Älgarna

Algbebisarna

Vi var i Slottsskogen i lördags. Fint väder och tusentals människor på de stora gräsmattorna. Överallt, som om alla vaknat till liv samtidigt och letat sig ut. Vi promenerade uppför berget och tittade på djuren. Det var flera år sen jag var där, just för djurens skull, och för honom också. Barndomsminnen.
En sen natt vid datorn läste jag att två älgar hade fötts i parken och det var delvis dem jag ville se nu. På riktigt. Men det var så varmt att alla djuren höll sig i skuggan, under träden. Så fascinerande att se den stora älgmamman och ungarna ligga bara två meter från staketet. Granskade av alla nyfikna och inte helt lugna barn. Orädda. Kalvarna som var exakt en vecka gamla i lördags, slumrade, med de långa benen vikta under sig som styltor. Pälsen så mycket finare, mjukare, ljusare än mammans, sträv med gråa strån. Oanvänd päls.

Vi satt på en parkbänk sen, i skuggan, några meter från gångvägen. Högt uppe på toppen med utsikt över den lummiga dalen och träden har verkligen grönskat de senaste veckorna. Det var så vackert där och nästan perfekt. Med honom bredvid mig förstås. Ångrar nu att jag inte tog ett kort, om inte på oss så åtminstone på utsikten. För att lättare minnas den känslan. Av harmoni. Jag tror att jag älskade hela världen just där och då. Önskade inget annat än att bara sitta där i skuggan en stund.


Jag funderar fortfarande mycket på vår relation men jag analyserar inte sönder den som jag var rädd för att jag skulle göra. Ibland kan jag inte låta bli att jämföra med det som varit. Liknande situationer, för länge sen, med någon annan. Ibland känner jag en sorts konstig skuld över att jag haft ett liv innan jag träffade honom. Som om han skulle kräva av mig att han var den första, den enda.


Tycker om att saker känns så enkelt med honom. Jag känner inte samma krav på perfektion som jag gjort med andra. Prestationsångest. Kanske beror det på att jag har ändrats. Fått ett annat perspektiv. Hunnit fundera på vad som verkligen är det viktiga för mig i en relation.


Kanske känns allt så enkelt nu för att jag är nykär och lätt i kroppen. Det där med att sväva på små rosa moln är faktiskt sant. Han får mig att le för mig själv många gånger om dagen i korridorerna på jobbet. Tanken på honom får mig att skutta upp ur sängen även när klockan ringer halv sex. Vi hinner med allt och inget varje gång vi ses och har redan fått så många gemensamma minnen och interna skämt.
Vi sover middag omslingrade på min soffa och struntar i omvärlden just då. Vi sitter vid ett bord för två på restaurangen med vit linneduk, levande ljus och en röd ros i ett vattenglas. En kuliss för sådana som oss; de förälskade. Om natten tar vi spontana bilturer till snabbmatsrestaurangen när han blir hungrig (och jag känner mig som arton år igen då). Vi går hand i hand på stranden i skymningen. Min strand. Och jag vill bara ha mer.


Kommentarer
Postat av: smula

oh... att vara nykär... finns det nåt så underbart?! sånt här som du skriver om kommer jag så väl ihåg. men jag måste erkänna; efter snart 12 år tillsammans så gör vi fortfarande sådana grejjer, kanske inte lika ofta bara.
ta hand om dig!
kraam//a


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback