Louisa

Relativt varm höstnatt när jag gick med cykeln bredvid mig i bostadsområdet i stan. Uppe på höjden och jag tror att det bodde många studenter där. Var helt ensam ute, det var riktigt sent och skuggorna skrämde mig. Kände mig inte hemma där, kände inte husen och de smala gångvägarna. Hade funderat på att flytta dit men kanske var det ett felaktigt beslut. Jag parkerade cykeln, låste fast den vid ett räcke. Kände hela tiden rädslan att i mörkret bli överfallen. Ensam, utsatt. Den totala tystnaden. Stillheten. Det kom en kille gående på gångvägen när jag stod böjd över cykeln. Han såg mig säkert men fortsatte bara gå. Jag ropade efter honom, när han just passerat. Bad honom stanna och hålla mig sällskap tills jag låst. Det gjorde han och obehaget lättade lite.
Vet inte varför men vi började gå genom området och pratade om gemensamma intressen. Som om det var en dejt. Han var några år äldre än mig och hade en dotter som var i tonåren. Han kände området och visade mig smala gränder upp mellan husen på ett annat berg. Ställen som jag aldrig gått på. Vi gick genom öde hus, trappor, rum med flagnade tapeter. Det var ett magiskt ljus över det hela. Det var som om solen var på väg upp utanför, en riktigt tidig sommarnatt. Ett speciellt sken. En av lägenheterna var ett museum, med gamla möbler och saker från en annan tid. I en stol satt en uppstoppad teddybjörn, alldeles stilla. Jag rörde mig försiktigt för att inte störa. Vi var ensamma där inne, på förbjuden upptäcksfärd. Någon av oss råkade komma åt en kontakt på väggen så lampor tändes. Jag var rädd att grannarna i huset tvärs över gatan skulle se att vi var där. Hukade på golvet, under fönstret. Hjärtat bultade. Ville skynda därifrån.

Det var konstigt för den här killen som jag var på nattlig promenad och äventyr med, han skulle opereras sen och det var jag som skulle ta hand om honom. Det var så tydligt att han var kär i mig och jag tyckte det var jobbigt att mina känslor inte var besvarade. Han förstod men ville inte acceptera. Jag kände dåligt samvete för han var sjuk och skulle gå igenom en riktigt stor operation.

Han låg iklädd vit sjukhusskjorta på britsen framför mig och jag stod där, arbetsklädd, och försökte koncentrera mig. Försökte vara professionell men hans blickar fick mig ur balans. Det var jourtid, kväll, och operationen skulle ske på den andra enheten. Jag tog hissen dit och försökte fråga mig fram, hade aldrig varit där förut. Hittade inte ens i lokalerna och det kändes lite sent att börja erkänna min osäkerhet. Det var strul med det mesta. Svårt att få klara besked. I salen bredvid skulle en sextonårig tjej hjärtopereras akut. Jag undrade vem hon var, hur hon såg ut, vad hon hade för sjukdom. Om hon skulle överleva. De stora blanka metalldörrarna till hissen stängde sig precis framför mig när jag ville åka med och jag kände mig stressad, hade bråttom tillbaka till förberedelserummet. Väl i hissen läste jag på panelen, trodde att jag visste vilken våning jag skulle till, men alla namnen på avdelningarna stod i oordning. Jag läste listan flera gånger innan jag hittade rätt och förlorade dyrbar tid.

Killen var ledsen nu när han förstått att jag inte var intresserad av honom. Kändes jobbigt i och med att han var min patient. Han ville vara ifred och la sig på mage på britsen. Jag var ändå tvungen att klä hans hud med gröna dukar, i fyrfält, medan han var vaken. Jag visste inte om han hade fått lugnande medicin ännu men jag tror att han slumrade till. Försiktigt la jag på honom grönvitrandiga varma täcken så att han inte skulle frysa medan han väntade. Han tittade upp då, blev förvånad att se mig. Jag trodde du hade gått, sa han men såg inte arg ut. Jag trodde att det var någon annan som pysslade med mig nu. Nej, sa jag och försökte le. Vet du hur länge jag behöver vänta, frågade han och jag såg djupt in i hans ögon. Han såg så lugn ut, trots att han var i en svår situation och jag kände för honom då. Medlidande. Jag vet inte, svarade jag diplomatiskt, det kan dröja mellan en till sex timmar, innan det är dags för din operation. Han la ned huvudet igen och sa inget mer.

I ett annat rum, i en annan tid, men på samma sjukhus kom min kollega in. Som patient. Hon skulle föda barn, tvillingar. Hon och jag har fått så bra kontakt, hon är en av de snällaste. Hon som sagt flera gånger att om hon skulle bli patient skulle hon vilja att jag tog hand om henne, för att jag är så bra med människor. För att hon sett mig, hört mig, med patienterna. Så glad jag blivit inuti när hon sagt det. Men nu kom hon på riktigt med smärtor och ångest och det var jobbigt att se henne, i den rollen. Inte som kollegan längre.
Jag stod vid hennes huvud, höll henne i handen medan en doktor förlöste barnen. Läget var akut, hon hade flera veckor kvar av graviditeten egentligen och jag kände ett stort obehag. En hjälplöshet. Jag såg på doktorns min när de kom ut, att det otänkbara hänt. Båda barnen, dödfödda. Jag såg hur de var små och outvecklade. Att de från utsidan såg ut som vanliga foster, men där inne i kroppen fanns ingenting. Deras kroppar var bara en säck av hud och slem. Ingen hjärna, inga inre organ, inga ben. Skrynkliga ansikten med slutna ögon. Hur kunde hon varit på ultraljud flera gånger utan att någon upptäckt denna totala missbildning tänkte jag. Min vackra kollega, fortfarande tagen och ovetande. Hon frågade hur det hade gått, vad det blivit, varför dem inte skrek. Hörde ett stråk av oro i hennes röst. Hon kommer inte klara detta tänkte jag, hon kommer förgås av sorg. Kände själv hur jag höll på att gå i bitar, bara av att stå bredvid och se. Vi var utomhus och jag ville släppa hennes hand och rusa ut på gräsmattan och skrika. Av frustration och ångest.

Sent, sent efter jobbet, gick jag hemåt för att hämta den gamla cykeln som jag tidigare låst fast uppe bland husen i mörkret. Jag var inte lika rädd nu, det verkade som om jag kände området lite bättre. Det var en varm sommarnatt men ganska långt mellan gatlyktorna. Jag vet inte varför men jag satte mig ned mot en husvägg och det var en liten trappa bredvid och skuggan föll över mig och gjorde mig nästan osynlig. Jag märkte då att det var en hel del människor ute, på väg till och från fredagsnöjerna i staden. Ett gäng med tre killar i min ålder gick förbi utan att se mig där jag satt. Och jag ville inte bli sedd. Jag ville bara sitta där och njuta. Av natten. Det kändes precis som i Amsterdam, när jag satt på den där trappan bakom buskarna och folk gick förbi. Utan att se.