Manuell

Jag har haft min digitalkamera i drygt två år. För ungefär två månader sen upptäckte jag att det finns en inställning som heter manuell. Visst läste jag instruktionsboken när jag köpte den och visst förstod jag att det fanns många finesser. Men jag ansåg inte att jag hade tid eller lust att lära mig det just då och sen liksom glömde jag. Vande mig. Så i två år har jag tagit alla kort med auto. Jag grämer mig ganska mycket över det nu. När något av en ny värld, i fotosammanhang, har öppnat sig för mig. Alla de gånger som jag försökte men inte lyckades ta de där bilderna. Förstod inte vad jag gjorde fel. Försökte i olika vinkar, vid olika tider med olika ljus. Min senaste långresa, mina promenader vid havet. Jag tänker på hur mycket bättre vissa bilder hade kunnat bli.

Nu har jag alltså helt nyligen börjat experimentera med manuell och jag känner mig inte lika rädd som förut att göra fel. Att jag blir uttittad av förbipasserande när jag står och fotar ett helt vanligt träd får jag väl bjuda på. Jag tycker mycket om träd. Och mönster, former, färger. Men inspirationen går upp och ned, ibland går det någon vecka utan att jag tar ett enda kort. Men det är roligt, en utmaning, en lek. Ibland ger det också prestationsångest. Har funderat på att köpa en riktig systemkamera men är rädd för att jag investerar i något dyrt och sen tappar intresset. Det händer ju ibland.

Ikväll besökte jag kyrkogården här i närheten. Förut med Ella gick jag förbi där varje dag men nu var det ett par månader sen. Trots att det är så vackert där uppe med skog och berghällar runt omkring. Jag gick genvägen där det är långt mellan gatlyktorna och jag skyndade mig, såg mig omkring, lyssnade. Men jag mötte bara en katt, svart i natten. Jag trodde att jag var ensam och jag kände ett visst obehag för husen är en bit bort, om något skulle hända. I mörkret. Men jag gick runt stenmuren och sen in över gräsmattan i en av gångarna. Och då såg jag människor som stod vid gravarna, tätt intill varandra med huvudet lite nedböjt. Nästan varje grav hade ett ljus. Och det var därför jag gick dit ikväll, för att se det vackra. Så när jag såg att jag inte var ensam försvann alla rädslor.

I mörkret gick jag in och klev över mjukt gräs och mossa, genom prasslade löv som i mörkret var grå. Just ljudet av löven väckte många minnen från när jag var yngre. När vi var ute sent, när vi gick stigar hem. När vi var på äventyr. Där inne på kyrkogården kände jag mig så oerhört lugn i kroppen, lugn i huvudet och glad över att vara där. Luften var inte kall, ingen kyla skulle tvinga mig hem i förtid. Tänkte på mina släktingar och dem som vi har lämnat kvar, som vilar i staden där jag bodde förut, inte här. Tystnaden och ibland lätta fotsteg i mörkret en bit bort, men hela tiden en sorts lättnad över att inte bli sedd. Att kunna välja. Bara vara. Ljusen långt borta från husen, trädens mörka silhuetter. Skogen runt omkring, som jag egentligen känner väl trots att det var länge sen nu. Jag tittade upp och såg stjärnorna så klart på mörk, mörk novemberhimmel. I storstaden med sina ljusa gator kan man aldrig se stjärnorna så tydligt som ikväll. Och det gladde mig. Ett återseende. Och jag kände att livet var så härligt just där och då. Vad mer kan jag önska än komplett harmoni i ett par minuter?

Kyrko1

Kyrko2 

Kommentarer
Postat av: Robban

Ett stativ är ett måste i mörkret.

2007-11-03 @ 23:03:06
Postat av: Louisa

Jag har inget stativ. Bara darriga armar.

2007-11-03 @ 23:17:19
Postat av: Robban

Man kan ju använda lite murar eller staket eller stenar. Darriga armar är opraktiska för utan-blixt-fotografering. :) Som tur är så är dom användbara till så mycket annat.

2007-11-03 @ 23:35:24

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback