Louisa

Plötsligt i eftermiddags kom reslusten över mig. Det började pirra i fötterna av rastlöshet och förväntan. Jag vill packa den stora ryggsäcken och ge mig iväg här och nu. Jag vill uppleva allt det där igen, de speciella känslorna. Frihet, äventyr, enkelhet. Att sitta på flygplanet, precis i början, med alla tankarna nu lämnar jag allting bakom mig och en oskriven dagbok. Att gå huvudgatan ned i en ny by och välja sovplats för natten. Sitta på en restaurang med fötterna i sanden och äta frukost och samtidigt låta fingrarna glida över kartan. Se solen gå ned från en strand, ett hustak eller ett bussfönster. Att vara ensam med sig själv och tycka om det. Jag kan resa vart jag vill. Ingenting är omöjligt. Det är jag själv som står för begränsningarna, kan inte skylla på något annat. I natt var jag i Kina och i Japan, strövade bland tempel och gamla byggnader gjorda av bambu. Två år sen min senaste långresa nu och jag håller på att förgås i natt av upptäckarlust. Jag brinner inuti och vill inte längre nonchalera. 

Jag brukar inte ge nyårslöften, inte ens tyst i huvudet. Men 2008 är en kombination av vackra siffror, så kanske därför. Jag lovar mig själv att ta bättre vara på tiden än vad jag har gjort hittills. Jag ska leva mer. Och försöka acceptera att jag inte är felfri.
Det har tagit mig så många år att inse att det är jag själv som styr mitt liv och ingen annan. Länge väntade jag på att någon annan skulle ta mig i handen och hjälpa mig upp. Men nu har jag rest mig och jag har gjort det alldeles själv. Så jag ska fortsätta utvecklas och inte bara vara utan leva.