Louisa

               

Att gå i skogen är meditation för mig. Med lätta steg över solvarma berghällar, miljoner år äldre än jag själv. En eftermiddag långt bort från stadens alla ljud. Det är frihet och avkoppling från vardagens många krav. I skogen kan jag gå min egen väg, välja de stigar som lockar mest. Men oundvikligen dyker gamla minnen upp. För miljön ger mig en mängd associationer. Påminner om min uppväxt. Den stora skogen intill huset som sträckte sig milsvid bort. Vi lekte där, byggde kojor och sprang skoltävlingar. Jag strövade där som barn. Gick på upptäcksfärder. Följde de stigar som föll mig in. Jag fann skydd där i skogen och kanske tröst bland träden. De gånger jag sprungit gråtandes bort från allt. De gånger som jag inte kunde förmå mig själv att gå den rakaste vägen hem. Jag saknar dem där stigarna nu. Jag kände varje träd bakom huset. Varje snår och varje sten. Om jag någonsin återvänder till min barndoms gata vill jag återse skogen. Jag drömmer ibland om den på natten. Att jag går där på stigarna. För det är där så många minnen bor och så många av mina år har passerat.

Varm eftermiddag nu. Vår i luften men jag är ensam bland fågelkvitter och svaga vindar. Jag stannar och studerar växter som slingrar sig runt stammar, borrar sig in, som en orm allt hårdare. Vackra men dödliga parasiter. Stjäl allt solljus. Men det är magiskt som i en saga. Som i en trollskog. Den tjocka gröna mossan över stock och sten. Inget träd är det andra likt. Ingen gren eller blad har en tvilling. Nu på våren när knopparna slår ut blir skogen allt vackrare. Ett smalt band av solljus skiner genom täta granar och träffar en gammal stubbe vid en gyttjepöl. I mina ögon blir allt så vackert. Träd som böjer sig mot varandra, som formar en portal. Jag minns hur vi lekte som barn och skogens alla skepnader och skuggor sporrade vår fantasi. Vi var riddare, äventyrare eller vilsna prinsessor. Vi var odödliga.

Den döda skogen har jag passerat många gånger under dessa år men aldrig gått in i. Det kompakta mörkret där inne har hindrat mig vintertid. Rädslan för spindelnät och mygg har avskräckt mig sommartid. Nu kliver jag försiktigt över bädden av torra barr och grenar. Träden står så tätt att deras tjocka grenverk inte släpper ned det viktiga solljuset mer än halvvägs till marken. Det har blivit deras död. Men i en liten glänta, med ljusgrön ullig mossa, där är också den döda skogen vacker, full av liv och inte alls lika skrämmande som i min fantasi. En hackspett knackar rytmiskt mot en stam och småfåglar kvittrar. Jag stannar upp ett par minuter och begrundar. Solen skiner även på de döda träden.