Louisa

Jag har aldrig tidigare blivit så glad av att få höra ordet halsfluss. Men idag var det en otroligt välkommen diagnos efter tre veckors ohälsa. Bara att få ett namn på det. Snabbtestet visade att jag var positiv för streptokocker grupp A. Ingen konstig superbakterie alltså utan en av de vanligaste. Själv var jag helt övertygad om att jag förutom tonsillit även hade öroninflammation. Det har värkt och sprängt och brusat i öronen som aldrig förr denna vecka. Doktorn menade att kanalen mellan halsen och öronen bara är tilltäppt för i själva öronen såg det fint ut. Klart det är positivt men det gör fortfarande väldigt väldigt ont. Har inte sovit bra någon natt denna vecka pga ständiga smärtor från ena eller andra stället.

Nu har jag tillslut fått min oerhört efterlängtade antibiotika för att göra mig frisk. Har redan klättrat på väggarna i ett par dar och nu vill jag verkligen bli helt bra så jag kan gå till jobbet på måndag. Längtar, saknar. De här dagarna när jag varit hemma har jag inte bara haft tråkigt. Jag har fullkomligt omringats av negativa tankar som varit svåra att bli av med. Skuldkänslor för att jag varit borta från jobbet och jag oroar mig för att andra tänker att jag inte är sjuk "på riktigt" utan undviker att arbeta. Så idag blev bekräftelsen på att det bor något elakt i min hals en stor lättnad. Och när jag hämtat ut medicinen på apoteket gick jag och fönstershoppade i köpcentrumet och njöt. Frustrationen är borta och ovissheten. Nu har jag kontroll igen.

Pappa har också varit hos doktorn idag. Specialisten på sjukhuset tog två biopsier på hans "ludd". Dem var trevliga rapporterade pappa men han fick vänta nästan en timme för att dem väntade på rätt utrustning. När proverna var tagna sa doktorn "unna dig nu något riktigt gott ikväll". Det var väl snällt sagt, kommenterar mamma efteråt i telefon. Jo visst. Man kan ju se det på två sätt. Antingen var doktorn bara vänlig och tyckte att pappa varit duktig som legat och väntat länge på en rättså obehaglig undersökning. Eller så förstår doktorn att det inte ser bra ut så han menar att pappa ska passa på att njuta nu, så länge han kan. Det senare är min tolkning. Nu tar det ett par veckor innan analyserna är klara och då får väl pappa ett återbesök för att få domen. Pappa är en sån som alltid tror det värsta. Vi är väldigt lika han och jag.

Den här specialisten som pappa var hos idag, han kommer till min avdelning ett par gånger i veckan och opererar. Jag har stått bredvid honom, jag har jobbat med honom. Så jag vet att nästa gång jag ser honom i korridoren kommer jag vilja gå fram till honom. Och säga att min pappa har varit hos dig och jag vet att proverna inte är klara men jag vill veta vad du tror. Vad du såg. Men jag ska inte göra det, jag ska vänta på svaret som alla andra och inte tjuvläsa pappas elektroniska journal. Bara det att ibland står kirurgerna och pratar om andra patienter medan vi opererar. Dem kan säga något i stil med "jag träffade den där 62-åringen från Borås igår på mottagningen, han som du remitterade till mig. Det såg ju ganska illa ut faktiskt, vet inte ens om det kan bli någon operation. Han får nog testa strålning först och se om det kan krympa tumören". Dem diskuterar ofta patientfall med varandra och det är klart att man får göra det under en fyratimmars operation. Men jag tänker att nästa gång jag står där kanske dem pratar om någon som jag känner. Och jag vet inte hur jag skulle reagera då.