Louisa

Jag känner mig ganska trött i kroppen. Tror att det beror på omställningen att vara ny. Dessutom vårdar jag dagligen svårt sjuka människor. Vissa möten följer med mig hem. Vissa intryck. Som när kvällspersonalen ger rapport till nattpersonalen och avslutar med orden "han kommer dö här. snart". Det känns så hårt. Brutalt. Visserligen har jag själv varit inne där och sett hur slutet närmar sig. Vi med erfarenhet ser vad de anhöriga och patienten själv inte vill förstå. Att tiden rinner ut. Varje dag. Men det känns så tragiskt. Att någon ska behöva ligga där och sakta tyna bort. Jag har kanske inte vant mig så mycket som jag trodde i förra veckan. Jag känner mig faktiskt inte som en god vårdare när jag i hemlighet är rädd för att patienten ska dö just under mitt skift.
För ett par dagar sen avled en kvinna och nästa dag såg jag hennes tillhörigheter ligga i en pappkasse i medicinrummet, i väntan på att någon anhörig skulle komma och hämta dem. Jag bara stirrade på den där kassen medan jag stod och blandade antibiotika. En stickad kofta. Hennes handväska. Ett smalt skärp. Nej jag är inte van vid att döden är så påtaglig som den har varit den senaste veckan.