Klarvaken
I helgen har jag återupptäckt en vacker plats. Jag har inte varit där på flera år trots att den bara ligger femton minuters gångväg från mitt hem. Jag vet inte varför det har blivit så men jag är glad över att ha hittat hit igen. Igår blåste det kalla vindar in från havet. Vid hamnen var det full aktivitet med båtskötsel och unga killar drog på sig våtdräkterna för att vindsurfa. Men ute på udden var jag helt ensam och det är då jag trivs som bäst.
Väl påklädd satt jag på toppen av berget och vinden tog i allt vad den kunde och tårade mina ögon. Jag såg rakt ut över havet, inga båtar men glänsande vågor och långt där borta bakom horisonten, ett annat land. I skyddade skrevor fann jag rosa blommor och krossade snäckskal. Fåglarna måste ha tagit med sig dem dit för ingen våg kan föra snäckorna så högt upp. Det var fantastiskt att sitta där och se ut över de tusentals glittrande vågorna. Det kändes som om jag var utomlands, på en exotisk plats dit det tagit mig dagar att resa. Vinden var det enda jag hörde och alla mina vanliga tankar löstes upp. Här och nu. Glöm allt det andra och det gjorde jag och livet kändes fantastiskt.
Återvände idag (med ett nyladdat kamerabatteri). Vinden var svagare och fler människor hade sökt sig ut till udden men på bergets topp var jag ensam. Båtar med vita segel ute på fjärden och jag zoomade så mycket min kamera förmådde. För att försöka fånga det vackra. Försiktigt klättrade jag nedför och beundrade naturen. I lä var det försommarvarmt. På stranden längst ut på udden var jag helt ensam. Beundrade havet och himlen. När jag synade stenarna noggrannare såg jag att hälften av dem var snäckor. Vackra snäckor, trasiga snäckor. Pyttesmå och lite större. Blåmusslor. Stenar slipade av havet. Tång och sjögräs och torkad vass. Jag kände mig så enormt privilegierad med solen i ryggen, femton minuter hemifrån. Hela stranden för mig själv. Allt det vackra. Vågor, hav, vind. Jag vill aldrig bo någon annanstans. Jag vill aldrig lämna det här. Jag kunde ha stannat i timmar, helt uppslukad av de små detaljerna. Det kändes som om varje slipad sten och snäcka bär med sig en historia. En berättelse som jag vill höra. Ta vara på tiden för när sommaren och turisterna kommer blir ensamheten på udden en illusion.
Jag glädjer mig oerhört åt att jag kan finna tröst och glädje i de små tingen. Som igår och idag. Att känna vinden på bergets topp. Att studera snäckorna ensam på stranden med solen i ryggen. För fem år sen och dessförinnan kunde jag inte riktigt se det vackra. Jag var så upptagen med mig själv, alla tankar som virvlade runt. Det tog all min energi, gjorde mig förblindad. Det har tagit mig många år att vakna upp ur den djupa sömnen. Den ständiga dimman. Och nu är jag plötsligt klarvaken och ser allt det vackra vid mina fötter. I skogen och på stranden. Och jag vill liksom tacka någon för att jag får vara med om det här. Känslor som jag nästan trodde hade dött under den långa väntan.
Ps. Någon har tappat en klo.Kommentarer
Postat av: Martina
Havet är livet! Underbart. Känslorna man får vid havet är speciella, kommer alltid bo havet nära.
Postat av: Louisa
Att sitta på stranden och se vågorna rulla in är verkligen rogivande. Nästan som meditation.
Trackback