gången och jag ångrar mig inte men jag saknar honom ändå. Är det tillåtet? En självvald situation. Jag vill väl ha kakan kvar och äta den.
Han skulle på skidresa till Alperna nu i veckan och jag undrar hur han har haft det och hur det gick med andra saker som vi pratade om. Det känns som om vi hann med så mycket under den korta tid vi kände varandra. Jag blev en del av hans värld och han blev en del av min. Och jag tror att saknaden blev extra stark för att han var den första som berörde mig på så länge. Jag föll handlöst. Förälskad. Förvånad. Lättad att min kropp vågade känna, sånt som jag trodde gått förlorat under många år i dvala.

Så jag tänker på honom, ofta, fortfarande. Situationer, vanor, saker jag vill berätta. Jag knögglade ihop lappen med hans telefonnummer men jag slängde den inte. Det är frestande att slå siffrorna bara för att höra hans röst. Bara för att känna pirret i magen. Vi ville så mycket men på olika sätt. Han pratade om sommaren, ville ta mig med ut med hans båt. Jag ville visa honom allt det vackra vid havet. Jag drömde om att vi skulle sitta bredvid varandra ute på klipporna i solnedgången och känna den ljumma brisen. Att vi skulle gå på mina stigar, hand i hand. Allt det som blivit invant och normalt skulle blivit nytt, i hans ögon. Det gör ont i magen nu när jag hör mina favoritlåtar och tänker på all den tid som vi inte fick. Lukten av hans hår, hans varma hud i nacken. Skäggstubben och leendet. Jag hade nog glömt, inte bara det underbara, utan också hur det kan kännas efteråt. En besk smak. Ett tomrum.

Längtar så efter honom, varje dag. Han saknas i min soffa, vid mitt köksbord, i min säng. Dras till skåpet på rasten för att titta efter nya sms men telefonen är liksom död. Tyst. Jag skulle kunna ringa men jag vet att det bara skulle såra honom, och kanske mig själv. Vill ha kakan och äta den. Vi träffades så plötsligt och jag drömde så mycket om framtiden. Så det är väl okej att sörja nu. Sin förlorade dröm.



Jag hittade ett trasigt löv på marken.

Det positiva:
- Antibiotikan har gjort underverk och jag känner mig i princip helt frisk. Gick tillbaka till jobbet idag, har verkligen längtat.
- Fick höra av flera arbetskamrater att jag varit saknad under den vecka jag varit borta. Det betyder mycket att få höra sånt. Uppmuntran. Att räknas på riktigt.
- Nu ikväll är jag härligt slutkörd i kroppen, har ju vant mig av vid att gå upp så tidigt och vara aktiv hela dagen. Men det är en skön känsla, som om jag har sprungit en tävling eller gjort något riktigt ansträngande. Det känns som om jag kommer sova väldigt gott i natt. Brukar annars få tvinga mig i säng en viss tid trots att min inre klocka inte vill. Det samma när jag ska gå upp på morgonen tyvärr.
- Ljuset ute gör mig glad. På morgonen när jag går till bussen kvart i sju är det ljust ute. Ovant. Himlen är vackert rosa och blå bakom villorna och skogen. Jag minns hur det var i höstas innan vintermörkret kom. Jag känner hopp. Det blir en vår i år också.
- När jag ska sova och på morgonen tänker jag mycket på resorna jag ska göra i sommar. Jag har verkligen något att se fram emot och jag lever mycket på det hoppet. Känslorna. Minnena från i somras. Jag längtar. Ibland tänker jag att det inte är bra att dagdrömma för mycket. Att det blir en sorts flykt. Från här och nu. Men jag har bestämt mig för att det är okej. Alla sätt är tillåtna för att må bra.

Det negativa:
- Idag hade jag tidvis väldigt svårt med koncentrationen. Andras samtal i rummet, oljud, ringande telefoner och faktumet att vi blev videofilmade fick mig att tappa tråden. Jag brukar aldrig ha problem med fokus men de senaste veckorna tycker jag att det har blivit värre. Tror och hoppas på att det beror på att jag varit sjuk och ur form (och innan dess nykär). Vill verkligen att det ska vara något övergående. Koncentration är ju så oerhört viktigt i mitt jobb. Jag får verkligen inte slarva. Jag är rädd för det.
- Har dåligt samvete för att jag inte orkat genomföra vissa småsysslor här hemma. Sånt som legat ett tag eller finns uppskrivna på listor. Att göra. Jag har svårt att ta tag i det. Det kommer hela tiden saker som jag anser är viktigare. Känner mig lat.
- Ärligt talat. Alla personer på jobbet är inte helt snälla. Å ena sidan kan man inte vara kompis med alla. Man är olika. Jag vet. Men, när någon medvetet motarbetar en. När man står inne på en sal med denna person i en hel dag och är helt utlämnad till denne. Vi ska vara ett team, allting bygger på vårt samarbete. Jag blir så trött när jag tänker på det och om jag går hemma och grubblar och mår dåligt, då har ju den elake personen vunnit. Är väl naiv som trodde att efter ett halvår på jobbet skulle "prövoperioden" vara över. Då när alla de tuffa testar en och ser vad man går för. Idag var det ganska tungt.
- Jag har svårt att bryta gamla mönster. Invant beteende. Ibland tror jag att jag är "botad" för att jag klarat mig i ett par månader, kanske något år. Men så kommer återfallet och det blir till ett stort misslyckande. Känslomässigt.
- Oroar mig en del för mammas och pappas hälsa. Vill att svaren ska komma. Mamma var på sjukhuset idag för undersökning. Jag måste alltid censurera mina tankar när jag är med dem. Det är kanske det som tar så mycket kraft.

Jag har aldrig tidigare blivit så glad av att få höra ordet halsfluss. Men idag var det en otroligt välkommen diagnos efter tre veckors ohälsa. Bara att få ett namn på det. Snabbtestet visade att jag var positiv för streptokocker grupp A. Ingen konstig superbakterie alltså utan en av de vanligaste. Själv var jag helt övertygad om att jag förutom tonsillit även hade öroninflammation. Det har värkt och sprängt och brusat i öronen som aldrig förr denna vecka. Doktorn menade att kanalen mellan halsen och öronen bara är tilltäppt för i själva öronen såg det fint ut. Klart det är positivt men det gör fortfarande väldigt väldigt ont. Har inte sovit bra någon natt denna vecka pga ständiga smärtor från ena eller andra stället.

Nu har jag tillslut fått min oerhört efterlängtade antibiotika för att göra mig frisk. Har redan klättrat på väggarna i ett par dar och nu vill jag verkligen bli helt bra så jag kan gå till jobbet på måndag. Längtar, saknar. De här dagarna när jag varit hemma har jag inte bara haft tråkigt. Jag har fullkomligt omringats av negativa tankar som varit svåra att bli av med. Skuldkänslor för att jag varit borta från jobbet och jag oroar mig för att andra tänker att jag inte är sjuk "på riktigt" utan undviker att arbeta. Så idag blev bekräftelsen på att det bor något elakt i min hals en stor lättnad. Och när jag hämtat ut medicinen på apoteket gick jag och fönstershoppade i köpcentrumet och njöt. Frustrationen är borta och ovissheten. Nu har jag kontroll igen.

Pappa har också varit hos doktorn idag. Specialisten på sjukhuset tog två biopsier på hans "ludd". Dem var trevliga rapporterade pappa men han fick vänta nästan en timme för att dem väntade på rätt utrustning. När proverna var tagna sa doktorn "unna dig nu något riktigt gott ikväll". Det var väl snällt sagt, kommenterar mamma efteråt i telefon. Jo visst. Man kan ju se det på två sätt. Antingen var doktorn bara vänlig och tyckte att pappa varit duktig som legat och väntat länge på en rättså obehaglig undersökning. Eller så förstår doktorn att det inte ser bra ut så han menar att pappa ska passa på att njuta nu, så länge han kan. Det senare är min tolkning. Nu tar det ett par veckor innan analyserna är klara och då får väl pappa ett återbesök för att få domen. Pappa är en sån som alltid tror det värsta. Vi är väldigt lika han och jag.

Den här specialisten som pappa var hos idag, han kommer till min avdelning ett par gånger i veckan och opererar. Jag har stått bredvid honom, jag har jobbat med honom. Så jag vet att nästa gång jag ser honom i korridoren kommer jag vilja gå fram till honom. Och säga att min pappa har varit hos dig och jag vet att proverna inte är klara men jag vill veta vad du tror. Vad du såg. Men jag ska inte göra det, jag ska vänta på svaret som alla andra och inte tjuvläsa pappas elektroniska journal. Bara det att ibland står kirurgerna och pratar om andra patienter medan vi opererar. Dem kan säga något i stil med "jag träffade den där 62-åringen från Borås igår på mottagningen, han som du remitterade till mig. Det såg ju ganska illa ut faktiskt, vet inte ens om det kan bli någon operation. Han får nog testa strålning först och se om det kan krympa tumören". Dem diskuterar ofta patientfall med varandra och det är klart att man får göra det under en fyratimmars operation. Men jag tänker att nästa gång jag står där kanske dem pratar om någon som jag känner. Och jag vet inte hur jag skulle reagera då.

Beskriv dig själv med tre ord. Frustrerad, irriterad, less. Det har nu gått över tre veckor sen jag smittades och de där envisa bakterierna vägrar lämna mig i fred. I förra veckan mådde jag bättre, nästan helt bra ett tag. Inbillade jag mig. Sen kom det tillbaka. Hämnden för att jag hade roligt i fredags, gick blöt i regnet och bara sov två timmar hos honom.

Jag är ur form på alla sätt och vis. Halsen är svullen och jag har en gigantisk lymfkörtel på höger sida som ömmar. Det brusar kraftigt i öronen, näsan rinner konstant, nacken är stel och musklerna värker. Feber får mig att vrida och vända om natten. På morgonen hänger tre fuktiga nattlinnen på tork över soffan. Jag hatar min kropp. Jag är ju en sån som sällan blir sjuk. Jag är hon den ordentliga flickan som inte klagar i onödan.

Det är och kommer alltid vara ett misslyckande för mig att stanna hemma från jobbet. Det är nog därför jag känner mig så frustrerad just nu. För att den här förkylningen aldrig går över. För att jag tar hand om mig på alla sätt jag kan men inget verkar hjälpa. Jag har redan missat jobbet tre dagar för någon vecka sen. Nu kommer det bli minst tre dagar till. Och jag är ju en sån som inte ens blir sjuk.

Funderar på att krypa upp till vårdcentralen och kräva att de skriver ett recept på antibiotika. Men jag är rädd att de kommer skratta åt mig och tala om att man inte får behandla en vanlig förkylning med sånt pga resistens och allt det där. Men detta är inte en vanlig förkylning. Jag har blivit invaderad av en superbakterie. Tänk om det aldrig går över?

Re: 20 feb 2008

Jag sitter i soffan nu och känner lukten av hans andedräkt från mitt otvättade hår. Hans läppar har lämnat spår på min hals. Blåmärken under huden som kommer ta dagar att försvinna. Jag ville inte att det skulle bli så men han var nog ivrig och jag sa inte ifrån. Slingrade mig undan när tänderna borrade sig in.
Jag fick stå på tå för att kyssa honom i vardagsrummet och regnet öste ned utanför. Klockan var halv sex och våra skor stod blöta i hallen, på en hög med reklam. Han kokade te och vi satt i varsin fåtölj och pratade länge om resor som vi gjort. Österut. Försäljare och tiggare i trasiga kläder. Jag berättade om barnen som kom med framsträckta händer och ryckte i mina byxben när jag var trött och svettig. Ensam och blond. Han log som om han förstod. Som om han varit där.

Så nära hem men ändå så långt borta. Nya skuggor och ljud i väggarna. Han låg tätt intill bakom min rygg, armen vilande om mig. Mellan mina bröst. Fingrar sammanflätade, så mycket nytt att upptäcka. Himlen började ljusna när vi somnade. Han var också en sån person som somnade på en minut och då kom de små ryckningarna i kroppen. Senare rörde han sig i sömnen, hans arm fortfarande så nära. Jag vaknade förstås, tänkte att han kanske drömde. Dagsljus i rummet och djupa långsamma andetag bredvid. Kunde inte låta bli att studera hans ansikte, då när han sov bredvid mig. Samma bruna hårfärg som alla de andra. Många tankar kring de känslor som passerat igenom mig de senaste veckorna.

Ibland blir det inte som man har planerat. Något kan ta slut och något nytt kan börja nästan samtidigt. Och ibland blir ett möte bara en kort parantes och sen aldrig mer. Men nu sitter jag här med blodröda naglar som ännu inte flagnat. En påminnelse om hon igår som dansade och skrattade och drack drinkar med sina vänner.