Louisa

Tvekade innan om jag ens skulle gå på festen. Jag tyckte inte att jag var på rätt humör. Kände mig inte låg, inte ledsen men konstigt tom och fundersam. Men eftersom jag redan tackat ja klädde jag mig, fixade håret och reste tvärs genom stan.

Jag såg honom direkt faktiskt, genom ett litet vardagsrum med femton människor och hög musik. Jag visste redan då att jag ville veta mer och det är ju härligt när man känner så. Timmarna gick, glasen fylldes gång på gång och mina sociala egenskaper blomstrade. Den där tomheten som jag känt innan försvann och ersattes av välbehag.

Vi stod i köket och pratade om stort och smått. Runt om oss blombuketter, presenter och tomma flaskor. Jag märkte att han ville veta mer om mig och jag försökte ge lagom utförliga svar. Tror att jag log mycket (för det brukar jag göra när jag är full) och jag tror att jag tog tag i hans arm ibland för att inte ramla när rummet snurrade och folk trängde sig förbi. Hans läppar var mjuka, försiktiga, huden i nacken varm mot min hand, mot min kind. De andra lämnade oss ensamma där, i köket, förstod jag sen.

Hans bruna hår genom mina fingrar. Ville inte säga till honom att det var samma nyans som mina tidigare. Fanns så mycket annat att tala om. Och allt det som vi inte sa. Han somnade på min utsträckta arm efter att ha kallat mig vacker. Våra kroppar tätt intill och jag kände när han ryckte till, så där som man gör när man håller på att somna. En sorts fysiologisk kortslutning.

Lyssnade länge på långsamma andetag i det mörka rummet. Overkligt men också en stor lättnad. Närhet och värme. Jag slumrade bara, kunde inte vänja mig vid hans närvaro. Kunde inte sluta tänka på kvällen, jag som inte ens ville gå dit. Jag såg dig redan från början, sa jag och strök med lätta fingrar över hans kind. Och jag såg dig, viskade han.