Tomma rum
Efter några dagar ledig återvände jag till avdelningen. Den stora tavlan inne på expeditionen. I rummet där han legat stod nu ett annat namn. En ilning genom kroppen. Overkligt men ändå väntat. Han kommer dö här. Snart. Som dem andra sa. Och jag såg honom på slutet och det var inte vackert. Jag hoppas att han har fått frid nu. Han och alla de andra som slutar sina dagar hos oss.
En liknande känsla i höstas på Intensiven. Ett starkt minne fortfarande. Den äldre mannen. Jag hade varit där inne hos honom en del. Gått förbi den halvöppna dörren så många gånger. Sett de vakande anhöriga sitta halvsovande i fåtöljen bredvid sängen. Respiratorns regelbundna suckande. Och så en morgon när jag kom var sängen nybäddad och tom. Och det var så jag visste, att han var död. Han hade inte flyttats någon annanstans. Han hade inte mirakulöst blivit bättre och fått gå hem. Nej jag visste det direkt. Min kropp reagerade innan hjärnan. På en sekund ändrades allting lite grann.
En liknande känsla i höstas på Intensiven. Ett starkt minne fortfarande. Den äldre mannen. Jag hade varit där inne hos honom en del. Gått förbi den halvöppna dörren så många gånger. Sett de vakande anhöriga sitta halvsovande i fåtöljen bredvid sängen. Respiratorns regelbundna suckande. Och så en morgon när jag kom var sängen nybäddad och tom. Och det var så jag visste, att han var död. Han hade inte flyttats någon annanstans. Han hade inte mirakulöst blivit bättre och fått gå hem. Nej jag visste det direkt. Min kropp reagerade innan hjärnan. På en sekund ändrades allting lite grann.
Kommentarer
Trackback