Louisa

Jag sitter i soffan nu och känner lukten av hans andedräkt från mitt otvättade hår. Hans läppar har lämnat spår på min hals. Blåmärken under huden som kommer ta dagar att försvinna. Jag ville inte att det skulle bli så men han var nog ivrig och jag sa inte ifrån. Slingrade mig undan när tänderna borrade sig in.
Jag fick stå på tå för att kyssa honom i vardagsrummet och regnet öste ned utanför. Klockan var halv sex och våra skor stod blöta i hallen, på en hög med reklam. Han kokade te och vi satt i varsin fåtölj och pratade länge om resor som vi gjort. Österut. Försäljare och tiggare i trasiga kläder. Jag berättade om barnen som kom med framsträckta händer och ryckte i mina byxben när jag var trött och svettig. Ensam och blond. Han log som om han förstod. Som om han varit där.

Så nära hem men ändå så långt borta. Nya skuggor och ljud i väggarna. Han låg tätt intill bakom min rygg, armen vilande om mig. Mellan mina bröst. Fingrar sammanflätade, så mycket nytt att upptäcka. Himlen började ljusna när vi somnade. Han var också en sån person som somnade på en minut och då kom de små ryckningarna i kroppen. Senare rörde han sig i sömnen, hans arm fortfarande så nära. Jag vaknade förstås, tänkte att han kanske drömde. Dagsljus i rummet och djupa långsamma andetag bredvid. Kunde inte låta bli att studera hans ansikte, då när han sov bredvid mig. Samma bruna hårfärg som alla de andra. Många tankar kring de känslor som passerat igenom mig de senaste veckorna.

Ibland blir det inte som man har planerat. Något kan ta slut och något nytt kan börja nästan samtidigt. Och ibland blir ett möte bara en kort parantes och sen aldrig mer. Men nu sitter jag här med blodröda naglar som ännu inte flagnat. En påminnelse om hon igår som dansade och skrattade och drack drinkar med sina vänner.