Louisa

Jag packar en väska, en kasse, en bil. Om några timmar åker jag hem till R och i morgon, tidigt, åker vi mot fjällen. En vecka ledigt från jobbet, från vardagen. Vi ska njuta av varandra och skidåkningen, våran stuga och snön. Höga förväntningar antar jag. Men det är en del att packa också. När jag var barn och vi var uppe i fjällen varje vinter var det mamma som skötte det här med att ta med lakan, handdukar och viss mat. Allt det praktiska. Men jag tror att vi ska klara det även R och jag. Det var flera år sen jag sist åkte skidor så jag har fått köpa ny skidjacka, glasögon, vantar och lite annat. Har bränt och packat ned flera CD-skivor så vi har bra musik under den 7-8 timmar långa bilresan. Tydligen ska det bli snöstorm i morgon.

Mamma och pappa håller också på att packa. De ska åka till Australien på onsdag och vara borta i tre veckor. Jag var hos dem i eftermiddag och sa adjö. Just det är en ganska jobbig detalj med resandet; mamma räknar alltid med att någon av oss ska dö. Så när vi säger adjö inför en resa blir det som ett permanent avsked. Liksom föregående tillfällen får jag muntligen instruktioner om färg på blommor till begravningen och dödsannonsens utformning. Ja så är det och har varit de senaste tio åren. På vägen hem började jag tänka att mamma kanske har rätt. Vi kanske aldrig kommer ses igen och då fick jag en stor klump i halsen av ångest och tårarna kom fram. Vände mig om och mamma stod och vinkade i fönstret.

Så nu har jag tagit avsked av mina föräldrar och snart ska jag sätta mig i bilen och köra till R. Och det var faktiskt tankarna på att jag själv kanske kommer dö (på vägen till fjällen eller hem) som fick mig att skriva det här inlägget i bloggen, som jag inte använt på månader i brist på inspiration. Så är det.