Louisa

Det första jag la märkte till var hur du hela tiden fokuserade på patienten. Det var så värdigt att jag blev rörd. Min lärare sitter framför mig i det lilla rummet. Hon är tyst och vi ser på varandra. Stora ord. Jag nickar blygsamt. Jag är enormt lättad att bedömningen är över. I två timmar har hon varit med och observerat min minsta rörelse. I många veckor har jag väntat på det här. Väntat med en liten klump i magen.
Jag ser mot fönstret och förklarar för henne att det är härligt att få höra att det jag strävat efter kunnat synliggöras. Att andra faktiskt kan se det. Att det inte är inbillning. Jag är stolt över mig själv.

Min handledare öser beröm över mig och min lärares leende blir allt större och varmare. Veckorna här. Jag har utvecklats mycket. Jag lär mig extremt lätt. Jag lyssnar på allt och tar till mig. Det märks att jag tänker mycket, analyserar och ifrågasätter. Vågar ta plats i ett rum med nya människor. Klarar av att fokusera varje minut, även under många timmar. Mina handledare säger att jag tar ansvar, tar det på allvar men på ett lagom sätt. Du har växt in i rollen oväntat snabbt. Jag säger att det inte känns som en roll för mig. Det känns naturligt. Jag liksom glömmer bort att jag bara är student och tror att jag är färdig. Både min lärare och min handledare skiner upp. Det är så det ska vara. Det är inte bara en roll för dig. Det är en identitet.

En kollega till min handledare som varit med i salen idag sa att jag verkligen var duktig. Jag log lite blygt som man kan göra när man hört något många gånger och inte riktigt tror på det. Men hon sa jag menar det verkligen. Du behöll lugnet hela tiden och klarade alla situationer bra. Det kommer gå jättebra för dig.

Jag vill berätta om det här därför att för mig är det något unikt. Men samtidigt känner jag en ovilja att dela med mig. En rädsla för att det ska uppfattas som skryt. Jag vill inte framstå som självgod eller arrogant. Men detta är för bra för att inte berättas om. Jag förtjänade allt beröm. Varenda ord. Det var inga överdrifter. Jag är bara inte van att ta emot.
Men det här var min revansch. Över mig själv. Över negativa tankemönster. Över dåligt självförtroende. Över dåligt samvete och jobbrelaterade mardrömmar och nattliga hallucinationer. I många år.

För tio år sen stod jag i det grönkaklade rummet för första gången och känslan jag fick då har funnits med mig sen dess. Långt inom mig. En längtan tillbaka. En fascination. En dröm.
Men vägen har varit lång och krokig. Så många gånger har jag tvivlat på mig själv. Nästan gett upp. Men nu, efter tio år, är jag på väg och närmar mig målet. Och dessa ord och uppmuntran är en underbar hjälp på vägen. En bekräftelse på att min känsla var rätt. Du är som gjord för det här. Du har en naturlig fallenhet.

Det jag vill säga, till mig själv och andra, är att man aldrig ska ge upp. Säkert kommer jag ha dåliga dagar fram över men jag hoppas att jag kan ta med mig den här erfarenheten. Att jag kan våga tro på mig själv igen. För i rätt miljö, med rätt person, med rätt näring kunde jag blomstra. Och jag vill bara fortsätta växa nu.


Du är exceptionellt duktig, säger min handledare innan vi skiljs åt. Hon vill att jag ska stanna.