Okomplicerat
Helgen har varit bra. Lång på ett positivt sätt. Vi har hunnit med mycket. Våra träffar blir så intensiva, varje gång, men innehåller ändå en hel del luft. Vi somnade på soffan tillsammans efter frukosten när det regnade utanför. Igår körde jag hem i natten, många mil i en silvergrå bil. Avståndet kan inte hindra oss och genom telefonen smeker hans röst mitt öra. Helt nära.
Så mycket att berätta, vara stolt över, men vill också hålla privat. Jag har lyckats väl med att inte finna felen denna gång. Vi är olika men jag låter det vara okomplicerat. Vi tycker om varandra, låter det alltså stanna så. Men drömmer så klart om nya äventyr, små kvällspromenader vid stranden, konserter i sommar och grillkvällar. Men jag ska inte kväva glädjen med höga förväntningar. Det är så nytt ännu och allting kan hända.
Jag tycker fortfarande det är helt fantastiskt, det här med kärlek. Känslor. När han håller om mig, jag känner mig som sexton igen. När jag drömmer mina mardrömmar och vaknar med honom bredvid mig. Att han är kvällsmänniska precis som jag och vi blir trötta vid samma tid på eftermiddagen. Jag märker skillnad också i mitt självförtroende. Det har växt nu. Kärlek är näring. För själen. Jag mår bättre än på länge.
Pojkdrömmen
Getty ImagesJag kan inte minnas exakt när det dök upp i mitt medvetande. Kanske någon gång i mellanstadiet i samband med att vi gjorde skolarbeten om andra länder. Grand Canyon. Säkert hade jag hört talas om det långt innan dess. Geografi har alltid intresserat mig och världsatlasen hemma hade väl tummade blad. Jag kunde sitta där och drömma mig bort, följa floder och gränser med fingrarna. Städer med konstiga namn.
För mig är Grand Canyon inte bara ett namn utan ett begrepp. En symbol. Sen jag var liten minns jag att pappa satt vid köksbordet och pratade om att han ville se Amerika innan han dog. När han växte upp kallade man inte landet i väst för USA, utan Amerika. Han ville besöka storstäderna med de höga husen, se monumenten och de omtalade museerna, känna på atmosfären, maten, naturen. Han ville se Grand Canyon och idag är han där. Idag.
Resan har gått från New York till Washington DC och New Orleans. Sen ut i öknen i Arizona. Till detta naturens monument, ett landskap som Coloradofloden har format under miljoner år. Jag kan inte ens föreställa mig känslan att stå där på klippavsatsen och titta ner, eller miltals bortåt. Känna vinddraget. Studera de olika färgerna på stenen. Alla naturprogram som jag har sett. I mailen har pappa skrivit att dem ska flyga helikopter över området. Once in a lifetime. Jag är avundsjuk. Självklart. Grand Canyon finns också med på min måstelista men jag har mer tid kvar än pappa. Snart reser dem vidare till Las Vegas, Los Angeles och till sist San Francisco. Jag är så oerhört glad att mina föräldrar äntligen kommit iväg på denna resa. Och speciellt för pappas skull. Nu får han uppfylla sin pojkdröm.
Här hemma i verkligheten har jag varit på IKEA idag. Som alltid var där fullt med nyblivna föräldrar som "boar". Gravida magar till höger, en liten röd skrynklig bebis i en vagn till vänster. Själv blir jag alltid så påverkad varje gång jag går igenom barnavdelningen. Ser alla söta små spjälsängar, minitäcken, kuddar, leksaker, möbler. Det förtrollar mig. Jag vill skaffa barn genast bara för att kunna köpa allt det där gulliga och också vara en sån som boar. Så kanske var det av ren tröst som jag fick med mig en liten mjuk kompis hem. En elefant som ska få bo i min blå soffa med den lila filten. På den lilla tvättlappen står det att den passar barn från noll år. Men det står ingen övre åldersgräns. Blir man någonsin för gammal för att köpa mjukisdjur?
Jag har letat aktivt efter ett matlagningsförkläde i säkert ett halvår men inte hittat det perfekta. Alltid har det varit något fel, oftast färgen. Jag är nog lite kräsen. Idag på IKEA fann jag alltså ett i blått, som är min favoritfärg. Billigt också, 59 kronor. Kändes skönt att få det projektet ur världen. För det har faktiskt varit ett riktigt projekt.
Köpte också två bäddset, ett i ljusblått och ett i beigt. Insåg nyligen att det är kul att förnya sig någon gång ibland. Jag tycker mycket om dem påslakanen som jag har sen innan men. Tänk vad häftigt att vanliga lakan kan få mig på så bra humör. De små sakerna är viktiga för välbefinnandet. Köpte en snirklig växt också. Min ena blomma i fönstret har nyligen dött av värmeslag. Det var någon som inte vattnade den tillräckligt ofta tror jag.
Erkänn nu att elefanten är jättesöt...
Definition
Saknar honom så det nästan gör ont. Är själv förvånad över alla starka känslor. Nykär, tonårskär, förälskad. Jag går stigen genom skogen ned mot havet och inser då att jag är en sån som behöver definiera. Förhållanden. Vad är vi? Är vi tillsammans nu? Vi håller fortfarande på att lära känna varandra men samtidigt vill jag nästan otåligt gå vidare och tänker redan på allt det som vi kan göra till sommaren om vi fortfarande är tillsammans då. Drömmar. Om framtiden. Men är noga med att inte delge honom dem ännu. Vill inte skrämma bort. Men kanske har han egna?
Jag går ensam i skymningen och fiskmåsarna kraxar ovanför, ett säkert vårtecken. Jag sträcker reflexmässigt ut armen för att fatta hans hand men han går inte bredvid mig. Bara i mina tankar. Jag önskar det så mycket, att han var här och såg den rosa himlen med mig ikväll.
Nej jag hade nog glömt att en saknad kan växa sig så stark. Att jag vill sluta äta, sova, jobba för hans skull. Jag vill bara ligga i hans famn och känna andedräkten vid mitt öra. Värmen, närheten och med den ett stort lugn inom mig. Han har lämnat sin tandborste kvar, den står lutad i muggen bredvid min. Varje gång jag ser den blir jag glad. Barnsligt, barnsligt glad.
Ljust
Alldeles nyss fylldes min kropp av en stor glädje. Det är vardagslyx att få vara ledig en helt vanlig dag. Att få sova till tolv om jag vill och sen ta en lång varm dusch och tvätta håret. Jag sitter i soffan, insvept i badlakanet och klipper tånaglarna och solen skiner in mellan persiennerna. Äter choklad till frukost och njuter verkligen av att inte behöva stressa iväg, som så ofta annars. Och jag hör en gammal låt på radion som förflyttar mig i tiden, till då jag var fjorton femton år och bodde i en annan stad, levde i en annan situation. Och då kommer insikten och med den glädjen, att jag har överlevt en dödlig sjukdom. Jag har tagit mig igenom så mycket och byggt upp ett liv på andra sidan. Det är en stor prestation som jag ofta glömmer bort. Jag kunde ha varit död.
Han ska komma hit ikväll så jag städar och pysslar både för min egen skull och hans. Har blivit lovad massage på ömmande axlar och jag ska njuta av varje minut. Av beröring och värme och närhet. Jag ska ta till vara tiden och strunta i att jag sover dåligt när det är trångt. I natt frös jag så förskräckligt många gånger för allt var fuktigt av svett från drömmarna och då saknade jag honom och hans varma kropp. Trygghet. Jag vaknade säkert tio gånger i natt och drömde fem sex långa mardrömmar om misslyckanden på jobbet och överfall i skumma parker i en okänd stad. Men samtidigt känns det okej för allt är ju relativt och jag är van och det viktigaste är att jag var duktig och gjorde uppehåll från medicinen.
Beskeden kom för någon vecka sen nu så jag har hunnit lugna ned mig och smälta det som varit. Varken mamma eller pappa har cancer. I pappas fall ska man gå vidare med fler undersökningar för att kontrollera närliggande organ men jag är inte speciellt oroad. Det viktigaste är att vi fick reda på svaren innan de reste iväg. De ska vara borta i flera veckor nu och jag ska gå till deras hem ibland och kolla posten och vattna blommorna. Som alla andra gånger. Jag är glad för deras skull, speciellt pappa har drömt om denna resa halva sitt liv. Av olika anledningar har den bara inte blivit av. Jag kommer tänka på dem varje dag och följa med på kartan. De kommer resa till platser där jag aldrig har varit men som också finns på min önskelista.
Jag är ledig, nyduschad och glad. Mitt samvete är rent. Jag kan se glädjen i de små detaljerna i vardagen. Imorgon kväll är vi ett stort gäng som ska gå ut och ha roligt, något som jag har sett fram emot i några veckor. I höstas när vintermörkret kom blev jag så trött och vissa dagar räckte jag bara inte till. Då tänkte jag ofta jag orkar inte mer, söv ned mig nu och väck mig när våren kommer. Och nu är våren här.
Fin
Ibland får jag höra att jag är för fin. I lördags hände det igen och jag blir så fundersam då. Är det fortfarande menat som en komplimang? Är jag för fin för honom? Så fin att jag istället blir fel? När man är för olika varandra på det sättet då man nästan vet att det inte kommer fungera efteråt. Bara det att alla känslor förblindar en. Tryggheten, närheten, värmen. Hela natten i någons armar. Han kallade mig vacker. Jag saknar honom fortfarande men kanske lite mindre för varje dag.
Påverkad
Saknaden kommer och går i vågor. Tankarna är inte längre så intensiva att dem stör min koncentration när jag arbetar. Jag är tacksam för det. Mycket tacksam. De första dygnen efter var bara plågsamma. Det var som att vara fjorton år igen och gå med krossat hjärta i skolans korridorer. Och hoppas på att möta honom. Bakom varje krök. Bakom varje öppen dörr.
Nu klarar jag mig bra, jag fyller inte längre tio sidor i dagboken med längtan. Ord som bara måste ut. Men när jag tänker på honom, ordentligt, och framför allt hur jag låg i hans famn. Hans varma starka armar kring min tunna kropp. Då skälver kroppen till, elektriska impulser genom huvudet. Och i maggropen. Nästan som illamående.
Jag trodde att jag såg honom på stan i förra veckan. Passerade förbi någon på shoppinggatan och uppfattade bara delar, i ögonvrån. En jacka, en skugga. Hjärtat började bulta, av nervositet och obehag. Tonårsnykärhet. Ville både springa för livet och vända om. Jag fortsatte gå några steg, saktade in. Bestämde mig sen för att se efter. Måste få veta, kan inte få ro annars, så jag vände mig om. Det var inte han förstås, bara någon med samma bruna hår, samma stil, samma längd. Tonårsnykärt dum. Hjärnan fyller i det den vill se. Naiv.
Jag klarar mig bra, det är bara det att mitt hjärta värker. På bussen hem när jag lyssnar på musiken som jag har bestämt symboliserar vårat möte. Om ni hörde den låten skulle ni förstå och jag lyssnade på den hela kvällen innan vi träffades. Jag ältar inte, håller faktiskt på att gå vidare. Vet om att det aldrig blir vi två igen. Det var bara ett tillfälligt möte. Som satte djupa spår.
Släcker lampan och kryper ihop i fosterställning under täcket. I långärmat och myssockor försöker jag få upp värmen och lugna vardagstankarna inför ännu en natt. Försöker tänka på något trevligt istället. Och det är då den stora saknaden kommer. Det rent fysiska; att ligga där under täcket och känna tomheten bredvid sig. Det helt overkliga i att han faktiskt har legat bredvid mig, att han har rört vid min hud, min frusna kropp. Hans varma andedräkt i nacken. Den enda jag har att krama nu är mig själv. Och det räcker inte till.
Har resignerat. Accepterat. Tonårsnykär möjligen men jag har inte gråtit en endaste tår, till skillnad från den tiden då kudden alltid var blöt. Kan se det fantastiska i situationen. Att ett möte, en enda lång sömnlös natt, kan påverka mig så djupt. Det är fantastiskt, när kroppen bevisar att den lever. Inte bara låtsas.