Skilda världar
Har precis sett en dokumentär om personalen som arbetar på ett amerikanskt militärsjukhus i Bagdad nu under kriget. Vilka hemska skador dem får se varje dag. Unga sårade soldater. Liv som inte går att rädda. Brutala scener från akuten och operationssalarna. Bortsprängda armar och ben. Den tomma blicken hos de skadade soldaterna. Ärrade för livet, fysiskt och mentalt, och när de sluter ögonen ser de framför sig sina dödade kamrater. Vilket ofattbart trauma.
Jag kan verkligen inte förstå hur det skulle vara att arbeta i en sån miljö. I ett land, i en stad mitt i belägring och krig. Att behöva gå runt med automatvapen även inne på sjukhusområdet. Beväpnade läkare alltså. Den ständiga rädslan för krypskyttar när de på kvällen går till sina bostäder hundra meter bort. Röken från bomberna inne i city syns från sjukhusets takterrass. I skymningen samlas personalen för en kort paus och ser ut. Ut över ett landskap, en stad som en gång var hel och vacker. En kirurg röker en cigarr och säger att han längtar hem till fru och barn. I mina ögon är dem hjältar som orkar ta sig an alla hemskheter och har den mentala styrkan att stanna kvar. De behandlar både amerikaner och irakier, soldater som civila. Alla är ju människor.
Jag fryser nu och de små håren på min kropp reser sig och hjärtat bultar hårt när jag ser bilderna från operationssalen. För jag känner igen mig så väl. Det ljusgröna kaklet, munskydden med visir, rockarna, dukarna, peanger, instrument, dränage. Så mycket är exakt likadant som det vi använder. Det vi gör. På praktiken. Idag, igår, imorgon. En öppen buk ser likadan ut i Irak som framför mig. Det är väl det som gör det så verkligt. På riktigt. Men så svårt att förstå. Att det pågår hela tiden. Ett krig.
Orkar inte ens bli arg. Känner mig bara väldigt uppgiven av det onödiga lidandet. Så många liv går till spillo varje dag. Någons son, bror, vän, pappa. Och självklart är det inte bara amerikaner som dör. Tänker på alla civila offer som inte får en ståtlig militärbegravning. Ingen notis i tidningen. Hur kan dem som bestämmer låta kriget fortsätta? Hur kunde dem från början tro att det skulle vara en bra ide?
Jag kan verkligen inte förstå hur det skulle vara att arbeta i en sån miljö. I ett land, i en stad mitt i belägring och krig. Att behöva gå runt med automatvapen även inne på sjukhusområdet. Beväpnade läkare alltså. Den ständiga rädslan för krypskyttar när de på kvällen går till sina bostäder hundra meter bort. Röken från bomberna inne i city syns från sjukhusets takterrass. I skymningen samlas personalen för en kort paus och ser ut. Ut över ett landskap, en stad som en gång var hel och vacker. En kirurg röker en cigarr och säger att han längtar hem till fru och barn. I mina ögon är dem hjältar som orkar ta sig an alla hemskheter och har den mentala styrkan att stanna kvar. De behandlar både amerikaner och irakier, soldater som civila. Alla är ju människor.
Jag fryser nu och de små håren på min kropp reser sig och hjärtat bultar hårt när jag ser bilderna från operationssalen. För jag känner igen mig så väl. Det ljusgröna kaklet, munskydden med visir, rockarna, dukarna, peanger, instrument, dränage. Så mycket är exakt likadant som det vi använder. Det vi gör. På praktiken. Idag, igår, imorgon. En öppen buk ser likadan ut i Irak som framför mig. Det är väl det som gör det så verkligt. På riktigt. Men så svårt att förstå. Att det pågår hela tiden. Ett krig.
Orkar inte ens bli arg. Känner mig bara väldigt uppgiven av det onödiga lidandet. Så många liv går till spillo varje dag. Någons son, bror, vän, pappa. Och självklart är det inte bara amerikaner som dör. Tänker på alla civila offer som inte får en ståtlig militärbegravning. Ingen notis i tidningen. Hur kan dem som bestämmer låta kriget fortsätta? Hur kunde dem från början tro att det skulle vara en bra ide?
Kommentarer
Postat av: Robban
Ljuset är tänt i Vita Huset...men ingen är hemma.
Trackback