Louisa

Efter lång fika på ett av de mysiga kaféerna gick vi genom Haga och eftermiddagsluften var lagom sval. Det var mycket människor runt omkring oss men jag såg dem inte. Ett sorts tunnelseende som jag får då och då när jag är riktigt koncentrerad på något. På tvärgatorna med kullersten var vi ensamma och studerade husen och pratade om allt det vi hade gemensamt. Gick de branta trapporna upp till borgen på berget. Gula lönnlöv på varje trappsteg och vi stannade halvvägs och beundrade utsikten. Jag har bott i den här staden i sju år men sällan har jag gått upp där på berget. Och kanske aldrig har jag insett hur vackert det är, med hustaken och höstlöven och himlen. Det var speciellt att stå där. En osynlig spänning mellan oss förstås. Vi tyckte samma om så mycket. Jag ville ta ett mentalt fotografi för att bevara minnet, just den stunden. När vi stod där. Uppe på toppen, under gyllene krona och klättervänliga kanoner som väckte barndomsminnen. Ett fotografi någonstans i ett fotoalbum från en resa i en annan tid.

Jag vet inte om det finns ett namn på det som händer mig. När jag träffar någon eller ser något som till en början känns så bra. Blir exalterad och varm intuti. Hoppfull. Börjar planera för framtiden, de små sakerna, trots att jag inte borde. Möblerar mentalt den nya lägenheten. Glädjer mig åt de promenader som jag ska ta honom med på. Hand i hand. Jag bygger luftslott som sen pyser ihop.

Vi träffades igen och jag ville veta mer, om honom och hans värld. Men under kvällen växte ett tvivel fram inuti mig. Den där magkänslan som man borde lyssna på. Samtidigt som jag var med honom försökte jag analysera vad det var jag kände. Varför jag till viss del längtade hem och ville tänka ifred. Så mycket information på så kort tid, så många frågor och svar. Hans händer, hårfärg, ögonen, rockkragen, väskan, skorna. Den ursprungliga bilden förändrades gradvis. Skiftade sakta färg. Vi skildes åt vid busshållplatsen vid midnatt, han kramade mig hårt och jag sov en lång tung sömn bland nybäddade lakan. Med en sorts lättnad.

Det känns så jobbigt att behöva skriva de där orden. Att det inte känns rätt. För jag vet att han förväntar sig mer. Han vill träffas igen och han skickar små meddelanden där han skriver att han tänker på mig. Han vill spela sin favoritmusik för mig och visa mig gatorna där han bor. Jag vet precis hur det är för jag har varit där själv. Många gånger. Vill inte såra, vill inte låtsas. Mitt luftslott har åter blivit platt och tomt och jag klandrar mig själv för att jag började hoppas för tidigt. För att jag kände för mycket. För att jag log mot honom in i det sista. För att jag ville, önskade så mycket, att denna gång skulle jag ha hittat rätt. Men jag har kommit för långt nu för att kompromissa om det som jag verkligen tror på. Det jag söker finns inte där. Jag kan inte nöja mig med något bara av rädslan för att såra. Skulle inte vilja att någon gjorde så mot mig.