Louisa

Pappa träffade specialistläkaren i veckan. Undersökning och mycket information, pappa hade svårt att ta till sig allt. Läkaren såg allvarlig ut, rapporterade pappa till mig efteråt, och sa att han hade sett "ludd". Pappa frågade vad luddet kunde vara men läkaren svarade ganska undvikande. Men jag tror att pappa förstår själv, att ludd kan vara något farligt. Jag ser olika former av ludd varje dag på mitt jobb bara det att vi kallar det tumör.
Läkaren skrev en remiss för ytterligare undersökning och biopsi på sjukhuset men det kan ta några veckor. Jag tror att pappa börjar bli rädd nu. Kanske ångrar han att han inte sökte för sina symtom tidigare. Jag har tjatat på honom i flera månader, kanske år. Jag vill inte att han ska bli som dem patienter som jag träffar, obotliga. Dem som har förnekat, nonchalerat, varit rädda. Jag vill ju inte att det ska hända oss.

Pappa säger att frågorna dök upp efteråt, när undersökningen redan var över. Han vill inte vänta, våndas, många veckor till nästa besök. Han skrev ett mail till läkaren med några frågor. Pappa är alltid så noggrann och ordentlig. Han skickade utkastet till mig först så att jag skulle få granska det och göra ändringar. Det var då jag insåg att pappa verkligen var rädd. För mailet var fullt med stavfel. Min pappa stavar inte fel, han har aldrig stavat fel. Det var då det började göra ont i mig, någonstans djupt inne i magen. För pappas skull.

Mamma har också träffat en specialist men det var för två veckor sen. Hon var duktig och sökte hjälp för symtomen med en gång. Jag behövde inte alls tjata på henne lika mycket. Hon gräver inte ned huvudet i sanden så som pappa gör. Och farfar gjorde.
Mammas doktor skrev också en remiss för vidare undersökning och provtagning. Hon väntar också på det.

Pappa väntar. Mamma väntar. Jag väntar.


Re: 2 jan 2008