Fokus

Det positiva:
- Antibiotikan har gjort underverk och jag känner mig i princip helt frisk. Gick tillbaka till jobbet idag, har verkligen längtat.
- Fick höra av flera arbetskamrater att jag varit saknad under den vecka jag varit borta. Det betyder mycket att få höra sånt. Uppmuntran. Att räknas på riktigt.
- Nu ikväll är jag härligt slutkörd i kroppen, har ju vant mig av vid att gå upp så tidigt och vara aktiv hela dagen. Men det är en skön känsla, som om jag har sprungit en tävling eller gjort något riktigt ansträngande. Det känns som om jag kommer sova väldigt gott i natt. Brukar annars få tvinga mig i säng en viss tid trots att min inre klocka inte vill. Det samma när jag ska gå upp på morgonen tyvärr.
- Ljuset ute gör mig glad. På morgonen när jag går till bussen kvart i sju är det ljust ute. Ovant. Himlen är vackert rosa och blå bakom villorna och skogen. Jag minns hur det var i höstas innan vintermörkret kom. Jag känner hopp. Det blir en vår i år också.
- När jag ska sova och på morgonen tänker jag mycket på resorna jag ska göra i sommar. Jag har verkligen något att se fram emot och jag lever mycket på det hoppet. Känslorna. Minnena från i somras. Jag längtar. Ibland tänker jag att det inte är bra att dagdrömma för mycket. Att det blir en sorts flykt. Från här och nu. Men jag har bestämt mig för att det är okej. Alla sätt är tillåtna för att må bra.

Det negativa:
- Idag hade jag tidvis väldigt svårt med koncentrationen. Andras samtal i rummet, oljud, ringande telefoner och faktumet att vi blev videofilmade fick mig att tappa tråden. Jag brukar aldrig ha problem med fokus men de senaste veckorna tycker jag att det har blivit värre. Tror och hoppas på att det beror på att jag varit sjuk och ur form (och innan dess nykär). Vill verkligen att det ska vara något övergående. Koncentration är ju så oerhört viktigt i mitt jobb. Jag får verkligen inte slarva. Jag är rädd för det.
- Har dåligt samvete för att jag inte orkat genomföra vissa småsysslor här hemma. Sånt som legat ett tag eller finns uppskrivna på listor. Att göra. Jag har svårt att ta tag i det. Det kommer hela tiden saker som jag anser är viktigare. Känner mig lat.
- Ärligt talat. Alla personer på jobbet är inte helt snälla. Å ena sidan kan man inte vara kompis med alla. Man är olika. Jag vet. Men, när någon medvetet motarbetar en. När man står inne på en sal med denna person i en hel dag och är helt utlämnad till denne. Vi ska vara ett team, allting bygger på vårt samarbete. Jag blir så trött när jag tänker på det och om jag går hemma och grubblar och mår dåligt, då har ju den elake personen vunnit. Är väl naiv som trodde att efter ett halvår på jobbet skulle "prövoperioden" vara över. Då när alla de tuffa testar en och ser vad man går för. Idag var det ganska tungt.
- Jag har svårt att bryta gamla mönster. Invant beteende. Ibland tror jag att jag är "botad" för att jag klarat mig i ett par månader, kanske något år. Men så kommer återfallet och det blir till ett stort misslyckande. Känslomässigt.
- Oroar mig en del för mammas och pappas hälsa. Vill att svaren ska komma. Mamma var på sjukhuset idag för undersökning. Jag måste alltid censurera mina tankar när jag är med dem. Det är kanske det som tar så mycket kraft.

Kommentarer
Postat av: Robban

Det finns alltid dryga personer i arbetslivet.
Sådana som alltid skall tala omm hur saker och ting skall vara, trots att dom mycket väl vet att man har bra koll själv. Vissa av dom har ett väldigt ofördelaktig att framföra sina "tips och idéer", vilket får dom att framstå som elefanter. Irriterande, men som sagt, man behöver inte tycka om alla. Som tur är!

Hoppas du haft en fin dag, trots vårt vackra väder!

2008-03-12 @ 11:54:59
Postat av: Martina

Ta ingen skit Lisa, du är grym på det du gör. Det finns sådana människor överallt, och de ska bara hävda sig..det är synd om dem egentligen. Just put your foot down, ok?

2008-03-13 @ 17:51:33
Postat av: Louisa

Tack R och M för uppmuntran. Jag har nog inte förstått förän nyligen hur viktiga relationerna på jobbet är. De är nästan viktigare än min utbildning och erfarenhet (känns det som ibland). Om man gör sig ovän med fel personer kan man oerhört lätt bli utfryst eller mobbad. Det är verkligen en svår balansgång att vara ny och känna pressen att visa att man är duktig men inte så att man uppfattas som för självsäker. Då blir man ett hot. Jag vågar säga till för det mesta när något händer, jag vågar säga nej. Och det är så härligt då för stunden. Men mitt stora problem är väl att jag går och grubblar på saker efteråt. Länge och mycket. Och klandrar mig själv.

2008-03-13 @ 20:29:49

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback