Louisa

Ibland får jag höra att jag är fin. Då ler jag lite obekvämt men suger åt mig förstås som om jag gjort något bra. Blir glad inuti. Jag är inte van vid att få de typen av komplimanger. I perioder har de kanske varit mer frekventa och så även just nu. Jag har blivit bättre på att tro att det faktiskt är sant. Att de talar sanning även om kvällen är sen och glasen tomma. Att de verkligen verkligen menar det. För jag har fortfarande stunder när jag står och stirrar på mig själv i spegeln alldeles för länge och granskar varje bit. Jag känner mig så ful ibland att jag tror att det är därför alla tittar bort. Och då känner jag mig samtidigt oerhört patetisk som efter så många år inte blivit helt vän med mitt utseende. För det är väl så för nästan alla att man har bra och dåliga dagar?

Ibland får jag höra att jag är för fin. I lördags hände det igen och jag blir så fundersam då. Är det fortfarande menat som en komplimang? Är jag för fin för honom? Så fin att jag istället blir fel? När man är för olika varandra på det sättet då man nästan vet att det inte kommer fungera efteråt. Bara det att alla känslor förblindar en. Tryggheten, närheten, värmen. Hela natten i någons armar. Han kallade mig vacker. Jag saknar honom fortfarande men kanske lite mindre för varje dag.