Louisa

Han är en sån som somnar inom en minut. Jag är avundsjuk på det. Vi kan ligga och gosa och han rör sakta med fingrarna i mitt hår. I nacken. En gäspning och sen blir hans arm så tung. Ryckningar i benen, andetagen långsammare och pulsen lika så. Jag känner den genom hans hud, genom min hud. Försiktigt reser jag mig upp på ena armbågen och tittar på hans slutna ögon. Kan till och med stryka undan en slinga brunt hår från hans panna. Men han vaknar inte. Så jag viskar god natt och lägger mig ned. Kryper ihop bredvid honom.

Varför kan jag fortfarande känna mig så bottenlöst ensam i ett rum fullt av människor? Kommer den känslan någonsin försvinna helt? Jag kan inbilla mig att de andra har en osynlig samhörighet. Medlemmar av en exklusiv klubb. Att de hör ihop och jag är en felslipad pusselbit. Som aldrig kommer passa in. Jag inbillar mig att deras blickar granskar mig, ser under tyget på mina kläder. Att de viskar om mig när jag går och att de tystnar när jag kommer.

Vi vaknar båda två efter någon timme och då säger han att jag har gnisslat tänder. Riktigt högt så att han inte kunde somna om. Jag ler lite för mig själv i mörkret för jag är ju en sån som inte sover stillsamt. Och jag tror att han börjar förstå för jag berättar om mina många drömmar när han ber att få höra. Den censurerade versionen förstås.
Vi vaknar igen och han säger att jag pratat i sömnen och jag har ett svagt minne av det. Att det var något som jag ville säga honom, bara det att han sov. När vi lagt oss till rätta igen somnar han före mig. Förstås.

Ibland kan en idé verka bra från början, på långt håll. Som en uppenbarelse. Jag har haft många genom åren. Ofta när jag ska sova, när medvetandet passerar från ett stadium till ett annat. Då kan jag sätta nya mål, som blir huggna i sten. Det är bara det att det är så svårt att veta när man ska sluta. När gränsen är nådd. Det är lätt att flytta fram, skapa nya mål och bli ännu bättre. Strävar inte alla efter perfektion? Ett sorts tunnelseende kanske tills den dag då man tittar upp och märker hur de andra kastar långa blickar. De ställer frågor med tydlig undermening, ler nervöst eller håller diskret avstånd. Eller kanske inbillar jag mig.

Han är trött efter jobbet och snuvig när jag ringer. Säger att han saknar mig men jag har förbjudit oss att ses tills vi både är helt friska. Han förstår. Han frågar hur jag sovit i natt och vi pratar täcket åt fel håll och fragment av drömmar. Det är så mysigt att sova tillsammans, säger han drömmande. Man ligger så nära. I natt låg vi inte så nära, måste jag protestera. Jo men jag flyttade mig nära dig varje gång jag vaknade, säger han till sitt försvar. Inte tillräckligt, vill jag säga men det låter så hårt, som om han har gjort något fel. Så jag säger att jag önskar att han lagt sin arm om mig, då i natten. Jag ska göra det nästa gång, svarar han lydigt. Men jag har ändå känslan av att ingen någonsin kommer komma tillräckligt nära. Att det alltid kommer finnas det där stora tomrummet i mellan.

Det enda som är sant är bokstäver och siffror. Så kanske inbillar jag mig inte längre.