Louisa

En stjärna slocknade igår.

I hate the way you talk to me
And the way you cut your hair
I hate the way you drive my car
I hate it when you stare...

Kungsportsavenyn
en sen lördagsnatt
är ett myller av vilsna själar
på jakt efter något som fattas.

I ett fönsterlöst källarrum
pulserar musiken
genom alla kroppens celler
och discokulan
bländar likt en fyr.

Smala dimmiga ögon
två kroppar tätt omfamnade
men blickarna flackar
spanar genom rummet
ständigt på jakt efter något bättre.

Grannar och kollegor
ser jag på avstånd
tvärs över ett
öppet hav av spritflaskor
och utsträckta händer.

Svala vindar straxt efter tre
och kön till korvgubben ringlar lång.
En aldrig sinande ström av
hungriga jägare
väntar fortfarande på det perfekta tillfället.

Mätt av intrycken denna natt
lämnar jag staden bakom.
Väntar på att ringandet i öronen ska avta
på väg hem till en kall
men efterlängtad säng.

Det är sen natt och jag har fastnat framför datorn. Letat information i ett par timmar om ämnen som jag tycker om. Är inte alls trött och sängen lockar inte. Fryser redan nu påklädd och invirad i lila filten. Vill inte klä av mig och krypa ned mellan svala ensamma lakan. Så många drömmar och uppvaknanden i natt, vill inte återuppleva.

Det är tyst ute trots att det är en storm på väg. Vilda vindar för någon timme sen och något slog mot fönstret. Men nu stillhet och alla andra hus är mörka. Jag har tänt några stearinljus så att det inte blir helt becksvart inne om det skulle bli strömavbrott, som de varnat för. Men det blåser alltså inte ens just nu.

Har varit jättetrött under veckan. Långa dagar och mycket ny kunskap. Det ständiga mörkret, kan inte minnas att en vinter någonsin varit så grå och mörk. Men det har den säkert, bara det att jag redan glömt. Ibland känns det som om mitt liv endast består av äta, sova, jobba. Mönster som återkommer hela tiden. Tycker så mycket om mitt jobb men jag känner dåligt samvete för att det tar all min kraft. Jag orkar inte ta tag i saker som jag egentligen vill. Som att ringa det där samtalet till en vän.

Konstigt hur min sinnesstämning pendlat upp och ned den senaste tiden. Ibland känner jag mig riktigt positiv, stolt över mig själv. Jag är duktig, jag är trevlig, social. Jag vill så mycket, har planer och ambitioner. Men så finns också tvivlet där, rädslan och negativa tankar. Jag är inte tillräckligt bra, utan ganska misslyckad egentligen. Önskar att jag vore helt perfekt, som så många gånger förr. Små små saker, får mig ur balans. Får mig att minnas det som varit, får mig att gräva ned mig i det negativa. Idag har jag mest varit sån, som grävt ned mig.

Det positiva är att min magkatarr är bättre. För första gången på tre fyra år kan jag äta apelsiner utan att genast behöva vika mig dubbel av magsmärtor. Ett stort framsteg och jag funderar på att sluta med medicinen nu. Eller trappa ned dosen i alla fall.

Nu i natt när jag satt och läste saker, kom jag till en sorts insikt. Det låter så enkelt, så självklart men. Att problem kan manifestera sig på så många olika sätt. Genom livet. Att mitt beteende nu är en form av det jag gjorde för ett par år sen och ytterligare en form av det som pågick för tio år sen. Femton år sen. De är bara variationer av samma tema. Och det är skönt att jag förstår det äntligen. Jag tror det kan hjälpa mig. För ibland inbillar jag mig att jag blivit fri från så mycket, att det som händer nu är ett isolerat problem. Jag ljuger för mig själv. Och för andra också när de kommer mig på spåren. Men jag känner mig faktiskt glad, nu i natten. Och hoppfull att det finns en lösning för sånna som mig.

Tempot har varit något lugnare på jobbet under de senaste veckorna. Vi har haft neddragen verksamhet och många har varit lediga. Jag är dock en av dem som har jobbat alla mellandagar men det har varit riktigt trevligt. Vi har haft tid att sitta ned och prata med varandra i mellanåt, vilket vi sällan hinner annars. Jag har känt mig ovanligt lugn och harmonisk, utvilad trots tidiga morgnar och brist på solljus. Men denna vecka har allt återgått till det normala. Fulla korridorer, för mycket att göra på för kort tid, uteblivna raster. Jag arbetar mer än heltid denna vecka för att kunna vara ledig en extra dag i nästa vecka. Mitt eget val alltså men den extra timmen varje dag har tagit mer kraft än vad jag trodde. Dessutom har jag nu börjat lära upp mig inom ett nytt område. Är inte tillbaka på ruta ett som det kändes tidigare, men det är konstigt att åter vara vilsen och okunnig. Efter alla framsteg som jag gjort under hösten. Tyvärr är självförtroende en färskvara för mig.

Sover helt okej men sex sju timmar är för lite för mig under det mörka vinterhalvåret. Skulle vilja gå i ide just nu och vakna i ljusare tider. Mörkt på morgonen och likaså när jag åker hem. Varje kväll är jag i zombiestadiet, för trött för att göra något vettigt, men kämpar emot för att inte somna på soffan och förstöra dygnsrytmen. Längtar tillbaka nu till de förhållandevis lugna julveckorna då jag upplevde att det fanns mer tid. Tid för att reflektera, för att vara människa, inte maskin. Jag är så trött att jag inte förstår hur alla de andra orkar med sina familjeliv efter arbetsdagens slut. Först på senare tid har jag börjat förstå varför min pappa så ofta somnade framför nyheterna efter middag och många timmars pendlande. Då när jag var yngre och han fortfarande var min idol.
Varje morgon när den elaka klockan ringer gör jag upp stora planer. Lovar mig själv om och om igen ikväll ska jag lägga mig en timme tidigare. Planer som aldrig infrias.

Jag vill skapa, skriva, fotografera. Men jag har inte tid, har inte ro. Men det är så härligt att känna den där lusten i kroppen. En längtan efter något mer än att ligga ihopkrupen i soffan. Jag är inte längre rädd för att leva, vill möta folks leenden på bussen. Vill uppleva, känna smaka lyssna. Som om det vore för första gången.
Något vaknar inom mig, har växt länge och blir bara starkare. Just nu, ikväll, är det fullt tillräckligt för mig att veta att känslan finns där. Kreativitet, det kan vänta, får vänta till någon annan dag. Mitt liv kommer inte ta slut imorgon. Jag vill samla alla jag känner och krama dem hårt.

Jag har aldrig haft katt men däremot hund och jag känner liksom igen mig.

Vi är så skrattretande lika i min familj. Vi döljer våra problem för varandra. Det har alltid varit så, så länge jag kan minnas. Vi vill inte oroa någon, vi vill inte visa oss svaga. Jag tog efter mina föräldrars beteende såklart. Jag blev likdan. Psykologerna har suttit där och analyserat, vridit och vänt på mina ord. Kanske har det hjälpt mig lite, att förstå.
Så nu står mamma framför mig i min hall ikväll och berättar nästan med skamsen blick om symtom hon har haft en tid tillbaka. Och jag tänker att det är så typiskt henne, typiskt oss. Jag minns den gången för två år sen då jag reste i främmande land i ett par månader. Jag ringde hem och skrev mail regelbundet men det var först under mina sista resdagar som hon vågade berätta. Om problemen hon haft och undersökningen hon skulle genomgå dagen innan de skulle möta mig på flygplatsen. Hon ville liksom erkänna något som hon dolt för mig i många veckor. Tror att det var lättare för henne att säga det över telefon. Alla känslor blev mycket starkare när vi var ifrån varandra och våra samtal mer ärliga. Hon sa att hon inte ville att jag skulle oroa mig när jag befann mig så långt borta. Jag vet, för jag är likadan. Vill inte heller oroa och därför håller jag så mycket för mig själv. Pratar aldrig om min störda sömn eller alla mediciner. Dem vet förstås men vi är så bra på att låtsas. Hela familjen.

Så mamma står där och väntar på min reaktion och jag tänker att det kan vara allvar. Klassiska symtom på något allvarligt och meningar från en lärobok, en föreläsning eller ett fall på en tenta, passerar förbi. Jag tänker cancer. För jag kan inte bortse från alla de människor, i alla åldrar, som jag dagligen möter. Som gemensamt har att dem har gått för länge med sina symtom. Förnekat. Av rädsla, okunskap eller en miljon andra orsaker, har de inte sökt hjälp i tid. För en del är det redan försent och jag går omkring med cancerceller under skorna. Hela tiden.
Mamma pratar själv om att kontakta en läkare igen och jag har lovat hjälpa henne forska lite i det. Vill att hon ska gå till en privat specialistmottagning så hon slipper vänta fyra veckor med att få tid på vårdcentralen, där dem ändå inte svarar när man ringer. Men ikväll är vårt samtal så färskt, här hemma i min hall och jag kommer oroa mig i natt tror jag. Imorgon är jag uppsatt på en femtimmars canceroperation och jag hade tänkt att sova riktigt gott, för att samla kraft både mentalt och fysiskt. Nej min mamma har säkert inte cancer. Jag tänker inte sörja i förväg, men alla tänker ju det drabbar inte mig.