Att orka le
Om jag reste tillbaka till Indien nu, skulle jag orka le mer? Skulle jag orka ge mer? Pengar till de smutsiga barnen med utsträckta händer. Till tiggarna och de som saknade ben. Skulle jag känna mig lugnare nu? Skulle jag finna tröst i samma saker igen? Göra samma misstag. Skulle jag besöka samma platser, städer. Resa med samma tåg. Gå på samma gator, sova i samma sängar. Igen. Platser dit jag aldrig vill återvända. Syner som jag inte vill se. Känslor som jag inte vill möta. Igen. Men varför längtar jag tillbaka. Ibland. Varför vill jag göra om resan och göra den bättre? För att gottgöra. Reparera. Bevisa för mig själv att jag kan, göra saker annorlunda. Att jag önskar att det hade blivit annorlunda. Så mycket. Som jag ångrar. Som jag ältar, när jag ska sova. Fortfarande ibland. Och i drömmarna, kommer skulden, över att jag inte orkade le, mot alla. Inte ville ta i hand med alla. Ställa upp på fotografier, med alla, när jag var svettig och äcklig och hungrig och ledsen och trött och förföljd. Jag önskar att jag varit en bättre människa. Att jag hade kunnat njuta mer. Att jag hade funnit lugnet, någonstans, inom mig och utanför. Vid floden i skymningen, i de smala gränderna eller med suset av vinden i palmernas blad. På natten i en skumpande buss när alla andra sov. Alla andra sov. 
Man måste inte ge av sig själv hela tiden. Ibland är det ok att stå bredvid...att stå över en omgång. Det är ok.
Tack för dem orden.