Louisa

Vi dansar hela natten på ett golv av glassplitter. Gröna laserstrålar som sprids i salen får det att gnistra till. Jag tänker att om jag stått barfota hade mina fötter varit fulla med sår. Musiken är i mina öron monoton och basen känns som vibrationer i golvet, och i kroppen. Vi kastar längtansfulla blickar på varandra på ett trångt dansgolv. Han dansar närmare ibland. Jag ler för mig själv med nedböjt huvud. Vi leker. Vill inte att natten ska ta slut.

Tygskor i decimeterhög nysnö. Nattbussen genom en vintervit sovande stad. Viadukter och en oplogad motorväg. Jag går av och möter tystnaden. Inga bilar på den annars ständigt pulserande leden. Inga människor eller djur. Mina fotspår i snön, sneddar över gräsmattan vid bensinmacken. Noll fyra noll noll.

Det går inte att beskriva. Det berodde inte på berusning för den hade gått ur kroppen då. Men att gå där mitt i natten. Så olikt allt det vardagliga. Som en annan planet. Vintervitt. Stilla. Ensam. Lyssnandes på en perfekt lugn låt på halvlåg volym. På väg hem efter en härlig kväll, inte det minsta trött i kroppen. Jag kan inte förklara, men det är det närmaste ett religiöst ögonblick jag kommit. Ett par minuter som jag velat frysa i tiden och bevara för alltid. Känslan. Att de små enkla sakerna kan vara de mest fantastiska.