Louisa

Ibland hjälper inte ens ideala förhållanden mot dålig sömn. Jag vaknade gång på gång av mardrömmar och lakanet under mig var fuktigt av svett. Började mumla i samma sekund som jag vaknade och reste mig på armbågarna i rummet som nu blivit gryningsljust. Konstaterade att han sov och puffade därför med blandning av egoism och kärleksfullhet tills jag fick respons. Orden som han numera känner igen. Håll om mig, jag har drömt något hemskt och han flyttade sig närmare, halvvaken. Och även om drömmens tema spelades upp i mitt huvud igen och igen tänkte jag att det var så fantastiskt att vakna bredvid någon. I motsatts till alla de andra gångerna under så många år.

Den där natten blev min tröja tillslut för våt och jag bad honom om en t-shirt att sova i. Utan protester reste han sig och gick till klädkammaren men jag märkte att han var väldigt trött. Jag minns fortfarande första gången jag sov i en killes tröja. Hur stort det kändes då och nu också. Betydelsefullt. Romantiskt. Symboliskt. De där små detaljerna som betyder massor.

På morgonen när vi vaknade till på riktigt såg jag att jag hade fått låna en vit mjuk t-shirt med tryck från Göteborgsvarvet 1999. Han var med och sprang tävlingen då, 21 kilometer på asfalt. 20 år gammal och aningen mer vältränad och taggad än nu.
Idag stod jag på stan, några kilometer från målgången och betraktade alla svettiga, duktiga människor. Och jag tänkte på honom då och den där tröjan. Han sa skämtsamt: Varför var du inte med och tittade på mig då, 1999? Jag svarade med mjuk röst att vi ju inte kände varandra då. Men det känns så konstigt ibland när jag tänker på det, att för två månader sen visste jag inte ens om att han existerade. Och nu är han en så självklar del av mitt liv. Ännu en kliché om att man aldrig vet när och hur den stora kärleken kommer att dyka upp men så är det ju. Han är beviset på det.