Louisa

Jag har haft den bästa helgen på länge. Flera nyfunna vänner och nya miljöer. Ny musik och nya upptäckter. Jag har dansat mest av alla (enligt dem andra), skrattat och aldrig blivit för full. Det handlar inte om det ytliga utan att känna sig som en del i något. Att få vara med, att betyda någonting. Att tycka om sig själv, på riktigt. Jag har gjort det denna helg och jag kommer leva på det länge. Spelar mina favoritlåtar om och om igen. Jag är full av energi, full av lust att leka vidare. Upptäcka allt det andra.
Jag kan le för mig själv åt hur mycket jag har förändrats. Den gråa individ som jag var i många år. Hon som ständigt var trött och isolerade sig för att det var enklast. Hon som var rädd för allt, för relationer, för att göra fel. För att inte vara perfekt. Jag är ljusår från det nu. Ingen kan nog riktigt förstå hur det känns att sakta men säkert lyckas förändra sig. Bryta sig ur. Därför är jag så jäkla lycklig just nu.

Klart att det handlar om uppmärksamhet och bekräftelse till viss del. Alla vill vi väl bli omtyckta. Vem säger nej till varsamma viskningar i örat att man är vacker, från rätt person vid rätt tillfälle. Och en försiktig arm runt midjan medan ljusen bländar och luften är uppvärd av hundra människokroppar. Hans randiga skjorta, jag var rädd att kladda ned den med ögonskugga när jag lutade huvudet emot. Tung av upplevelser och för lite sömn. Men hög av glädje och pirr i magen.
Vi lämnar de andra och går hand i hand längs Vasagatan och jag ser inga andra, för allt är så nytt och han berättar korta episoder från sitt liv. Jag ser inte husen, jag ser bara vägen fram, över kullersten. Vi går genom Haga och gatorna är helt öde i natten. Så olikt den sommarstadsdel fylld av flanerande besökare. De många kafeerna är stängda nu. Det är fullmåne, pekar jag ut, för den lyser starkt över oss. Han stannar till och kramar om mig och jag känner mig odödlig. Den finaste finaste killen, han har nycklarna i jackfickan. Och min hand.

Senare ligger vi i rummet med ljusa väggar och tre och tjugo upp till tak. Han är en sån som somnar på en minut, konstaterar jag, för uppe i varv av alla intryck för att känna trötthet. Gästsängen är nästan för smal för oss båda. Jag slumrar tillslut medan morgonljuset letar sig in längs väggarna. Vaknar av att han flyttar sig närmare, hans varma armar omkring mig, våra händer sammanflätade. Han somnar igen och jag lyssnar på de tunga andetagen, känner varm andedräkt i nacken. Om man får frysa tiden, om man får ta med sig något på den långa resan. Då skulle jag välja den natten. Hans varma armar, precis lagom hårt. Man kan väl inte älska någon som man nyss träffat men det kändes så, som om jag älskade honom just där och då. För allt han gav mig. Jag kände mig komplett.

Det snöade den natten och det snöar nu med. Tunga täta flingor. Jag står med vemod vid min balkongdörr och ser det vackra. Jag tänker mycket på att det kanske är sista gången jag ser snön här utanför. Att det här blir sista våren i detta hem. Det handlar om förändringen som jag har börjat för länge sen. Långsamt, långsamt. Att flytta har blivit en naturlig del av den. Jag önskar inte komma bort från denna lägenhet men jag önskar något nytt. Jag säger till mig själv att det inte är samma sak som när jag bytte stad. För det var ju en flykt från något. För länge sen. Jag går och väntar på det nya nu. Att våren ska komma. Veckorna går så fort. Snart är det sommar.

När jag var hemma med min halsfluss kom jag till vissa insikter och bestämde mig för att försöka bättra mig. Behöver bli mer hälsosam och ta hand om mig bättre. Ibland har jag bra avsikter men av olika anledningar fallerar alla planer. Så jag har beslutat mig för att gå upp lite i vikt. Som så mycket annat är det ett projekt som inte kommer bli klart över en natt. Men jag har känt mig så himla lättad sen jag kom till den insikten. En hel drös negativa tankar försvann och har hållit sig ganska borta sen dess. Det känns bara skönt att ha kommit fram till ett beslut. Något som jag själv vill, inte påtvingat från andra. Det är lätt att bli hemmablind. Lätt att töja på gränserna. Men bmi nära femton nu och kläder som inte passar och sjuk oftare än förut. Jag vill inte ha det så. Men förändring är sällan lätt.



Provar kläder i december. Älskade Converseskor.