Louisa

Cancer. Förut har det varit ett så stort ord. Dramatiskt, allvarligt. Förut brukade jag alltid tänka mig för innan jag sa det ordet. Speciellt i patienters närvaro. Jo det gör jag fortfarande. Tvekar en millisekund, gör en paus och funderar på om jag kan använda ett annat ord. För att visa hänsyn, inte skrämma. Eller kanske beror det på feghet. Men med kollegorna på nya jobbet har tabun försvunnit. Tar ordet i min mun nu som om det nästan vore som vanligt. Utan att bli besvärad. Jag ser cancer varje dag. Jag har cancerceller på händerna, under sulorna på skorna. Blodstänkta vita strumpor ihoprullade på väskans botten på väg hem. Läser om cancer på internet, ibland på sena kvällar när jag borde koppla av, men det är då inspirationen kommer. Vill lära mig mycket mer.
Cancer invaderar mina nattliga drömmar, finns då i min kropp eller i andras. Det känns som om hela världen har cancer. Som om varje människa går runt med oupptäckt cancer utan att märka något eller ignorera symtomen. Vi människor är så bra på att förneka sånt som vi är rädda för eller inte vill ta tag i. Ibland har jag faktiskt kikat på någon i mataffären i ett par sekunder extra och funderat på vad denna person bär för mörk hemlighet i sitt inre. Tittar på mina föräldrar ibland när jag äter middag men dem. Oroar mig för mina egna svullna lymfkörtlar (förstås), som antagligen beror på vanlig förkylning. Yrkesskadad. Eller bara skadad? Imorgon väntar mer cancer. Jag har redan sett de vita stora lapparna på tavlan. Med patienternas namn. Det står cancer överallt.

Mindre allvarligt. Var hos tandläkaren idag på årlig kontroll. Blev av med 830 kronor. För tjugo minuter. Och idag fyller min blogg ett år. Och imorse var det (ovanligt sen) säsongspremiär för långkalsongerna för det var minusgrader ute klockan kvart i sju.

Läs även 19 mars