Louisa

                   

              

I helgen har jag återupptäckt en vacker plats. Jag har inte varit där på flera år trots att den bara ligger femton minuters gångväg från mitt hem. Jag vet inte varför det har blivit så men jag är glad över att ha hittat hit igen. Igår blåste det kalla vindar in från havet. Vid hamnen var det full aktivitet med båtskötsel och unga killar drog på sig våtdräkterna för att vindsurfa. Men ute på udden var jag helt ensam och det är då jag trivs som bäst.
Väl påklädd satt jag på toppen av berget och vinden tog i allt vad den kunde och tårade mina ögon. Jag såg rakt ut över havet, inga båtar men glänsande vågor och långt där borta bakom horisonten, ett annat land. I skyddade skrevor fann jag rosa blommor och krossade snäckskal. Fåglarna måste ha tagit med sig dem dit för ingen våg kan föra snäckorna så högt upp. Det var fantastiskt att sitta där och se ut över de tusentals glittrande vågorna. Det kändes som om jag var utomlands, på en exotisk plats dit det tagit mig dagar att resa. Vinden var det enda jag hörde och alla mina vanliga tankar löstes upp. Här och nu. Glöm allt det andra och det gjorde jag och livet kändes fantastiskt.
Återvände idag (med ett nyladdat kamerabatteri). Vinden var svagare och fler människor hade sökt sig ut till udden men på bergets topp var jag ensam. Båtar med vita segel ute på fjärden och jag zoomade så mycket min kamera förmådde. För att försöka fånga det vackra. Försiktigt klättrade jag nedför och beundrade naturen. I lä var det försommarvarmt. På stranden längst ut på udden var jag helt ensam. Beundrade havet och himlen. När jag synade stenarna noggrannare såg jag att hälften av dem var snäckor. Vackra snäckor, trasiga snäckor. Pyttesmå och lite större. Blåmusslor. Stenar slipade av havet. Tång och sjögräs och torkad vass. Jag kände mig så enormt privilegierad med solen i ryggen, femton minuter hemifrån. Hela stranden för mig själv. Allt det vackra. Vågor, hav, vind. Jag vill aldrig bo någon annanstans. Jag vill aldrig lämna det här. Jag kunde ha stannat i timmar, helt uppslukad av de små detaljerna. Det kändes som om varje slipad sten och snäcka bär med sig en historia. En berättelse som jag vill höra. Ta vara på tiden för när sommaren och turisterna kommer blir ensamheten på udden en illusion.

Jag glädjer mig oerhört åt att jag kan finna tröst och glädje i de små tingen. Som igår och idag. Att känna vinden på bergets topp. Att studera snäckorna ensam på stranden med solen i ryggen. För fem år sen och dessförinnan kunde jag inte riktigt se det vackra. Jag var så upptagen med mig själv, alla tankar som virvlade runt. Det tog all min energi, gjorde mig förblindad. Det har tagit mig många år att vakna upp ur den djupa sömnen. Den ständiga dimman. Och nu är jag plötsligt klarvaken och ser allt det vackra vid mina fötter. I skogen och på stranden. Och jag vill liksom tacka någon för att jag får vara med om det här. Känslor som jag nästan trodde hade dött under den långa väntan.

               





 Ps. Någon har tappat en klo.

               

Att gå i skogen är meditation för mig. Med lätta steg över solvarma berghällar, miljoner år äldre än jag själv. En eftermiddag långt bort från stadens alla ljud. Det är frihet och avkoppling från vardagens många krav. I skogen kan jag gå min egen väg, välja de stigar som lockar mest. Men oundvikligen dyker gamla minnen upp. För miljön ger mig en mängd associationer. Påminner om min uppväxt. Den stora skogen intill huset som sträckte sig milsvid bort. Vi lekte där, byggde kojor och sprang skoltävlingar. Jag strövade där som barn. Gick på upptäcksfärder. Följde de stigar som föll mig in. Jag fann skydd där i skogen och kanske tröst bland träden. De gånger jag sprungit gråtandes bort från allt. De gånger som jag inte kunde förmå mig själv att gå den rakaste vägen hem. Jag saknar dem där stigarna nu. Jag kände varje träd bakom huset. Varje snår och varje sten. Om jag någonsin återvänder till min barndoms gata vill jag återse skogen. Jag drömmer ibland om den på natten. Att jag går där på stigarna. För det är där så många minnen bor och så många av mina år har passerat.

Varm eftermiddag nu. Vår i luften men jag är ensam bland fågelkvitter och svaga vindar. Jag stannar och studerar växter som slingrar sig runt stammar, borrar sig in, som en orm allt hårdare. Vackra men dödliga parasiter. Stjäl allt solljus. Men det är magiskt som i en saga. Som i en trollskog. Den tjocka gröna mossan över stock och sten. Inget träd är det andra likt. Ingen gren eller blad har en tvilling. Nu på våren när knopparna slår ut blir skogen allt vackrare. Ett smalt band av solljus skiner genom täta granar och träffar en gammal stubbe vid en gyttjepöl. I mina ögon blir allt så vackert. Träd som böjer sig mot varandra, som formar en portal. Jag minns hur vi lekte som barn och skogens alla skepnader och skuggor sporrade vår fantasi. Vi var riddare, äventyrare eller vilsna prinsessor. Vi var odödliga.

Den döda skogen har jag passerat många gånger under dessa år men aldrig gått in i. Det kompakta mörkret där inne har hindrat mig vintertid. Rädslan för spindelnät och mygg har avskräckt mig sommartid. Nu kliver jag försiktigt över bädden av torra barr och grenar. Träden står så tätt att deras tjocka grenverk inte släpper ned det viktiga solljuset mer än halvvägs till marken. Det har blivit deras död. Men i en liten glänta, med ljusgrön ullig mossa, där är också den döda skogen vacker, full av liv och inte alls lika skrämmande som i min fantasi. En hackspett knackar rytmiskt mot en stam och småfåglar kvittrar. Jag stannar upp ett par minuter och begrundar. Solen skiner även på de döda träden.