Perfekt
De senaste veckorna har mitt jobb tagit all min tid. Jag äter, sover, andas jobb. Jag är mitt yrke. Mina misslyckanden där betyder att jag är misslyckad som person. Just nu. Det följer med mig hem på kvällar och helger och tankarna verkligen gnager. Analyserar, planerar, fantiserar. Du kommer aldrig kunna få det helt perfekt, säger dem andra med längre erfarenhet och kanske börjar jag förstås. Att min största svaghet är just viljan att vara perfekt.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Skulle aldrig kunna leva så här i längden men jag har upplevt det förut, alla de gånger jag varit ny. Vet att det kommer bli bättre, om ett par månader kanske. Men det är slitsamt just nu. Det känns som om det är mitt yrke som definierar mig. Jag är nittio procent mitt jobb just nu. Fem procent flickvän och fem procent ny bilägare. Något annat ryms inte.
Vissa dagar är bra, jag har roligt, jag går hem med rak rygg. Jag vill lära mig mer, bli bättre, bli en av dem som man kan fråga om allt. Men det spelar stor roll vem och vilka man samarbetar med och det är frustrerande att göra sitt yttersta och ändå inte nå ett bra resultat eftersom andra personer inte strävar efter samma mål. Tyvärr finns det så många människor som borde jobba med något annat, jag blir rädd och ledsen över det jag ser.
Saknaden efter mitt gamla jobb kommer och går. Tänker ofta på allt det jag lärde mig och kollegorna som jag lärde känna. Ibland är det svårt att förstå varför den här omställningen blev så känslomässigt stor. Men jag älskade älskade älskade mitt jobb, min arbetsplats. Det var där som jag för första gången på över tio år kände att jag hörde hemma. Det var som om jag hittat en stor pusselbit av mig själv, en del av kartan. Varje dag påminner jag mig själv om att jag kommer kunna få komma tillbaka dit om några år om saknaden fortfarande finns kvar.
Nyckel
I handen har jag min bilnyckel som är så mycket mer än bara en nyckel. Frihet. Vuxenhet? Jag hämtade hem den lilla sötnosen i fredags. Jag älskar den och har redan hunnit drömma mardrömmar om att den blir stulen eller repad. Nyckelringen köpte jag när vi var i Stockholm i september. När jag såg den visste jag direkt att jag ville ha den på min blivande bilnyckel. Ordet puss är en synonym för R nu och jag vet att jag kommer att tänka på honom varje gång jag ser det. Mina naglar är kortklippta för det är så vi måste ha dem i jobbet. 
Han har randiga tapeter i sitt nya sovrum. Grå bas med svarta lite oregelbundna ränder. Jag tycker mycket om hans val och jag tycker om att se hur ljuset faller över bergen och dalarna på ovansidan av min hand.
Silverpil
Jag har köpt en silverbil. En silverpil.
Min första bil.
Min första bil.
Min första bil.
En söndagseftermiddag i regnet. Jag stod under ett svart paraply med grå stickad kjol, röda Converse och brun höstjacka. Du var grå i skuggan av lagerbyggnaderna på den trista industritomten. I slutet av veckan ska du få komma hem till mig. Jag lovar att vårda dig ömt i många år.
Min första bil.
Min första bil.
Min första bil.
En söndagseftermiddag i regnet. Jag stod under ett svart paraply med grå stickad kjol, röda Converse och brun höstjacka. Du var grå i skuggan av lagerbyggnaderna på den trista industritomten. I slutet av veckan ska du få komma hem till mig. Jag lovar att vårda dig ömt i många år.
Höst
Genom fönstren i operationssal fem ser jag ut på gården med tre höga lövträd. För en vecka sen var nästan alla de gula löven kvar på grenarna, nu ligger de nedanför på marken. Jag studerar träden varje dag och förundras över den snabba utvecklingen mot höst. Jag längtar efter att gå i skogen och fotografera men har svårt att finna tid.
Här hemma utanför mitt fönster står ett stort burrigt träd som jag har sett i åtta höstar. Löven är fortfarande gröna, inga har fallit till marken. Varför kan det vara så olika? Beror det på att träden står i olika väderstreck? Skyddade på olika sätt?
Det är lördag och jag har sovit i elva timmar. Första sovmorgonen denna vecka. Jag känner mig så avslappnad och lugn i kroppen. Nöjd och samvetet är rent. Har kämpat så hårt denna arbetsvecka och nu får jag vila. Jag vill köpa en bil, ska åka och titta med mamma och pappa nu i helgen.
För ett år sen var jag fast besluten om att flytta till en annan stadsdel och gick på lägenhetsvisningar så ofta jag hann. Nästa höst tänker jag inte bo kvar här, tänkte jag då. Det var mitt mål. Nu känner jag annorlunda, har bestämt mig för att stanna. Jag tycker ju om min lilla lägenhet och närheten till havet. Min mamma växte upp i dessa kvarter, har så mycket minnen härifrån. Mycket beror det också på att jag har träffat R och perspektiven ändras. Jag vill inte byta bostad och ta ett lån på en miljon om vi ändå kanske ska flytta ihop om något år. Det förvånar mig hur mycket som kan ändras på bara ett år.
Här hemma utanför mitt fönster står ett stort burrigt träd som jag har sett i åtta höstar. Löven är fortfarande gröna, inga har fallit till marken. Varför kan det vara så olika? Beror det på att träden står i olika väderstreck? Skyddade på olika sätt?
Det är lördag och jag har sovit i elva timmar. Första sovmorgonen denna vecka. Jag känner mig så avslappnad och lugn i kroppen. Nöjd och samvetet är rent. Har kämpat så hårt denna arbetsvecka och nu får jag vila. Jag vill köpa en bil, ska åka och titta med mamma och pappa nu i helgen.
För ett år sen var jag fast besluten om att flytta till en annan stadsdel och gick på lägenhetsvisningar så ofta jag hann. Nästa höst tänker jag inte bo kvar här, tänkte jag då. Det var mitt mål. Nu känner jag annorlunda, har bestämt mig för att stanna. Jag tycker ju om min lilla lägenhet och närheten till havet. Min mamma växte upp i dessa kvarter, har så mycket minnen härifrån. Mycket beror det också på att jag har träffat R och perspektiven ändras. Jag vill inte byta bostad och ta ett lån på en miljon om vi ändå kanske ska flytta ihop om något år. Det förvånar mig hur mycket som kan ändras på bara ett år.