Louisa

En av arbetskamraterna har varit en vecka i New York. Hon kom hem för två dagar sen. I morse hade vi möte och alla satt samlade, lite tysta till en början. Ihärdigt smattrande regn utanför som vi alla tvingats passera. Terroriserande väckarklockor för de icke morgonpigga. Tungt vintermörker börjar bli en vana nu. Men ändå inte. Befinner du dig i fel tidszon?, frågade någon tvärs genom rummet. Vadå ser jag trött ut?, svarade hon med en glimt av förolämpning i sin röst. Jag granskade hennes ansikte, hon såg faktiskt trött ut. Ögonlocken liksom hängde, som påsar, mer än vanligt. Hon hade beklagat sig igår om att hon inte kunnat sova på hela natten för att kroppen var ur rytm. Nej jag är inte trött, sa hon igen och därmed slutade diskussionen. Jag är i fel tidszon, viskade jag till min stolsgranne som log åt mitt skämt. Men det var då tanken slog mig, som en riktig aha-upplevelse. Jag lever i fel tidszon. I princip hela tiden. Min grad av vakenhet och kreativitet stämmer dåligt överens med nio-till-fem samhället. Även de dagar då jag går upp tidigt, tidigt måste jag kämpa för att lägga mig i utsatt tid på kvällen. Mitt inre dygn är betydligt längre än tjugofyra timmar. En klocka som aldrig går att ställa tillbaka, rätta till. Jag har läst att vissa människor har svårare att anpassa sig, tidsmässigt, till att gå upp tidigt, skiftarbete och långa flygresor. Kanske borde jag sluta bli arg på mig själv varje gång terrorväckarklockan ringer och jag sover som bäst. Kanske är det dags att inse att jag är en obotlig kvällsmänniska och stilla acceptera faktum.