Privilegierad

I det dammiga Jodhpur i norra Indien träffade jag en trevlig kille. Jag har tyvärr glömt hans namn nu men han stod vid tågstationen en tidig morgon när jag kom till staden och han övertygade mig om att följa med till hans hotell. Det var ett bra val, jag fick ett trevligt litet rum med fräscht badrum. Samma morgon såg jag solen gå upp över de blåmålade husen från hotellets takterrass, som hade vid utsikt över hela stan. På takterrassen åt jag frukost med tre koreaner, vi satt på kuddar under uppspända sjalar som fladdrade i vinden. Så som jag bara sett på bilder tidigare. På kvällen bevittnade vi en bröllopsprocession från taket och såg ljusen fladdra nere i de smala gränderna.

Hotellet var familjeägt som så många andra och hade ungefär tio rum. Mamman lagade maten, pappan satt på det lilla kontoret/receptionen, killen som var ungefär 18 år och hans yngre bror raggade kunder hela dagarna. Killen berättade att han brukade åka till järnvägsstationen vid fyratiden varje morgon. Där väntade han på turister som kom med morgontågen. Efter att ha skjutsat dem till hotellet med sin mopedtaxi åkte han hem vid lunchtid och åt och sov en stund. Sedan återvände han till stationen och väntade där hela dagen på kunder. Vid 20-tiden åkte han hem för kvällen, la sig vid midnatt och gick upp fyra på morgonen och så började det om. Jag frågade om han aldrig var ledig. Han log mot mig och sa att han jobbade sju dagar i veckan, alla dagar om året. Alla pengar som han tjänade gick till hotellet. Men han var lycklig. Hans familj var lycklig som kunde driva sitt eget hotell.
Jag var på väg till Jaisalmer som alla andra turister. Staden som möter öknen, med sitt fort byggt i sandsten och kameler i överflöd. Han sa att Jaisalmer var så vackert. Jag frågade om han någonsin varit där. En gång. Jaisalmer låg bara 30 mil bort och han hade bara varit där en gång. Han hade aldrig besökt huvudstaden. Jag, en turist, hade under mina veckor besökt mer av hans land än vad han gjort själv. Det kändes märkligt.

Samtalet med killen fick mig att tänka på hur mycket jag tog för givet i livet. Jag kände mig verkligen som en rik europeisk turist som kunde åka dit jag kände för. Redan under de första dagarna av resan kände jag mig oerhört privilegierad som hade möjlighet att se världen när det fanns så många människor som inte ens hade råd med mat. I Delhi sov både barn och vuxna på kartonger på gatan i närheten av mitt hotell.

Tre veckor efter mötet med killen i Jodhpur hade jag precis anlänt till Goa och när jag gick mellan palmerna ned mot stranden i Vagator tänkte jag på honom och jag önskade med hela mitt hjärta att han kunde ha varit där och sett det vackra. Han bodde i sin dammiga ökenstad, arbetade hårt varje dag och hade aldrig ens sett havet. Jag tänker på honom fortfarande nu när jag läser i min gamla resedagbok. Det finns vissa möten och platser som håller sig kvar, extra länge tror jag. Och fortfarande tänker jag ganska ofta på hur privilegierad jag är och hur mycket som många av oss tar för givet.

VagatorBeach

Stigen ned mot Lilla Vagator Beach i norra Goa. 6 oktober 2005.

Kommentarer
Postat av: Vimbai

Åh vad vackert :) Häftigt hur reseupplevelser kan sätta såna spår o minnen som man kan plocka fram ibland, titta på i ljuset.

2007-10-07 @ 19:18:08
Postat av: Louisa

Ja och ibland dyker små minnen upp när man minst anar det. Kanske är det små nyanser i omgivningen som väcker någon slumrande känsla eller tanke, trots att man inte medvetet tänkt på resan på länge.

2007-10-07 @ 21:51:45
Postat av: Sabor

Åh vill åka utomlands!

Postat av: Robban

Mmmm.
Tack! :)

2007-10-08 @ 16:12:32

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback