Papperslös
Har bokat ännu en flygresa idag. Vad mycket skoj man kan göra online om man bara har numret till sitt VISA-kort. Jag har ännu inte börjat handla kläder på nätet. Men det är något som jag tänker fortsätta undvika då jag fruktar att det kan bli en dyr vana. Dessutom är jag så gammalmodig att jag vill prova och känna på sakerna in real life i butiken. Men Internet har verkligen öppnat många möjligheter. På ett klick beställer jag böcker från USA som inte finns att få tag på här i landet och jag gör ofta mina bankärenden nattetid.
Och det här med att boka resor. Minns sommaren 1999 när jag skulle ut på min första långresa till andra sidan jorden. Jag satt flera dagar i telefon, ringde varenda resebyrå som sålde flygbiljetter och jämförde priser och erbjudanden. Denna gång har jag beställt alla tre flygresorna online från olika bolag och jag har även bokat några hotellnätter, utan att ha pratat med en endaste människa.
Men jag gillar inte riktigt det här med elektroniska biljetter. Jag vill ha en vanlig hederlig pappersbiljett att visa upp. En sån som kommer hem i brevlådan ett par veckor innan. Då känner jag mig lugn. Känns osäkert att åka ut till flygplatsen med bara ett bokningsnummer men det är väl den nya tidens melodi och jag får acceptera det. Det är mitt ständiga kontrollbehov som spökar.
Börjar se fram emot resan nu. Har inte alls planerat vad jag ska göra varje dag utan tänker ta dagarna som dem kommer. Beror på hur vädret blir, hur mycket mina fötter värker efter allt gående. Om jag känner mig inspirerad att fotografera eller inte. Det blir som det blir och jag känner mig avslappnad och förväntansfull nu. Har laddat lilla iPoden med den bästa musiken. Ikväll ska jag provpacka och se om väskan rymmer allt. Annars får jag problem.
Tomrum
Mamma ringde hem igår. Från Peking. Telefonlinjen var förvånansvärt klar. Mycket bättre än när jag ringde hem under min senaste resa. Dem mådde bra men var trötta efter en lång resa med nattåg genom landet och flera dagar fulla av sevärdheter. Idag vandrar dem på Kinesiska muren. Jag är gräsligt avundsjuk förstås men samtidigt vet jag nästan säkert att jag en dag kommer stå där själv. Kina finns med på min topp fem lista över kommande resmål. Så jag känner mig hoppfull.
Har kikat en del på CNN igår kväll och idag. Jag blir alltid väldigt berörd när sånt händer. 32 personer. Det är fler än hela min nuvarande klass. Det går inte riktigt att förstå. Om vi alla helt plötsligt skulle ligga döda på golvet i klassrummet. Vilket tomrum 32 personer skapar. Eller lämnar efter sig.
Jag gick i gymnasiet när tragedin i Columbine High School inträffade. Jag minns vilka kläder jag hade på mig den dagen. Ungefär som när de vuxna pratar om var de befann sig när dödsbudet om Olof Palme kom. Den där dagen för snart åtta år sen satt jag vid en dator utanför biologisalen och de små håren på min armar reste sig när jag på de amerikanska nyhetssidorna läste om de två unga vilsna killarna som brutalt skjutit ihjäl tretton personer. Och sen tagit sina egna liv. Nu händer det igen.
Helig mark
Jag vet inte varför det känns så konstigt att gå runt där när ingen är hemma. Varför det känns som om jag gör något förbjudet. Som om jag rör mig på helig mark. För stillheten är så kompakt. Allting är undanplockat. Städat. Alla ytor står tomma. Persiennerna vinklade. Tystnaden. Så främmande. Förbjudna tankar. Tänk om dem aldrig återvänder?
Den kvava luften. Dem känns så närvarande här i rummen men ändå så långt borta. Jag påminns om i somras, när jag också var här. När dem var borta. Bara en vecka då. Nu längre. Och mer fjärran. Jag avundas deras äventyr men inte vägen dit. Försöker att inte tänka på alla detaljer. Hur det känns i kroppen efter tio timmars flygresa. Och den oundvikliga sömnbristen blandad med stor förväntan. Jag både vill och inte vill. Vara där.
Trädet
Det fanns ett träd. En stor ek. Som hade växt där i många många år. Runt den kraftiga stammen fanns en bänk i trä, att sitta på. Trädet stod vid en vägkorsning, en knutpunkt där man kunde sitta och studera allt och alla som passerade genom byn. En eller två huvudgator med nedgångna hus. Det var svårt att riktigt avgöra i mörkret. Det var sen kväll men luften var fortfarande klibbigt varm. Utan gatubelysning var det bara så mycket ljus att jag kunde urskilja människors siluetter. De få fordon som passerade rörde upp dammet på vägen och jag var tvungen att skyla ögonen en stund. En man sov ett par meter bort på en bit kartong. På en grusplan med kvarlämnorna av det som en gång varit en buss.
Jag väckte snart uppmärksamhet där jag satt under trädet. Männen samlades runt mig där i mörkret. Nyfikna. Ställde frågor. Vilket land kom jag ifrån. Hur gammal var jag. Hade jag en man. Varför reste jag ensam. Jag kramade min ryggsäck hårt med ena handen. Ville inte avslöja min rädsla. Ville inte visa mig sårbar. Jag ville egentligen bli lämnad i fred, sitta tyst och höra syrsornas bakgrundsmusik. Njuta av att kunna se stjärnhimlen alldeles klart. Men samtidigt var jag tacksam över att de fanns där för jag ville inte vara ensam i en by med en eller två gator och inga ljus på natten.
De lösdrivande hundarna närmade sig också, vädrade, nosade vid mina fötter. Ett gäng med ungdomar väsnades på håll och skrämde en ko som stod och sov på vägen. Jag hoppades att dem inte skulle närma sig och se mig. Insekter, mygg, surrade under trädets grenar. Det som de unga killarna på resebyrån hade kallat en busstation var alltså i praktiken bara en tom grusplan och ett träd.
Jag var väl medveten om att jag var helt utlämnad. Om jag hade försvunnit hade ingen saknat mig på många dagar. För jag var på väg från en stad till en annan. Om männen runt trädet hade bestämt sig för att göra mig illa hade jag knappast kunnat hindra dem för de var så många fler. Men inget hände. Jag väntade. De väntade med mig i natten för att jag var en sällsam fågel i en nedsläckt by. Och jag skämdes över min rädsla. Över att jag inte kunde lita på främlingarna. Att jag ibland tänkte att de var ociviliserade vildar. När mina fördomar kom fram.
Jag satt där i en timme. Under trädet. Innan bussen kom. Försenad. Och sen klev jag på och la mig tillrätta på en brits och vaggades i natten många mil. Längs kusten söderut. Tills solen gick upp i en ny stad.
Att orka le
Om jag reste tillbaka till Indien nu, skulle jag orka le mer? Skulle jag orka ge mer? Pengar till de smutsiga barnen med utsträckta händer. Till tiggarna och de som saknade ben. Skulle jag känna mig lugnare nu? Skulle jag finna tröst i samma saker igen? Göra samma misstag. Skulle jag besöka samma platser, städer. Resa med samma tåg. Gå på samma gator, sova i samma sängar. Igen. Platser dit jag aldrig vill återvända. Syner som jag inte vill se. Känslor som jag inte vill möta. Igen. Men varför längtar jag tillbaka. Ibland. Varför vill jag göra om resan och göra den bättre? För att gottgöra. Reparera. Bevisa för mig själv att jag kan, göra saker annorlunda. Att jag önskar att det hade blivit annorlunda. Så mycket. Som jag ångrar. Som jag ältar, när jag ska sova. Fortfarande ibland. Och i drömmarna, kommer skulden, över att jag inte orkade le, mot alla. Inte ville ta i hand med alla. Ställa upp på fotografier, med alla, när jag var svettig och äcklig och hungrig och ledsen och trött och förföljd. Jag önskar att jag varit en bättre människa. Att jag hade kunnat njuta mer. Att jag hade funnit lugnet, någonstans, inom mig och utanför. Vid floden i skymningen, i de smala gränderna eller med suset av vinden i palmernas blad. På natten i en skumpande buss när alla andra sov. Alla andra sov. 
En återkommande längtan
Måste erkänna att min reslust kom tillbaka ganska rejält när jag läste reportagen och såg de härliga bilderna från fjärran länder. Trevliga minnen av hur det var att 1998 vara 18 år, snart ta studenten och veta att mitt livs resa väntade på mig. Fyra månader i Australien.
Efter Indien förra hösten har jag känt mig mätt på upplevelser av det slaget. Rädd också. För mig själv och för världen. Jag har inte velat resa. Inte längtat bort mer än någon enstaka gång. Inte dagdrömt på jobbet som tidigare. Jag har varit nöjd med livet hemma. Med att vara vid liv. Jag har inte orkat, inte velat ge mig ut igen. Inte haft den energin som krävs. Inte haft lusten. Under hösten har jag satsat allt på att klara skolan och kämpat mot dem krafter som vill få mig att stanna i sängen hela dagarna. Att resa har inte varit ett alternativ.
Och jag förstår ju nu, minns, varför jag sagt upp min prenumeration på Vagabond så många gånger. Jag älskar att läsa tidningen men samtidigt gör det så ont. Att var fast i den grå vardagen, i rutiner. Att gå en treårig utbildning och känna att det kommer dröja länge innan jag har råd och tid att ge mig iväg igen. Jag vill inte bli påmind om allt det som finns där ute. Om alla andra som reser. Långt eller nära. Därför har jag slutat läsa, en period. Men sen kommer lusten, längtan tillbaka. Som nu. Och den är svår att ignorera.
Hemresan
Sen kom jag hem till Sverige vid lunchtid och mamma & pappa mötte mig med vinterjackan. Allting kändes så konstigt då. Sömnbrist, jetlag, ny miljö. Jag stod i hallen till min lägenhet och det var tyst och stilla och rent och overkligt. Det var som att vara hemma hos en främling. Det skrämde mig lite att det bara tog mig två månader att bli helt omprogrammerad.
Paris flygplats 8 november 2005.
Tidig morgon i tunnelbanan
Jag sov extremt dåligt när jag var i New York. Vaknade av mig själv varje morgon klockan sex trots att jag lagt mig sent. Det kliade liksom i kroppen av upptäckarlust och förväntan. Jag visste att min tid där var begränsad så jag ville utnyttja den maximalt och uppleva "allt". Det tog min hjärna typ en vecka att bearbeta alla intryck när jag kommit hem.
Ett av de starkaste minnena jag har där ifrån är från dem tidiga morgnarna. Jag vaknade som sagt ofrivilligt tidigt, klädde på mig medan de andra sov, korsade gatan och gick ned i tunnelbanan. Sen kom tåget och det var halvfullt av kostymklädda businessmen som läste Financial Times på väg till Wall Street, med bagel och kaffe i handen. Och där satt jag, en liten tjej från Sverige, på besök i den stora staden som jag sett på Tv så många gånger och drömt om att besöka. Imponerad. Jag mötte så många olika människor i tunnelbanan, varje gång. Det är nog orättvist att kategorisera dem i fack som om de bara var stereotyper och inget annat.
De där tidiga morgontimmarna var speciella för klockan var bara sju och dem "vanliga" turisterna hade inte hunnit ut på stan ännu. Hemma hade jag aldrig gått upp och ut så tidigt. Men New York är verkligen inte hemma och jag är så glad att jag fick uppleva det där. Vardagslivet. För jag tror att det är människorna som utgör stadens själ.
Pärlor
3 november 2005. Varanasi, Indien. På "strandpromenaden" längs Ganges satt en kvinna och sålde pärlor. Dem var så färgglada och fanns i så många olika sorter att jag inte kunde motstå att ta ett kort.