Louisa

Jag blir alltid så nostalgisk när jag ska ut och resa. Plötsligt känns mitt hem och vardagen så speciell. Smaken på kranvattnet och tystnaden i området om natten. Att sova i sin egen säng och allt det där. Det är klart jag vill ut och resa. Men alla tankar så här innan är lite jobbiga. Påträngande. Men det är väl naturligt att många funderingar passerar nu. Mycket att tänka på. Men för första gången på många år har jag hunnit packa inom planerad tid ikväll. Annat var det när jag skulle resa till Indien för ett och ett halvt år sen. Det blev ganska stressigt på slutet och jag var väldigt uppe i varv både mentalt och fysiskt. Just nu känner jag mig helt lugn i kroppen och det är jätteskönt. Flyget går inte förrän på eftermiddagen så jag får dessutom sova till nio vilket är lyx. Om jag lägger mig snart...

Funderade en del tidigare idag över resandet och hur jag brukar känna innan. Jag kom fram till att det är en himla skillnad på att resa iväg 2-3 månader eller i 10 dagar. Både psykologiskt och praktiskt. Nu behöver jag inte oroa mig för krukväxterna och det hinner inte komma några räkningar medan jag är borta. Någon tilläggsförsäkring har jag inte köpt denna gång och visum har jag inte sökt flera veckor i förväg. Jag uppskattar också att det inte finns Malaria i Europa och att risken för jet-lag är minimal.

Jag har en lång lista i huvudet på platser som jag vill besöka. Nästan alla resmål har funnits i mina tankar i många, många år. Även dessa. Så det känns bra att få unna sig det här, att få pricka av ett litet delmål. Och jag mår bra just nu och jag hoppas att jag lyckas behålla den sinnesstämningen under resan för det har jag tyvärr inte lyckats så bra med tidigare. Men någon gång ska mönstret brytas. Låt det bli nu.

Jo jag tänker på Indien och jag kan inte förstå att jag inte har flugit på så länge. Minns den senaste resan som om det vore igår. Minns vinterluften utanför Landvetter och mamma & pappa hade med sig min jacka. Hur allting kändes nytt och rent och svalt. Mitt hem var någon annans. Tystnaden. Var tog alla tusentals människor vägen? Alla lukter och ljud. Damm och insekter.
Jag skulle aldrig vilja ha den resan ogjord. Aldrig. Alla upplevelser och intryck. Fotografier och många dagboksanteckningar. Det var en stor resa. Som också var oerhört krafttagande. Nätterna innan avresan hade jag dödsångest i timmar. Mardrömmar om insekter och smutsiga tiggare i mörka gränder. Och sen reste jag och mötte verkligheten och kulturkrocken blev jobbigare än vad jag hade trott. Men jag är så glad för den resan. Trots att jag blev sjuk och aldrig blev lämnad ifred. Nej jag ska inte älta eller oroa mig nu. Jag ska njuta, av natten och att vara på väg ut i världen igen. Den där känslan när jag sitter i planet och har lämnat allt och alla bakom mig. Att vara på väg.