Louisa

Genom fönstren i operationssal fem ser jag ut på gården med tre höga lövträd. För en vecka sen var nästan alla de gula löven kvar på grenarna, nu ligger de nedanför på marken. Jag studerar träden varje dag och förundras över den snabba utvecklingen mot höst. Jag längtar efter att gå i skogen och fotografera men har svårt att finna tid.
Här hemma utanför mitt fönster står ett stort burrigt träd som jag har sett i åtta höstar. Löven är fortfarande gröna, inga har fallit till marken. Varför kan det vara så olika? Beror det på att träden står i olika väderstreck? Skyddade på olika sätt?

Det är lördag och jag har sovit i elva timmar. Första sovmorgonen denna vecka. Jag känner mig så avslappnad och lugn i kroppen. Nöjd och samvetet är rent. Har kämpat så hårt denna arbetsvecka och nu får jag vila. Jag vill köpa en bil, ska åka och titta med mamma och pappa nu i helgen.
För ett år sen var jag fast besluten om att flytta till en annan stadsdel och gick på lägenhetsvisningar så ofta jag hann. Nästa höst tänker jag inte bo kvar här, tänkte jag då. Det var mitt mål. Nu känner jag annorlunda, har bestämt mig för att stanna. Jag tycker ju om min lilla lägenhet och närheten till havet. Min mamma växte upp i dessa kvarter, har så mycket minnen härifrån. Mycket beror det också på att jag har träffat R och perspektiven ändras. Jag vill inte byta bostad och ta ett lån på en miljon om vi ändå kanske ska flytta ihop om något år. Det förvånar mig hur mycket som kan ändras på bara ett år.