Louisa

Det finns en mening bakom allting. Även grupparbeten. Det är nyttigt att lära sig att samarbeta med andra människor. Att lyssna på varandras åsikter. Att ta gemensamma beslut. I teorin alltså. Verkligheten blir ofta annorlunda. Några engagerar sig mer än andra. Några leker med mobiltelefoner, ritar cirklar, filarna naglar, pratar om annat eller lyser med sin frånvaro. Jag har mer än en gång fått ta på mig ledarrollen för att vi ska få något gjort. För att vi ska hinna klart innan deadline. För att jag inte kan komma undan min känsla av ansvar och annars dåliga samvete.

Vi har haft roligt också det ska jag inte förneka. Jag har haft tur att hamna i grupper med genuint trevliga människor. Vi har tagit små pauser då vi pratat om jobb, familj, drömmar och framtiden. Vi har upptäckt många likheter och nya sidor hos varandra. Jag har skrattat mer de senaste veckorna än vad jag har gjort på flera år. Det är härligt att skratta med någon, inte åt någon. Och jag tror att det gagnar samarbetsförmågan att lära känna varandra som individer och inte bara på det strikt skolmässiga planet.

Men. Jag har som vanligt upplevt en hel del frustration i tysthet. Över en del klasskamraters oengagemang och uppenbara brist på ansvar. Jag försöker påminna mig själv om att vi är olika. Alla har inte känslan för språket, för de rätta formuleringarna. För skrivregler och referenser. Alla har inte lika lätt för att granska vetenskapliga artiklar på engelska och fånga den röda tråden. Alla har inte lärt sig att man inte får kopiera en text från en bok rakt av och ange den som sin egen!! Jag måste visa ödmjukhet och i tysthet ta ett djupt andetag när vi inte kommit någon vart på tjugo minuter. Men det är synd att så mycket av min energi och tankekraft ska behöva gå åt till att förklara sådant som borde vara självklart när man skriver ett arbete på högskolenivå. Vi har till och med fått ett häfte med anvisningar hur vi ska skriva men det är inte alla som förstår och diskussionerna blir ibland långa.

Nu minns jag så väl varför jag absolut ville skriva min c-uppsats själv medan de flesta andra ville ta hjälp av varandra. Tanken på tio veckor av det jag nu genomgår var för mycket. Även nu önskar jag att jag kunde få göra hela vårt grupparbete själv. Det skulle gå mycket fortare, bli mer enhetligt och jag skulle få det precis som jag vill. Egoistiskt kan tyckas men jag lider av att behöva sätta mitt namn på något som jag inte är nöjd med. På ett arbete som i värsta fall är skrivet på ett språk som jag växte ifrån någon gång under mellanstadiet. Mitt stora kontrollbehov är bara i vägen nu och jag försöker verkligen sänka mina krav. Ett grupparbete kan inte bli perfekt.