Möten

Idag mötte jag två kvinnor som gjorde djupt intryck på mig. Deras situationer var läskigt likartade. Tragiska. Journalhandlingar som vittnade om två människor som gått hemma med symtom en längre tid utan att söka hjälp. Diffusa förändringar i kroppen som till viss del kan skyllas på åldern eller ofarliga processer. Säkert kommer ibland tankarna på att det kan vara något farligt men vi människor är så bra på att förneka. Kanske av rädsla.

Den ena kvinnan låg helt apatisk på britsen, för tagen för att göra motstånd. Sjukdomen hade tagit all hennes kraft, hindrat henne från att äta och dricka. Under täckena var hon bara skinn och ben, men tumörerna kändes genom huden som stora svullnader. Så grymt när man läser om det. Hur hon liksom många andra först sökt hjälp på vårdcentralen och blev avfärdad, de hittade inget speciellt och hon blev hemskickad med värktabletter. Dagar eller veckor senare när obehaget helt tog över sökte hon på akuten på sjukhuset och blev inlagd på avdelning där undersökningarna började. På röntgen såg man det som växt i kroppen. Flyttad till annan avdelning, ställningstagande om operation och cellgiftsbehandling efteråt eller strålning. Alla besked, alla nya människor och omställningar på bara ett par dar. Avancerad cancer med mycket dålig prognos. Det är väl naturligt att bli berörd, att tänka på ens egna närstående? Att oroas för vad som kan hända i framtiden med ens egen kropp. Idag kändes det som att hela världen har cancer.

Den andra kvinnan kramade min hand krampaktigt där hon låg i sängen och viskade det kommer väl inte göra ont? innan jag ens hade hunnit presentera mig. Hennes röst lät som en liten flickas och jag såg skräcken lysa i hennes ögon, i hennes ansiktsuttryck. På ett sätt som jag aldrig kan minnas att jag har sett hos någon annan patient tidigare. Jag kände mig så fattig på tröstande ord i den situationen. Så liten och maktlös. Jag kände för den kvinnan, jag ville verkligen hjälpa henne. Men jag tror att det var alla besked hon precis fått och rädslan för att sövas och öppnas upp.
Det där första mötet med henne gick för fort och jag kände ett sorts obehag. Sällan har vi patienter som gråter eller visar stark ångest. De allra flesta visar sig starka, har kanske accepterat situationen eller i alla fall hunnit bearbeta lite. Alla har heller inte cancer utan godartade tillstånd.
Jag minns hennes fingrar runt mina, jag hade ännu inte sagt mitt namn. Desperationen i hennes ögon och utsattheten och jag sa nej det kommer inte göra ont. Självklart kan jag inte lova något sådant. Vad vet jag om de månader som hon har kvar i livet. Men det kändes som det enda rätta just då.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback