Louisa

Saknaden kommer och går i vågor. Tankarna är inte längre så intensiva att dem stör min koncentration när jag arbetar. Jag är tacksam för det. Mycket tacksam. De första dygnen efter var bara plågsamma. Det var som att vara fjorton år igen och gå med krossat hjärta i skolans korridorer. Och hoppas på att möta honom. Bakom varje krök. Bakom varje öppen dörr.
Nu klarar jag mig bra, jag fyller inte längre tio sidor i dagboken med längtan. Ord som bara måste ut. Men när jag tänker på honom, ordentligt, och framför allt hur jag låg i hans famn. Hans varma starka armar kring min tunna kropp. Då skälver kroppen till, elektriska impulser genom huvudet. Och i maggropen. Nästan som illamående.

Jag trodde att jag såg honom på stan i förra veckan. Passerade förbi någon på shoppinggatan och uppfattade bara delar, i ögonvrån. En jacka, en skugga. Hjärtat började bulta, av nervositet och obehag. Tonårsnykärhet. Ville både springa för livet och vända om. Jag fortsatte gå några steg, saktade in. Bestämde mig sen för att se efter. Måste få veta, kan inte få ro annars, så jag vände mig om. Det var inte han förstås, bara någon med samma bruna hår, samma stil, samma längd. Tonårsnykärt dum. Hjärnan fyller i det den vill se. Naiv.

Jag klarar mig bra, det är bara det att mitt hjärta värker. På bussen hem när jag lyssnar på musiken som jag har bestämt symboliserar vårat möte. Om ni hörde den låten skulle ni förstå och jag lyssnade på den hela kvällen innan vi träffades. Jag ältar inte, håller faktiskt på att gå vidare. Vet om att det aldrig blir vi två igen. Det var bara ett tillfälligt möte. Som satte djupa spår.
Släcker lampan och kryper ihop i fosterställning under täcket. I långärmat och myssockor försöker jag få upp värmen och lugna vardagstankarna inför ännu en natt. Försöker tänka på något trevligt istället. Och det är då den stora saknaden kommer. Det rent fysiska; att ligga där under täcket och känna tomheten bredvid sig. Det helt overkliga i att han faktiskt har legat bredvid mig, att han har rört vid min hud, min frusna kropp. Hans varma andedräkt i nacken. Den enda jag har att krama nu är mig själv. Och det räcker inte till.

Har resignerat. Accepterat. Tonårsnykär möjligen men jag har inte gråtit en endaste tår, till skillnad från den tiden då kudden alltid var blöt. Kan se det fantastiska i situationen. Att ett möte, en enda lång sömnlös natt, kan påverka mig så djupt. Det är fantastiskt, när kroppen bevisar att den lever. Inte bara låtsas.